Simuleringshypotesen

För er som inte vet så säger hypotesen kort att om du kan simulera en verklighet så är det troligare att du lever i en simulation än att du inte gör det.

Jag diskuterade denna hypotes med några vänner då en av grabbarna (som förövrigt är mycket intelligent) menade att hypotesen är falsifierbar eftersom man kan vara i "botten" av alla simulationer kapslade i varandra där det inte går att simulera något.

Jag började med att säga att det fortfarande är troligare att vi lever i en random simulation snarare än det yttersta eller innersta skalet.
Men jag insåg snabbt att denna bild som kan liknas med en rysk docka inte riktigt går att utgå ifrån, för vad definerar en simulation?

Jag får intrycket att Nick Boström som populariserade hypotesen tänker att en simulation är ett exakt likadant universum inuti sig själv, men jag kanske missförstått honom. För mig känns det som att det bara finns ett universum, där man endast kan simulera nedgraderade versioner av "parent" skalet då det fortfarande tekniskt sett är en del av det yttre skalet.

Jämförelsen med virtuella maskiner där man allokerar minne och prestanda för en VM förklarar hur jag tänker där.
Men det säger mig fortfarande inte vad definitionen av en simulation är.
Vad som helst kan ju räknas som en simulation?

Ett datorspel simulerar ju kanske gravitation, men det är ju bara ettor och nollor i vår värld eller vår simulation.
Ettor och nollor som våra hjärnor hittar på att det betyder simulerad gravitation.
Denna simulation kan ju också vara en del av en annan simulation på ett sätt som känns oändligt och inte alls linjärt som jag tänkt först, eftersom definitionen är så abstrakt.

Vad har ni för tankar kring detta?

Mitt största problem med simuleringsteorin är att den utgår ifrån att andra livsformer fungerar som människan gällande viljan att skapa datorer och simuleringar.

Fast tex lejonungar simulerar ju jakt med sina syskon.

Funderade lite på om definitionen för oss människor skulle kunna vara något som är så inkapslat att det ser ut som den enda verkligheten inifrån. Men precis som med IT så finns det alltid en väg att hacka sig in eller ut så det går ju inte att få det helt vattentätt. Har länge tänkt att allt vi ser är simulerat av ett A.I. som helt enkelt vet allt om universum, vilket är detsamma som döden. Vore det inte troligt att simulera världar med problem för att ha en mening precis som vi simulerar världar med påhittade problem när vi spelar datorspel?

Visst, men lejon och människor delar stamfader ett x antal miljoner år tillbaka, så att de beter sig likadant i vissa avseenden är inte uppseendeväckande.

Teorin är rolig, men tramsig. Likaså solipsism, som också är helt omöjligt att bevisa eller motbevisa.

Vad kan vara ett skäl till att simulering är sant.
Dvs en värld vi lever i som utgör sig för att vara så lik den riktiga världen som möjligt.
Som finns idag eller som kan komma att finnas.

Vad är det som antas simuleras - en simulering i förhållande till vad?
Vad är den teoretiska/vetenskapliga vinsten med ett simulerings-antagande?
Är simuleringsantagandet vetenskapligt/filosofiskt nödvändigt i något slags fundamental/principiell mening?
Är simulerings-teorin användbar på något sätt, ger den upphov till några nya hypoteser som kan testas?
Finns det någon omständighet som kan anges som om den påträffades/upptäcktes skulle implicera att simulerings-teorin inte är korrekt?

För mig känns det som ett fullt rimligt antagande även om man förstås inte kan säga att det är ett faktum.

Min knäckfråga handlar om medvetenhet kan skapas i en dator. Men om man inte tror det kan man också fundera på om vi verkligen har ett medvetande eller om vi bara tror det.

Ämnet har diskuterats förr, t ex här:
(FB) Simulerad eller virtuell verklighet - samlingstråd

Min huvudsakliga invändning mot hela idén handlar om att det finns fundamentala fysikaliska gränser för hur många Gigabyte som kan tryckas in i en viss volym, där svarta hål råkar ligga precis på gränsen. Så för att t ex fullt beskriva Vintergatans centrala svarta hål på ca 4 miljoner solmassor, så behövs en dator som är minst lika stor som det svarta hålet, med t ex dess Schwarzschildradie på ca 12 miljoner km.

https://en.wikipedia.org/wiki/Bekenstein_bound

Dvs om Bostroms hypotes är sann om hela vårt universum, handlar det knappast om program på en liten laptop.

Samt att vi med Boströms statistiska argument borde vara Boltzmannhjärnor snarare än simulerade människor. Varför just simulerade människor när bara fantasin sätter gränser för vad vi skulle kunna vara?

Kanske för att de som simuleras oss är människor och att de vill simulera sin egen värld. Det finns många anledningar till det, tänk om du t.ex. kunde simulera vad som händer om du gifter dig med den tjej du tycker om eller inte. Det är förstås intressant att veta om det kommer bli lyckat eller katastrof. Detsamma med karriärval, produktlanseringar, politik mm. Bra om man kan simulera konsekvenserna av detta innan man genomför det.

Men vintergatan och vårt universum är ju bara simulerat, du vet inte hur universum i den riktiga världen ser ut och hur deras fysikaliska lagar fungerar. De behöver heller inte simulera allt i vårt simulerade universum, bara det som vi för tillfället granskar.

Går det att bevisa att man lever i en oberäknelig verklighet?