Eftersom det tycks råda viss oklarhet kring hur det fungerar i samhället med utslussning från rättspsykiatrin så kan vi ta en kort genomgång med de viktigaste delarna.
En person som döms till tvångsvård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) ska vårdas på obestämd tid tills dess det inte längre är påkallat med kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård och då risken för återfall i allvarlig brottslighet pga patientens psykiska tillstånd bedöms som låg. En person som skrivs ut från den slutna rättspsykiatriska vården (tvångsvård) kan i teorin övergå till frihet, kriminalvårdsanstalt (fängelse) eller öppen rättspsykiatrisk vård. I praktiken är det dock ofta det sistnämnda som sker.
Att övergå till öppen rättspsykiatrisk vård innebär att individen får återgå till ett liv utan tvångsinsatser med eget boende i lägenhet. En sådan insatsförändring föregås av både undersökningar och samrådsmöten där en vårdplan upprättas av en chefsöverläkare, i samförstånd med patienten, socialtjänsten, kommun och landsting. Det är chefsöverläkaren som ansvarar för bedömningen, men det yttersta beslutet om förändrade vårdinsatser tas av förvaltningsrätten.
När en person överförs från den slutna rättspsykiatriska vården till den öppna motsvarigheten så övergår också stora delar av ansvaret från landsting till kommun. Detta eftersom kommunerna ansvarar för reguljär hälso- och sjukvård av de personer som bor i bostad för särskild service, men inte för sådan sjukvård som meddelas av läkare. Detta innebär alltså att när en individ övergår från sluten rättspsykiatrisk vård, till öppen motsvarighet, så placeras denne i en lägenhet i kommunal regi - och dessa lägenheter kan antingen ligga på ett kommunalt boende (HVB-hem) eller vara satellitlägenheter i vanliga bostadshus. Det är sådana här kommunala lägenheter som kallas för utslussningslägenheter.
Personer som har öppen rättspsykiatrisk vård och bor i egna lägenheter hamnar lätt mellan stolarna eftersom samverkan mellan kommun och landsting inte alls fungerar smidigt. Kommunen ansvarar för de sociala insatserna och själva boendet, men landstinget ansvarar för hälso- och sjukvården. Vanliga problem är att kommunikationen mellan kommun och landsting inte fungerar, besluten från den ena parten går stick i stäv med bedömningen från den andra parten, etc. Det som dock sker med det praktiska arbetet med brukaren när denne placeras i en utslussningslägenhet är att den vårdande personalen på rättspsyk (dvs landstingsanställda) inte längre arbetar med brukaren. Detta övergår då till kommunens ansvar och det är omvårdnadspersonalen i kommunen som regelbundet träffar brukaren på HVB-hemmet eller i satellitlägenheten.
Med allt detta skrivet så bör det med all önskvärd tydlighet framgå att NF (landstingsanställd vid rättspsyk) inte längre hade någon arbetsrelaterad anledning av att vistas i BBs utslussningslägenhet. Det var kommunens ansvar, och i det aktuella fallet kan kommunen ha förlagt detta ansvar på en privat organisation som de samarbetar med.
För de som vill förkovra sig ytterligare i lagen om rättpsykiatrisk vård eller socialstyrelsens text i ämnet finns länkar nedan.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument..._sfs-1991-1129
https://www.socialstyrelsen.se/globa...09_126_114.pdf
