Är universum en oändlig loop?

Kan inte sluta konfunderas över hur mycket tid vi lägger på oväsentligheter såsom youtubers, a o b-kändisars privatliv. Saker som egentligen saknar total mening. Det vi ger en mening, som sakerna jag tog upp, har det en mening? Vad är mening för något överhuvudtaget?

Jag är inte nihilist, jag tror det finns saker som har en mening. Saker som jag tillsammans med massa andra människor som tycker likadant, ger en mening. Jag tror på att en Gud finns, jag tror han är god. Men samtidigt kan allting sakna mening, det finns ingenting som säger att universum inte kommer att "utplånas" inom tio minuter. Den imploderar till sin ursprungliga form precis såsom det var i "tidens" begynnelse. För att sedan återigen explodera och expandera (big bang) all materia som fanns i det tidigare utplånade universumet - är på exakt samma plats och det ser exakt likadant ut, återställt till så som det en gång var. Vårt solsystem med sol och planeter med deras månar, är på millimetern likt det tidigare universumet (det vi lever i nu alltså) och här på jorden händer exakt samma saker som hänt tidigare. Jag har skrivit det här inlägget oändligt många gånger innan. Och ni som svarar i tråden, har skrivit era inlägg på exakt samma sätt som nu.

Varför skulle det inte kunna vara så? Den tanken skrämmer mig mer än den om evig icke-existens. För om det är på det sättet så finns det ingen mening alls.

Bara en hypotes som säkert har formulerats av andra och kanske - till och med mig tidigare.

Om allt ska bli som det var igen, kräver en deterministisk världsbild. Detta är inte förenligt med fysiken, i dagsläget. En ny big Bang ger inte samma universum.

Drar man allt till sin spets är existensen meningslös. Men jag tänker att man bör fylla sitt liv med saker man gillar, och undvika saker man ogillar.

Jag är inte religös så det är rätt skralt om efterliv i min begreppsvärld.

Tycker man om att kolla på tv, är det inte mindre meningsfullt än att hjälpa cancersjuka, för att spetsa till det.

oändligt och utan slut. svårt att förstå. finns folk som hittar på olika sagor om hur det uppstått och varför vi finns..hittepå

oändligt och utan slut

Just det, determinism är ordet jag sökte. Men en determinist, behöver ju inte tro på att deras medvetande återföds i en evig loop i symbios med universum. Utan det handlar väl mest om att det inte finns någon fri vilja och även den tanken leker jag med här. Jag är ingen övertygad determinist - men jag är öppen för att deras beskrivning av tillvarons beskaffenhet är reel. Jag skiftar mer mellan att vara agnostiker och teist.


Jo, det är det jag menar när jag skriver att "man ger saker en mening." Dock så tror jag att saker har en mening. Jag tror på det på grund av upplevelser jag haft i form av astralresor och böner som gått i uppfyllelse. Allt kan ju givetvis också förklaras vara manifestationer av en komplex hjärna.


Ok. Men en sak som jag tycker är lite tänkvärd i sammanhanget, nu när vi ändå spånar. Är hur ofta man hör personer yttra sig om - hur döden är det enda säkra. Men det stämmer ju inte, för att någonting överhuvudtaget ska kunna dö så krävs det ju en existerande livsform. Alltså finns det två saker som är säkra - existensen och döden.

asså ja tror att big bang hände av kvant fluktuationer o till slut när vårt universum e sönderfuckat av expantionen o inga partiklar kan längre kommunicera så kommer ju tid upphöra. då kan man vänta hur länge som helst i princip så kan de hända nån kvant fluktuation igen o vips så har man ett nytt universum =) men de e bara spekulation :P

Allting bortom vår samtida universums existens är spekulationer. Så det är en hypotes lika god som någon annan.

Edit: Likaså vår egen existens.

Om det är så att universum är en oändlig loop så borde det bästa sättet att leva vara ett kort och intensivt liv fullt med roliga saker och spännande händelser där man dör ung.

Eller ett långt och intensivt liv fullt med roliga saker och spännande händelser där man dör gammal av ålder. Låter bättre i mina öron.

Nej men seriöst alltså, oftast är det ju sällan så att livet är smärtfritt för någon människa. Tanken på att jag skulle leva det här livet om och om igen skrämmer skiten ur mig, allvarligt talat. En slags skruvad hinduism fast utan brahman.

Kom till insikt om att - vad fan spelar det för roll om det är på det viset? Om det är status quo, så kan jag ju inte förändra det ändå. Jag får låta det vara och inte involvera mig känslomässigt i något - som sannolikt inte ens är ett faktum.

Universum är begränsat och en loop för alla som är styrda av sina tankar och känslor.
De som nått ett tillstånd av rent medvetande förstår att universum är en singularitet där varken tid och rum inte existerar.

Tid och rum kan väl vara icke-existerande samtidigt som universum är en evig loop, eller? Det ena behöver väl inte utesluta det andra.

Och vadå singularitet? Singularitet handlar väl om svarta hål och händelsehorisonten. Förklara gärna vad du menar jag är genuint intresserad.

Vissa använder den typen av tankeexperiment för att definiera sin mening. Typ "det är bäst jag beter mig på ett sätt som gör mitt liv värt att leva om och om igen."