Ensam och vilsen student

Vad är det för stad? Förstår hur du menar, har hamnat i riktiga skitklasser ibland både på gymnasiet och högskolan.

Vad är det värsta som kan hända? Att du blir sårad. Måste vara bättre att blir sårad än att inte ens försöka. Eller?

”sturm un drang” och utgå från du kommer behöva åka på några nitar innan du hittar den rätta.


Du får stålsätta dig i början. Om du efter några veckor har lärt känna ett gäng kommer allt - studier, fritid och ditt sociala liv, din psykiska och fysiska hälsa - vara bra. Om du sätter dig på tvären för att du inte trivs i sammanlagt kommer det bli kämpigt.
Jag avskydde den första tiden vid universitetet. Buntas ihop med människor man inte känner. Men som sagt, stålsätt dig och var med på allt så du blir en i gänget.


Kan det verkligen stämma? Typ 40% av alla i stadiga förhållande träffar sin partner via nätet. Där är väl alla för sig själva.


Får känslan att du är ung och som ung har du en jävla fördel när allt känns piss. Nämligen, ingen/inget tvingar dig att vara kvar här och leva det liv du lever. Du kan flytta var du vill i världen och göra vad du vill. Öppna en biograf i Lissabon!

(När du blir äldre och ev. har fru-barn-villa-karriär då är det betydligt svårare att bryta upp och starta om på nytt).

Detta är typ en process som sker undermedvetet. Har blivit sårad många gånger och har vant mig med det, men tyvärr så sitter beteendet kvar. Men jobbar på det hela tiden och försöker ta initiativ så ofta det går.
Kommer verkligen inte sätta mig på tvären! Jag kommer vara glad, trevlig och nyfiken på alla jag träffar. Problemet är bara att jag blir lite för blyg att ta plats när 10-20 personer stirrar på mig. Jag har lättare att vara mig själv och ta plats när det kanske bara är 1-3 personer jag pratar med.
Jo, visst. Men nätet är fan omöjligt om man är man. Fan enklare att ragga upp någon på ica än att få till en tinderdejt som kille lol!
Volvo-villa-vovve-livet känns så fruktansvärt avslägset för mig, inte på grund av min ålder, utan på grund av min oförmåga att skapa nära relationer med folk. Det där livet kommer jag aldrig få uppleva, även fast det är det jag längtar efter mest. Men får se det positivt som du säger, jag får dra ut o resa och typ hitta mig själv.

För mig är det viktigt dock att jag har någon framtidsplan för självmord, det blir som en tröst för stunden. Svårt att förklara.

Men tack för att du tog dig tid! Många fina tips här så jag tackar så mycket!

Life is tough.. så är det bara. Har lärt mig mycket de senaste dagarna o kommer fortsätta lära mig saker.

De som söker sig till studentlivet och studierna är, generellt sett, smarta, sociala och begåvade människor. De lyckas på ett eller annat sätt! Antingen är du dum i huvudet, men en social butterfly o kommer ha your time of your life liksom. Eller så är du en nörd som är skitsmart, men socialt obegåvad, men på sikt hittar din plats i gänget o lyckas träffa partner o liknande. Sen har vi de trasiga, socialt obegåvade, neurotiska normalbegåvade (IQ 100) människorna som jag tillhör. En kategori som inte hör hemma i ett universitet då man inte passar in nån stans o på toppen av det måste ge 210% för att prestera medelmåttigt på kurserna. Haha, kul right!? Och det roligaste av allt är att man inte får nån klick eller gäng att hänga med, utan 99% undviker dig som pesten.

Var ska vi trasiga människor ta vägen? Är vi verkligen så motbjudande att folk verkligen måste ta oss med tång?

Den som fortfarande påstår att "alla är välkomna" på univeristet eller att status och sociala hierarkier inte är lika starka som i gymnasiet är ju hjärntvättade. Status och hierarki är minst lika viktigt på uni o högskola. Skillnaden är bara att man kan vara nörd o fortfarande tillhöra toppskicket. För oss andra som inte är det får vi nöja oss med att bli behandlade som luft. Skönt dock!! Slippa prata med folk!

ahh

Hur går det för dig nu?

Känns skumt att läsa alla dessa dystra berättelser flera år i efterhand, trådstatarn måste ju vara 35 nu typ, hoppas det löste sig för dig och han.

Jag ska plugga nu till hösten och har en liknande rädsla, jag har inte gått en dag på gymnasiet med min normala klass pga ångest jag har svårt att förklara och som jag aldrig fick diagnoserat. Det löste dock sig mitt fjärde år men då hade jag ingen klass och gick bara på föreläsningar där jag inte lärde känna folk, de enda gånger jag pratade med folk var under de extremt få laborationer och då tror jag det gick bra. Jag tror jag brukade vara socialt kompetent innan gymnasiet, hoppas jag kan återuppliva det nu inför universitetet. Tror även jag är en ganska naturligt passionerad och energetisk människa vilket kan vara till en fördel. Likt hur du brukade känna ser jag också tanken av självmord som en tröst dock att jag aldrig gjort en plan, man kanske kan se det som att man dog flera år sen och nu bara lever bonustid man kan göra vad man vill med?

Vi får se hur det går.

Falu rut med kaviar är min ordination.

Och sen ska man studera när man är elev inte leka "Kär & Galen i en Kines säsong 027."

Jag kan känna igen mig mkt i att känna sig ensam under studietiden. Jag bor oxå i en studentdtad (fock oxå min hemstad). Och jag har verkligen ingen vän, alla har redan hittat varandra och det är sjukt jobbigt att efter föreläsningarna bara gå hem när alla står och snackar med varandra.

Men - jag, liksom du pluggar något vi känner oss intresserade av och genuint vill plugga. Vad är viktigast för dig just nu?

Jag funderar oxå på att ta ett studieuppehåll och jobba, men jag är rädd att hamna i en ännu djupare depression. Då man precis som du säger känner att man har ”gett upp”. Men om du sedan återgår så får du också som en ”nystart” att träffa nya vänner när du vän fortsätter.

Det är ett svårt val men jag tänker ge en till termin en chans och det är nog det jag tror att du också borde göra och genuint ge det sociala en chans med ex studentföreningar. Som en sista chans, för om du sedan nu misslyckas med detta och känner att du ska ”ge upp” och ta ett studieuppehåll kommer du åtminstone att känna att du har försökt.

Det där är så svårt för alla val man gör kan utlösa helt olika utfall, kanske börjar du jobba någonstans och börjar älska det och vill bli fast anställd och jobba där ett tag. Men kanske kommer du att fortsätta på den utbildning du drömt om och samtidigt hitta vänner för livet, och det är kanske ett ännu bättre utfall.

Vi tar och rycker upp oss nu i höst! För att vi iallafall kämpat och försökt. Kanske kan du också skaffa ett extrajobb vid sidan av studierna och lära känna kollegor som kanske också pluggar?

Såg nu att detta var en tokgammal tråd

Hoppas det gick bra för dig iallafall!