Hur får man anhöriga att backa när barnet behöver hjälp?

På vilket enklast sätt kan man förklara för föräldrar om att ungdomen inte lär sig om de håller på som de gör?
Har stött på föräldrar som inte förstår sig på ångest. Så de har börjat med att köra ungen totalt sett överallt, handlar mat till denne, övernattar också. De jättefint som anhörig men nu har de varit så i snart över 1 år. Detta har förvärrat tillståndet för alla inblandade och speciellt ungdomen.
Känner att vi inte får gjort vårt jobb då detta ständiga flyktbeteende dyker upp trots att vi diskuterat saken.
Långsiktigt ser inte föräldrarna på att det blir sämre och sämre.

- Hur får man anhöriga att backa eller åtminstone samarbeta bättre? Hur kan man på bästa möjliga vis lägga fram de till dem.
-Glömde tillägga det i texten men ungdomen har ångest/rädd för att få panikångest+ tvångsmässigt beteende.

Är ungdomen utredd för tex neuropsykiatriska diagnoser?

Vilken roll har du i sammanhanget?

Typiskt silverskedsbeteende. Förstår inte varför vissa håller på sådär, man är antingen ett blåbär eller så är man inte det, svårt att "lära" ut något om personen i frågan är naiv. Däremot kan man ju försöka prata med "ungdomen" och vara mentor (om man bryr sig såpass mycket).

Personer som inte får kämpa lite får en så usel grundbult att bygga sin karaktär på. Men den "ungdomen" har väl lyxen att denne inte behöver kämpa så som du vill att den ska göra.

Men du skriver "förstår sig inte på ångest", sitt ner och lär ut vad det betyder med hjälp av blanketter eller dylik.

Lätt att skaffa barn, svårare att uppfostra avkomman. Många blundar inför det sistnämnda... Säger väl lite hur människor fungerar rent allmänt... Man tror sig veta så mycket, men i grunden kan man inte så mycket... Finns massor med vetenskap som handlar om relationer och dylik, läs på ! Att försöka vara en "låtsas expert" på tillstånd och sjukdomar får mig ibland att skratta eftersom det är så mycket som spelar roll, vissa kollar sig blint på att försöka hjälpa, men förstår inte syftet med att hjälpa.

Den där "ungdomen" kommer bli uppätet i sociala konstellationer där folk upptäcker att denna är en silverskedsunge, det enda som jag kan se här är om denne hamnar i samma grupper som andra silverskedsungar men inte i någon annan tillhörighet har jag svårt att se. Sålänge personen har egen vilja så kan denna ändras till den bättre versionen av sig själv.

Vilken relation har du till föräldrar och ungdomen. I frågar ju ganska relevant här.

Generellt sett så ska man ju ge fan i att försöka uppfostra andras barn eller hundar.

Japp Asperger

Tyvärr stämmer mycket av sånt in men jag är personal så det är väldigt svårt för oss. Föräldrarna begriper inte att de gör med skada än nytta. Det de kommer överens med oss gör de inte till handling senare.

Jag arbetar som socionom på ett boende utan tvång.
Stämmer gott.

Kan någon komma med specifika svar på mina frågor. Har möte med anhöriga snart så tänkte det är dags att sätta ned foten.
Så att man som personal kan få utföra sitt arbete utan att ständigt bli motarbetad.
Föräldrarna har hamnat i tunnelseende och ser inte helheten.

Att du är personal på ett boende sätter ju saken i ett helt annat ljus. Du får sätta ner foten och vara tydlig med att det är din professionella bedömning.

Är du personal i förhållande till ungdomen?

Det där är ju jättesvårt. Som förälder vill man hjälpa sina barn på bästa sätt men det är frustrerande och svårt många gånger och fastän vi på ett logiskt plan kan inse att det vi gör bara fungerar kortsiktigt och att det är svårare saker som ska till för att det på sikt ska bli bättre, så är det svårt att sätta sig på händerna ibland och låta barnen misslyckas för att lära sig.

Du vinner inget på att "sätta ner foten". Du vinner däremot mycket på ett möte utan att skuldbelägga föräldrarna där ni tillsammans resonerar kring hur ni bäst ska hjälpa ungdomen. Erbjud föräldrarna stöd i sin roll som föräldrar. Möt dem i sin oro gentemot ungdomen.

Är föräldrarna insatta i arbetssättet, eller idk, i behandlingen om det finns någon sådan?
Kunde vara värt att gå igenom med dem, vad behandlingen, eller boende/hjälpen går ut på och hur ni jobbar, så att ni kan synka ihop er, personal och föräldrar?
(nu vet jag iofs inte om mitt svar var banalt eller goddag yxskaft, men jag skriver iaf)

Ja påsätt o vis men många har också egen lägenhet. Som personal har man inte mycket befogenhet utan de mer motivera.
Tips snälla du verkar vettig. Har du bra förslag?

Nej de ingen behandling utan de frivilligt.
Föräldrarna e super godhjärtade men förstår sig inte på ångest och sådant hur de fungerar.
Ungdomen styr över de väldigt mycket.
Dem har svårt för att säga nej till ungdomen oftast.

Jag antar att ungdomen bor i eget boende med dig som personal...? Och att personen lyder under LSS och att du är stödpersonal?

På många ställen arbetas det tvärprofessionellt och tas in olika yrkeskategorier i en planering kring brukaren. Jag tycker du ska prata med din chef och be att få stöd i bemötande.

Ditt jobb är gentemot brukaren och det är väldigt begränsat vad du kan och får göra som personal i lagrummet för LSS.

Om problemet är ångest så är det väl bra att ha en dialog kring detta med brukare och anhörig och att då kanske även vilka situationer och vad som utlöser det.

Handlar det om, som jag läser mellan raderna, att brukaren kör med sina föräldrar och får dem att göra saker till sig så finns det antagligen väldigt lite ni kan göra åt det. De är ju vuxna och får själva ta ansvar över sina handlingar.

Att sätta ner foten dock tror jag inte hjälper. Snarare en konstruktiv dialog.