Behöver lite åsikter angående min KBT-terapi (Ursäkta bibeln)

Hej!

Jag har nyligen blivit diagnostiserad med GAD.
De senaste två åren har varit de mest händelserika åren någonsin i mitt liv. Stor majoritet negativa saker men de har i sin tur lärt mig en del viktiga grejer.

Jag har läst en del liknande trådar här angående KBT, men varje situation är så individuell i detaljerna att jag väljer att skriva ett eget inlägg för att få lite åsikter om min situation.

Hur som helst, jag anser att jag är en "funktionell knarkare". Mycket tack vare att jag kan gömma mitt knarkande o klara jobb och privatlivet.
Men i lördags insåg jag att jag håller på att gå över gränsen till att förlora allt. Jag var på rave och kom hem på morgonen, gick ut med min hund men därefter är det svart i minnet. Vaknar på eftermiddagen och får total panik när jag inser att min hund är borta. Jag måste ha gått ut, släppt lös hunden och sedan gått in själv.
Tackolov är mina grannar reko, de hade tagit hand om min hund Men fyfan vad jag skäms. Jag måste tillägga att min hund är mitt allt och jag skulle dö för henne. Vilket bara äter på en mer...
Jag vill allvarligt ta kål på mig, vem gör detta.
Men jag har fortfarande ett otroligt viktigt ansvar för mina nära o kära. Det är det enda som håller mig kvar och jag tror att väldigt många känner likadant.

Jag har rökt gräs/hash i 8 år, tippar på att hälften av det är dagligt bruk. Började missbruka Tramadol för 4 år sedan som jag tog i perioder, allt från 3-14 dagar i sträck med pauser emellan.
Min psykiska hälsa började gå åt helvete i samband med mina studier för 5 år sedan.
Jag fick då min första panikattack utlöst av stress och oro. Som säkerligen drogerna har utlöst eller orsakat.
Jag vet att drogerna har haft stor inflytande på formandet av mitt nuvarande psyke.
Tack vare familjen så tog jag mig till en psykolog och psykiater. Väldigt snabbt fick jag frågan om jag haft adhd utredning.
Svar, nej aldrig. Kompisar har nämnt det men jag har bara avfärdat det. Att proffsen misstänkte adhd fick mig att för först gången faktiskt kolla upp det. Insåg då att jag definitivt har adhd.

Aja,
Nu går jag på Setralin, som gjort att jag undviker tram iallafall. Däremot har jag nyligen upptäckt ett farligt intresse för lyrica, för sertalinet gör inte ett skit. Jaja, det är förmodligen för att jag knarkar annat samtidigt.
Men jag är destruktiv och i förnekelse när jag får ett sug...

Att jag måste få hjälp med mitt knarkande är klart. Men jag vet fan inte var jag ska börja.

Jag är öppen av mig och vet att jag måste vara helt öppen med min psykolog för att kunna se resultat av terapin. Men jag upprätthåller skenet även för psykologen för att jag är rädd för konsekvenserna av att erkänna missbruket.

Psykologen har sagt hon har tystnadsplikt sålänge det inte rör brott som ger mer än 2 års fängelse. Men hon nämnde inget annat. Jag förstår ju själv att om jag erkänner ett missbruk så är psykologen tvungen att agera. Men ingen verkar definitivt veta vad konsekvensen av erkännandet är.... Eller?
Vad fan ska jag göra...

Vården kan inte göra någonting alls om dom inte har konkreta bevis på vad du säger stämmer.
Dom kommer be dig pissa och då måste du det för att inte drabbas av vissa saker men direkt därefter kan du erkänna nytt missbruk och du tröttar till sist ut dem.
Du kan erkänna vad fan du vill, så länge du antingen inte är skyldig eller att det inte går att fälla dig. Du skapar stora problem för dem.

words are not enough!

Hmm, jag har själv ingen erfarenhet i detta men min gissning är att det inte skulle vara så dramatiskt som du tänker dig att det kan bli. Det är bara om man har barn och missbrukar som de kan anmäla till soss, och som sagt så polisanmäler de bara brott mycket högre upp på staffskalan, dessutom finns det ett undantag just för drogbruk eftersom det vore kontraproduktivt om folk inte vågade berätta om sitt drogbruk och därmed aldrig fick någon hjälp.

Jag tror att det främsta du bör va orolig över är journalföringen, alla legitimerade psykologer för journal men oftast delas den inte med någon för att den lyder under sekretess. Om du går hos en psykolog på vårdcentralen dock, eller på psykmottagning kan det vara så att de delar uppgifterna inom ditt vårdteam så att din läkare får läsa dem. Det tänker jag att du kanske vill undvika, om du inte vill att de ska ta upp det här med dig och vilja remittera till missbruks enhet. Du kanske kan fråga hur det fungerar med journalen och sekretess, om det inte känns för konstigt att ställa massa frågor.

