Citat:
Tänk vad olika man kan tycka. Personligen anser jag att ”Killers” är en självklar pärla i deras diskografi. Killers: Denna har jag svårt för. Finns inga direkta höjdpunkter förutom Wratchild, titelspåret och Drifter. Det finns en hel del filler som enligt mig inte var tillräckligt bra för att få plats på den MYCKET bättre debuten. Blir faktiskt smått uttråkad när jag lyssnar på Killers och det är inget gott tecken. För mig kändes det som att Steve Harris ville rensa arkivet innan han började om på en ny kula med The Number Of The Beast.
Skivan är en skön kombination av punk och progressivt. De låter unga, ettriga och lite oförutsägbara. Hungern finns där och förändringen inför ”Number” kan lika gärna handla om att Bruce var mycket mer lämpad att sjunga annat än vad debuten och uppföljaren hade att erbjuda (Bruce är ju en riktig sångare jämfört med Di’Anno så varför inte utnyttja det?). Titelspåret och Wrathchild är självklara äss men jag har svårt för att peka ut några specifika fillers, det är helt uppenbart att det är Maiden även om det inte låter som man idag är van att höra dem. Men det gör ju å andra sidan inte ”Somewhere” och ”Seventh Son” heller... Ska jag vara krass är det mesta efter ”Seventh Son” som en proppmätt Viking Linefärja som åker fram och tillbaka fullastad med vad som kan förväntas av företaget Iron Maiden. De tidiga skivorna hade en egen personlighet, när någon nämner de senare plattorna behöver jag nästan kolla upp vilken som är vilken.
Jag finner tyvärr dagens Iron Maiden fruktansvärt ospännande jämfört med de tidigare åren. De är självklart Hall of Famematerial men det är ju även Metallica som haft en liknande utveckling. Zzz...
”Det var bättre förr”... (”Purgatory” på full volle).