Skandiamannen

Han var redan knuten till mordplatsen och enligt vittnen hade mördaren liknande signalement som Engström. Så om han inte skulle uppfattas som gärningsman så insåg han att det enda han kunnat vara på mordplatsen var ett vittne. Så han blev ett. Verktyget från och med nu blev att agera utifrån Perspective Taking-teorin. Detta perspektivbyte innebar att allt han sade från denna stund skulle vara saker som ett hjälpsamt vittne skulle kunna säga. Vittnesrollen blev hans nya persona, den mask Jung sade att man tog på sig för att undvika att visa sin riktiga natur.

Andra kommunikationstricket var att synas – överallt och helst hela tiden. Det här är omdiskuterat då kritiker menar att det var helt vansinnigt att en gärningsman visade upp sig och därmed kunde avslöjas av vittnen. Men sätter man sig in i Engströms knepiga situation fanns logik i hans agerande. Mördarens signalement fanns redan där, som sagt, och han kunde inte trolla bort sig själv från mordplatsen. Den enda han kunde påverka var vad han gjorde där.

Så han startade en personvalskampanj med målet att bli vittnet med hela svenska folket. Redan dagen efter mordet tipsade han Svenska Dagbladet och därefter Rapport. Decennier innan dygnet runt-livestreams från sociala medier var Rapport det man fick hålla tillgodo med på kvällarna, det var lägerelden alla satt framför och genomslaget var därför enormt. Här fick Engström tre minuter på bästa sändningstid, något han skickligt utnyttjade till att marknadsföra sig själv som vittne. Enligt Illusory Truth-teorin så uppfattas ett budskap sannare ju fler gånger den repeteras, så när Expressen hoppade på Engström-tåget med ett uppföljningsreportage fanns det inte längre några anledningar att tvivla på honom och hans roll på mordplatsen. Att ett ensamt ögonvittne skulle gå emot den allmänna bilden av Engström, som media dopat med trovärdighet, och våga peka ut honom som gärningsman var inte troligt. Även detta har för övrigt stöd i forskning, bland annat det som kallas Semmelweis-effekten. Enligt denna teori tenderar vi nämligen att reflexmässigt strunta i ny kunskap om det går emot allmänhetens uppfattning. Och hos den var Engström nu ett vittne, inget annat.