Citat:
Ursprungligen postat av
Mr.Woods
Min bäste herre (eller dam).
Skämmas bör man om man gjort något man anser vara moraliskt fel. Således bör ovaccinerade som låtit bli, trots att de anser att vaccinering vore det enda rätta, mycket riktigt skämmas. Skall vi anta att det är en försvinnande liten andel självspäkare som agerar på ett sådant vis?
Är man däremot övertygad om att det rätta är att låta bli bör man följaktligen inte skämmas för att man gjort så. Att inte dela den uppfattning som den breda massan bildat koncensus kring kan svårligen vara en god anledning att känna skam.
Diagnoser i all ära, men personligen föredrar jag att agera inom ramarna för min moraliska övertygelse, och lever således utan känslor av skam.
Arvsynd tror jag inte alls på så det kan vi ocksålämna därhän.
Jo, men man avgör vad som är och fel genom samspel med omgivningen. Om man, sedan kommer på att omgivningens input är fel på något sätt, fine. Men detta är ändå bara ett första steg. För sedan måste man, själv, tänka igenom sitt val/agerande. Hur det påverkar en själv, och hur det påverkar omgivningen. Efter att, än en gång, fått input ifrån omgivningen, kanske från en annan, trovärdig, källa, så kan man, kanske, komma, komma till ett beslut. Annars så får man köra några varv till.
Sedan är det, självklart, att det är inte mängden i omgivningen, utan kvaliteten på källorna som är det viktiga, (jf 1 miljard flugor gillar skit....).
Vet man inte så mycket om något, så får man, dels, lita på de som vet mycket mer än en själv, och dels, försöka lära sig mer om något. Då är det viktigt att påminna sig om ens egen förmåga att förstå och lära, kan, beroende på situation och ämne/fråga, vara begränsad. Då är det viktigt att man inte hemfaller åt vårt sk. "sunda förnuft", vilket är vårt, absolut mest primitiva mekanism för att, snabbt, kunna fatta komplexa, men väldigt oprecisa, beslut. Vilket inte hindrar att även det "sunda förnuftet", i bland kan ha rätt, i alla fall, delvis rätt, ( jf. Den svenska kriminaldebatten).