Jag föredrar KBT framför en vanlig psykolog, känns som jag arbetar med mitt tänkande på ett helt annat sätt.
Ifall hade varit dig o seriös med drogerna jag hade jag skrivit in mig själv på en sådan klinik som hjälper narkomaner och alkoholister.

Fattar du inte det?
Det var det enklaste fall jag läst på länge.

Men om de anser att jag är en fara för mig själv, det är väl undantaget?
Men tack för svaret iaf, ska nog ta upp det vid nästa möte.

Tack för din input,

Tack för din fina input, det värmer

Förstår att det kan vara svårt, men börja googla "hjälp med att sluta med droger " och din stad så ser du vad det finns för hjälp.

Ok jo men om det är så så ska du inte gå dit. Du måste vara en sjuk knarkare för att du ska i längden ska kunna bindas. Är du inte det så second opinion och du kommer ut.

Jag säger detta för att det är sant: Det hjälper dig inte. Bara om du har ekonomisk eller medicinsk vinning ska du fortsätta (finns det fler vinningar man kan ha?). Annars ut med skiten från ditt liv. Ju förr desto bättre.

Fast KBT-terapeut kan ju inga beslut ta. Så länge du inte träffar läkare så är du säker. Säg som det är att du har tappat förtroendet och att du inte känner att de står på din sida. Spela in med ljud om du misstänker något skumt.

Spela inte offer och att du är illa behandlad.
Försök inte att vara ironisk.
Koncentrera dig istället på att höra vad andra har att säga och visa intresse.
Du skall naturligtvis inte vara så jävla lättkränkt utan ställa frågan:
- va bra att det var så lätt att lösa! jag fattar faktiskt inte så jag vore tacksam om du kunde förklara lite mer.
Med vänlig hälsning
MattePatte
---------------------------------------------------------------------------------------
Men jag skall svara ändå.
Det du söker är en lösning för att kunna fortsätta med ditt drogande.
Det är huvudmålet och på den inslagna vägen vill du må så bra som möjligt.
Det är helt fel utgångspunkt och du behöver göra tvärtom.
KBT hjälper inte den som inte vill. Det blir bara en teknik tillsammans med en extern part där man undrar om tekniken skall hjälpa. Det gör den ju naturligtvis inte om har en dold agenda gentemot behandlaren.
Och hela din inställning till vården är att du bara skall pytsa ut lagom information.
Nä du måste ge 100% och våga lita på andra.
Du måste vilja. Inte vilja att det blir bra utan vilja göra det som krävs.
Sällan har jag sett en sådan förträngning av ett missbruk och beroende som du beskrivit.
Du måste sluta med droger helt. 100%.
Du fattar inte det.
- nja, jag vill pröva annat först, jag tror ju att jag måste kunna bla bla.
Helt fast i beroendet.
Sluta nu. Det är nummer 1 (ett).
--------------------------------------------------------------------------------------
Du spjärnar emot.
Du kommer förmodligen till insikt och jag hoppas att det inte gått för långt då.

Ditt svar var endast spydigt, otrevligt och kontraproduktivt. Ingenting i ditt första svar är ens i närheten av att ha något av värde. Du borde själv tänka på hur du uttrycker dig, har du inget bra att tillägga så kan du låta bli att svara helt. Men du kanske mår bra av att trycka ner andra?
Jag är ute efter åsikter, att jag som avslut på mitt inlägg skriver att jag inte vet vad jag ska göra grundar sig mer i en rädsla för vad det innebär att öppna upp mig för främlingar inom vården om saker som jag inte ens kan säga till människor i min egen närhet. Det är inte lätt, precis som det inte är lätt att bara tvärt sluta med sitt knarkande. Hade du haft erfarenhet i detta så hade förstått det. Men du valde att ge ett idiotiskt och nedvärderande svar.
Ser du något svar här som ens liknar ditt? Alla andra har hyfs och förståelse nog att ge mig deras synpunkt utan en massa dömande.

Och nu när du förmår dig att faktiskt ge ett produktivt svar, så kan du ändå inte låta bli att vara spydig och nedvärderande. För övrigt säger du inget nytt i förhållande till vad andra skrivit. Och det hade du inte heller gjort om jag inte hade svarat på ditt första inlägg, hade du haft lite empati hade du gett mig din åsikt på det sätt som alla andra lyckades göra.
Snälla, låt bli att kommentera för du tillför absolut inget av värde.