Min fru håller på att äta ihjäl sig - vad göra?

Du verkar vara en bra karl som har högre mål i livet än att skaffa massa yngre brudar vid sidan om. Dina barn kommer tacka dig i framtiden att du fanns där för dem.

Det framgår inte hur mycket du pratat med din frus föräldrar eller syskon om situationen. En gemensam konfrontation kanske hade varit ett sätt att få din fru att inse varthän det barkar.

Hur ser det (övre-?) medelklasslivet ut för din fru? Pratar folk bakom ryggen på henne? Lider barnen av att deras mamma är ”annorlunda”?

Laga mat ihop, tänk typ fattig student style. Extremt mycket soppor och grytor gjorda från scratch. Jag har sjukt lätt för att få upp i vikt men grytor och soppor gjorde susen. Obs veganskt och undvik halvfabrikat för bäst effekt. Mycket grönsaker, linser bönor etc. Gör havregrynsgröt med, det mättar. Ta med henne ut och gå eller hitta någon sport ni båda tycker är kul.
Edit: hitta andra saker ni gillar tillsammans. Går själv ner i depressiva faser där jag går upp några kg och bara ge upp. Ex inte pallar laga mat så det blir en fryspizza. Stötta henne osv.

Elvanse är en bra direktverkande medicin när det kommer till ätstörningar hos personer med kraftig övervikt.
Dessvärre skrivs den endast ut till människor med adhd/ADD vilket är lite synd då det är en riktigt bra medicin när det kommer till oxhunger(bulimi).
Elvanse tar i princip bort alla hungerkänslor för min del även vid riktigt lågdos som 30mg i 16+ timmar vilket gör att man inte känner något som helst sug efter att stoppa någonting i munnen överhuvudtaget, man till och med drar sig från att äta.
Sen ger det även en liten kick så att man enkelt tar sig ur sängen och gör något.
(Utan medicinen kan jag äta hur mycket som helst utan att känna mättnad, med medicinen kan jag vattenfasta en hel vecka utan att känna hunger eller sug men det är Inget att rekommendera till någon med diabetes givetvis)
Nu har din fru garanterat inte adhd/ADD även om det ofta går hand i hand med taskig impulskontroll, obefintlig motivation, depression och ätstörningar och kan därav ha svårt att få tag på medicinen men går nog att få tag på andra sätt - det är värt ett försök...

Hoppas hon finner motivationen tillslut.

Du har ett liv och bör leva det fullt ut och är absolut inte skyldig att agera varesig psykolog, sjuksköterska eller PT till en annan vuxen människa. Det du däremot är skyldig att göra är att vara ärlig mot din hustru. Säg till henne att det räcker nu, du pallar inte agera barnvakt åt henne längre och detta var inte vad du skrev under på när ni gifte er. Jag förstår att du tänker på era barn och det är alltid jobbigt att fixa och dona med boende men du ska vara så säker på att detta kommer endast bli svårare ju längre du låter tiden gå. Lämna innan du blir en bitter gubbe som känner att han kastat bort sitt liv.

Ja nu ligger hon framför tv:n och snarkar igen. Högt! Vägrar gå och lägga sig i sängen eftersom hon vet att det retar mig att hon ligger här och snarkar. Säger jag åt henne på skarpen så blir hon skitsur.

Jag var nog inte helt ärlig. Den här människan hon är nu älskar jag inte. Tvärtom nästan. Hon är så sur och avig. Räcker med att jag tittar på henne när hon trycker i sig ännu en macka för att hon ska explodera. Och mackor det äter hon.

Men det är alltid något. Nu vill jag inte förstöra julen med en skilsmässa.

Men nä, det här är inte roligt. Fattar inte att hon vill leva såhär. Alltid dödstrött.

Det är måhända kosten som gör henne grinig och avig.

Har ni barn tar det ändå ett halvår innan skilsmässan går igenom.

Ja alltså det är ju hennes diabetes och ett blodsocker som åker hit och dit som ligger bakom mycket. Det förstår jag. Men varför gör hon inget åt det?!?

Det senaste är att hon slutat äta grönsaker. Sallad, morötter... "Känner inte för det". Men snabba kolhydrater känner hon för minsann.

Är rädd att förlora mitt hus, våra vänner och bekanta, våra invanda rutiner... Men jag har ju mycket att vinna också förstås.

Jag har genom åren haft en dialog med främst hennes mamma om hennes mentala hälsa. Dock inte specifikt om ätstörningarna. Hennes föräldrar har också haft problem. Dock är de inte feta. Men det har alltid varit mycket godis och dåliga vanor. De har liksom inga problem att ligga stilla och läsa en hel dag. Själv blir jag lätt rastlös och vill göra nåt fysiskt.

Svärfar, själv läkare, fick sin hjärtinfarkt vid 57 års ålder och har även diabetes typ 2. Svärmor fick sin hjärtinfarkt vid dryga 60 års ålder. Tror inte hon har någon annan diagnos förutom möjligen högt blodtryck.

Sant, ingen annan kvinna bland släkt, vänner och bekanta är så överviktig. Har inte tänkt på det på det sättet. Har inte nåtts av något skitsnack men det är väl fullt logiskt. Finns säkert. Men som hennes man så får jag ju inte höra sånt.

Barnen är medvetna om att mamma är annorlunda. Att hon är tjock. Det vet till och med vår yngsta. Vår äldsta verkar ha förstått en hel del. Han hade en period förut när han tyckte han började få lite mage. Då gjorde han 50 situps varje kväll. Jag tyckte det var skitbra att han visade lite vilja och var medveten om hur saker och ting hänger ihop. Min fru däremot såg bara att han var "ätstörd" och beordrade honom att sluta med situps. Då gjorde han det när hon inte såg...

Jag tror att min fru anser att man är frisk och hälsosam om man äter det man känner för. Om man lägger band på sig så har man en ätstörning.

Det går så tvärt emot min egen uppväxt. Där försökte vi leva sunt. Mamma drog alltid ner på socker och fett i recepten osv. Vi rörde på oss mycket och att bli fet det var riktigt illa. Så det är en rejäl kulturkrock.

Det är ingen "diagnos" som plötsligt dykt upp! Det är helt enkelt en vilja att inte ändra sitt beteende det är allt,hur du ska lösa problemet vet jag ej mer än att lämna om hon inte tar tag i problemet och rycker upp sig inom ett år

Är knepigt med specialkost när man har barn som inte direkt äter vad som helst...

Hon kanske bara anpassar sig ?

Äter inte barnen nyttig mat?

Det är inte specialkost du skall laga - det är nyttig mat, och god så den är ett alternativ att leva på.