Deep Purple

1) "In Rock" och "Machine Head" 5+ (toppbetyg). Jag kan inte sätta den ena före den andra. Machine Head innehåller två av mina absoluta favoritlåtar live med DP, "Lazy" och "Highway Star", samtidigt mer polerad än In Rock. En "In Rock" som är brutalt bra.
3) "Fireball" betyg 5 även här. Om "Strange Kind of Woman" hade ingått (amerikanska utgåvan), delad etta med ovanstående.
Fantastiska superskivor som samtliga hör hemma på en topp 250-lista genom tiderna inom populärmusiken och jag skulle
inte protesterat om någon av dessa hamnat topp-10. Dock finns det minst 247 andra i varje fall i min värld.
Bandet i sitt esse, flygfärdigt. Kreativiteten och genialiteten flödar. Blackmore och Lords delikata växelsolon,
Paice och Glovers driv o gung, Gillans på den tiden fantastiska röst.

4) "Who Do We Think We Are" betyg 4+, ytterligare ett starkt album.
5) "Purpendicular" och "Abandon" betyg 4. Steve Morse fick nytt liv i gubbarna.
7) "Burn" en 4:a även här.
8) "Bananas" 4- (Morse har friare tyglar och höjer en ganska ordinär skiva med sitt eminenta gitarrspel).

De flesta av de övriga skivorna har sina mer eller mindre gyllene ögonblick.
Samtidigt känns det omöjligt att rangordna dessa, då de flesta får betyget 3. All credit till den som klarar det.

Växte upp med Deep Purple. Köpte skivorna från debuten till och med Come Taste the Band och även Rainbow´s första plattor, Gillans solo m.m. Men ex.v. Blackmores soloprojekt har aldrig varit min "cup of tea".

Lyssnade däremot mycket på (Dixie) Dregs och Steve Morse solo på 80-90 talet, så mitt intresse för DP väcktes till liv igen och jag började åter köpa deras skivor. Det säger en del om Deep Purples musikaliska kvalite, när en sådan strängbändare som Steve Morse gick med (5 gånger utnämnd till bästa Overall gitarrist i den väl ansedda branschtidningen "Guitar Player") och dessförinnan att även Satriani gjorde ett kort inhopp.
Mk II givetvis i särklass, men sen diggar jag även Mk VII (Mk VIII) 1994-.
Ser fram emot deras coverskiva den 26 nov

Deras mest underskattade skiva är debuten. Jag älskar det psykedeliska 60-tals soundet. Rod Evans är ingen dålig sångare heller, även om han har lite av en country-röst.

Lyssnat på Battle rages on. Sylvass produktion. Blackmore riffar på makalöst bra. Grymma väl avvägda solon med tajming , snygga vibraton o melodi....Å vilket strata ljud!!! Underskattad platta.

Nya skivan finns redan att ladda ner.
Skall bli intressant när den släpps på Spotify.
Frågan är om Deep Purple överraskar oss eller inte.

Nu har jag lyssnat igenom "Turning to Crime" två gånger.
Det här var inte speciellt lyckat, åldern har tagit ut sin rätt.
Ian Gillan är 76 år och kunde likaväl ha ersatts av Christer Sjögren. Saknar fullkomligt både energi och kraft.
Roger Glover 76 år gör inte en enda intressant manöver på basen.
Steve Morse bara 67 år, har stora problem med ledinflammation (artrit) och stark smärta, det påverkar givetvis hans prestationer negativt.
Paice 73 år gör det hyfsat. Don Airey 73 år är den som klarar sig bäst, även om det är väldigt mycket standard även här.
Inte mycket att säga om detta, gubbarna är gamla. Förbannat synd att de inte gjorde denna cover-skiva i början på 2000-talet när Jon Lord
levde och Steve Morse var fortfarande i sitt esse.
7 and 7 Is är fortfarande bäst, låten de släppte först och då lät det faktiskt lovande.
Jämför ex.v. "Let the Good Times Roll" med hur B.B. King brukar tolka låten.
Eller White Room där man sitter och väntar på ett fantastiskt wha-wha solo från Morse som aldrig kommer.
Jag har nog hört för mycket på de fantastiska originalen av dessa låtar för att imponeras.
Mellanmjölk är ordet. Vad tycker ni andra?

Håller inte med alls.. tycker Gillan glänser här (vilket många andra också verkar tycka) och Purple gör sin tolkning av dessa låter, på gott och ont, men mest gott. Morse drar ett rackarns solo på White Room tycker ju jag i alla fall. Mycket gnäll från vissa håll...

Gnäll vet i fan? Det är bara min åsikt.
Bra att du gillar skivan. Jag har beställt den.
Jag har hört väldigt mycket på Morse genom åren och har kanske för höga krav på denna fantastiska musiker. På samma sätt som man kan jämföra Clapton modell år 60-70-tal med dagens Clapton. Så finns det säkert någon som tycker Clapton gör lika fantastiska solon i dag.
Kul att du gillar Steve Morse , han är en av mina favoritgitarrister alla tider. Därav de höga förväntningarna och viss besvikelse.

Jag tar det lugnt med nya Turning to Crime. Ska lyssna lite i taget och se om det blir något köp.

Skivorna i Purple-familjen jag letar mest efter just nu är..

The Dixie Dregs - What If
The Dixie Dregs - Night Of The Living Dregs
Steve Morse Band - The Introduction
Steve Morse Band - Coast to Coast
Gillan - Mr. Universe
Glenn Hughes - Burning Japan Live
Rainbow – Monsters Of Rock: Live At Donington 1980

Mr. Universe är tung. Glory Road är dock Gillans bästa.
https://www.youtube.com/watch?v=NDlJrQGvYkQ&ab_channel=FfrancRogowski

Folket som dömer ut Mark III och IV som ren dynga består mestadels av inskränkta 70-talsfanatiker som säkerligen baserar detta på David Coverdales senare framgångar under 80-talets andra halva. Herregud... Släpp fördomarna och använd öronen istället.

Människor öht. som dömer musik utifrån association är för övrigt trångsynta fåntrattar.

Där har du alldeles rätt..!

Fine, men förstår inte riktigt hur du inte gillar Gillans insats här, själv tycker jag han sjunger så bra som man kan förvänta sig. Beställde både vinylen och CDn.