Citat:
Ursprungligen postat av
makrillitomatsas
Hans musik är usel och Nils är död. Han kommer inte se en enda dokumentär, höra en enda hyllning, han kommer aldrig krama sin mamma igen, säga förlåt för att jag varit strulig och gjort dig orolig, han kommer aldrig omfamna en kvinna han älskar, skaffa egna barn och se dom växa upp.
Nils kommer aldrig växa upp, ta sig i kragen, sluta lajva gangster, skämmas över sin tonårsfas, bli mainstream, utvecklas som artist och människa, göra Elgigantenreklam eller vara med i Mello. Nils lever inte längre.
Fjortisar som gråter över larviga fjortissaker kommer gråta över något annat nästa vecka. Han familj kommer fortfarande sörja. Om fem år kommer hans musik vara glömd, försjunken in en formlös sörja av tidstypiska generiska beats, autotune och daterade referenser. Om tio år kanske någon säger "kommer du ihåg han Einolf vi brukade lyssna på i högstadiet, vi hade så larvig musiksmak på den tiden?". Kanske Nils mamma går förbi ett par på stan som skjuter en barnvagn framför sig, går hem och gråter bittert och ångestfylld in i kudden.
Och? Spela roll, egentligen. Det mesta du nämner är bara biologiska tvång du känner. Om 50 år kommer du vara död, begraven och bortglömd, men det kommer fortfarande finnas folk (nej, inte jag) som lyssnar på Einar, och han lär fortfarande snurra runt på Youtube, Wikipedia och i historian om svensk hiphop.
Ditt liv är precis lika meningslöst som hans var. Många skulle nog hellre brinna ut vid 19 än att blekna bort vid 80, även om - återigen - jag själv inte är övertygad. Snubben var ju trots allt rikskänd, och en av de mest kända bland unga, miljonär och antagligen (utseendet till trots) fått knulla mer än både du och jag får under en hel livstid. Inte så jävla illa. Dessutom slapp han dö ensam i senildemens. Två rundor i huvudet är en snabb och smärtfri död. Inte alls illa.