Tecken på hög IQ

"Att återge påhittade citat och tillskriva dem historiska personer är ett lysande tecken på hög intelligens"
- Winston Churchill

Folk vars självkänsla bygger på att de tror sig vara väldigt smarta, och ofta ska påvisa detta implicit genom att vara besserwisser, är oftast inte så smarta egentligen har jag lärt mig. De är oftast rätt underpresterande om man jämför med den potential de anser sig själva ha. För att dölja detta försöker de gärna tillrättavisa andra för att sitta kvar på sin piedestal.

Folk som är smarta på riktigt har oftast en helt annan ödmjukhet. Självkänslan bygger inte på att behöva hävda sig, utan kommer från riktiga meriter och prestationer som är resultat av deras höga intelligens. Om något kommer med ett kontroversiellt påstående är den smarta personen mer nyfiken då den inte har samma behov av att hävda sig. Den ser även möjligheten att lära sig något nytt om påståendet faktiskt stämmer.

Pröva säg något du vet är lite fel till någon. Börjar personen raljera över att det är fel direkt har du troligtvis med den förstnämnda typen att göra. Får du däremot motfrågor som "hur tänker du där" etc. så kanske du har med den sistnämnda att göra istället. Den sistnämnda är egentligen lite av ett extrem, och upp till detta har nog många drag av den förstnämnda till viss grad. Så man måste i praktiken lära känna personen för att verkligen kunna avgöra detta. Jag var länge av den förstnämnda typen, men man ljuger bara för sig själv. De riktigt smarta genomskådar en omgående. I det långa loppet tjänar man på att landa på jorden och inse sina begränsningar. Det går att komma långt även som normalbegåvad, särskilt om man är lyhörd, ödmjuk och lär sig ta lärdomar av andra.

Intelligens är underrättelse om sakers faktiska tillstånd, så "konspirationsteoretiker".

Barn är fyllda av liv med ett öppet sinne.
De flesta vuxna är NPC's och får 🐑 med dunkla sinnen.
Livet är våran referens till vad intelligens innebär.
Att vara intelligent är inte synonymt till att veta mycket.

Känner igen det där. För ett tag sedan kollade jag på en dokumentär som handlade om diverse snillen som försökte bevisa nya teorier inom främst matematik och fysiks på ett universitet i USA. En syrisk person man fick följa var en man som hade kommit på och bevisat två-tre nya teorier inom fysik. Han svor mycket, hade dålig hållning, långt flottigt hår, ticsade konstant och älskade Pepsi. Genier verkar inte allt för sällan vara väldigt ispiga och all over the place.

Såg en gång en dokumentär om en extremt intelegent rysk matematiker som verkade i USA. Han vittnade om samma sak; att tankarna kunde bli för mycket och svåra att stänga av. Hur löste han problemet? Han åkte tillbaka till Ryssland och raveade. Dansade natten lång med diverse partydroger i kroppen. Sedan åkte han tillbaka till staterna och fortsatte tänka matte.

Du menar att man kan lära sig vara smart? Det stämmer icke.

Du kan ändra synsätt på livet men det kommer ej ge dig högre IQ.

Nej, men den som är högintelligent kanske intar det förhållningssättet han beskriver tidigare I livet än en som är mer åt det normalintelligenta hållet.

Nej. Jag försökte mena att man inte ska gå runt och låta ens självbild bygga på att man tror att man är smart. Att man kan ändra synsätt på sig själv som du skrev, och tjäna på det utan att faktiskt få högre IQ var det jag menade med de sista två meningarna jag skrev.

Har hört att högintelligenta, något oväntat, uppskattar prutthumor men vet inte om det ligger någon sanning i det.

Min uppfattning är att det finns två läger bland högintelligenta: de stela stiffa, lite mer fyrkantiga typerna och sedan de filosofiska. De filosofiska tror jag definitivt tänker i dem banorna tidigt i livet medan de mer fyrkantiga lägger den tankekraften på något mindre existentiellt, exempelvis fysik.

Berätta hur du tänker kring det, för prutthumor för mig är snarare tydlig markör för normal intellegens.