Iron Maiden - officiell tråd

A Matter of Life And Death är för övrigt en av deras bästa skivor sedan de återförenades.
Vilken härlig käftsmäll det är att lyssna på den skivan

Hade definitivt kunnat ta helt andra beslut med låtarna.

Senjutsu hade de kunnat överraska med att komma in "blasting" för att sedan gå in på ett lugnare gung (än tvärtom vad de brukar, långsamt intro och sen snabbt) och tagit bort en refräng. Du hade fått en banger på 5 minuter. Nu istället är det ett långsamt gung hela låten igenom. Skön, men för lång.... kunde varit ett 2 minuters intro sen direkt till Stratego..

Lost in a lost world har magisk vers och magiskt outro, men riffen och refrängen är generisk som fan och förstör känslan i låten. Hade lika gärna kunnat vara deras ballad...

Parchment är på tok för lång. Och ingen minnersvärd melodi. Kortat ner och snabbat till rejält.

Death of the celts hade de kunnat slopa helt. Inget minnesevärt alls med den låten.

Ju mer man läser och hör desto mer inser man vilket skämt Maidens fanskara faktiskt är. Jämt och ständigt ska det gnällas om det ena och det andra och bandet kan tydligen inte ta ett enda steg åt något håll utan att dessa s.k. fans ska komma fram och gnälla. Fans? Jo tjena. De s.k. Maidenfansen är uppenbarligen bandets största kritiker och de verkar inte ha någon som helst förståelse för bandets dynamik och musikaliska tillstånd. Säg mig. Om nu Maidens senare katalog är så jävla dålig som vissa vill få det till, varför får då de senare skivorna mestadels positiva recensioner och blir hyllade på diverse hemsidor samtidigt som många lyssnar på deras senare låtar och tycker om dem? Är miljoner av människor korkade eller har de bara dålig smak? Eller är det bara en mindre klick kräsna och snedvridna s.k. fans som inte kan gå utanför sin egna comfort zone och acceptera att saker och ting kan förändras och inte alltid kommer att vara som det brukar vara? ​Det är därför det glädjer mig att Maiden inte bryr sig om vad folk säger utan gör vad de själva vill. Varje gång jag ser Kevin Shirleys namn, Janick Gers scenshower och låtarnas längder fylls jag alltid med en känsla av glädje. Det visar att bandet kör sitt eget race och inte bryr sig om vad deras kräsna och extremt snäva fanskara vill ha. Och om det nu skulle visa sig att det blir 1 album till så vill jag inte se att de går bort från det. Att byta producent och/eller gå ifrån sitt nuvarande koncept skulle vara fanservice och det är sånt som Judas Priest håller på med. Så länge Maiden inte ger efter för grupptrycket har de mig ombord och jag kommer att fortsätta uppskatta det de gör oavsett form och färg.

+1

Många ”spela run to the hills!”-nollor med åsikter.

Kan hålla med dig till viss del. vi hade gått miste om en del nya klassiker istället
Brave New World (2000)
Dance of Death (2003)
A Matter of Life And Death (2006)

A Matter of Life And Death är för övrigt en av deras bästa skivor sedan de återförenades.
Vilken härlig käftsmäll det är att lyssna på den skivan

Den plattan har fan allt! Tyngd, mörker, fart, melodi, nya och gamla influenser. Bruce sjunger fan bättre än någonsin också.

Personligen anser jag att maiden under denna period 2000-2010 bara gjorde bättre och bättre plattor allt eftersom och då är fan Brave new world ändå en mkt bra platta fast den är lite mer oslipad än efterföljarna men utvecklingen är klocken, Brave-Dance-A matter..( fulländningen)

En bra skiva med några riktigt fina spår, men de måste verkligen sluta med dessa evighetsmalande partier. Det förstör mer än det gynnar, eftersom Steve Harris verkar ha svårt att skilja på progressiv och utfyllnad.
De måste börja stämma ner också, för Bruces röst klarar inte detta höga röstläge längre utan ansträngning. Dumpa Kevin Shirley också, för den delen.

Vad olika man kan tycka

Håller nog Dance of death högre än AMOLAD, kanske också Book of souls.

AMOLAD har ett speciellt sound. Vissa älskar det, andra inte. Det spelades in "live". Men för enformigt för mig. Långa låtar, långa intron, mycket gap, mycket upprepningar.

Pashchendale höjer DOD till skyarna

Håller med om att "Dance Of Death" är den bästa av Iron Maidens nyare plattor. Jag brukar få skäll då jag säger det men så tycker jag. Det är den av Iron Maidens nyare skivor som låter mest som deras gamla plattor från 80 talet, utan att för den sakens skull låta omodern. Många gillar det inte , men jag tycker det är vad som gör denna skiva bäst.

A matter of life and death är alls inte dålig, lite enformiga refränger, lite för mycket inspiration från den dystra blaze bayley eran, men även den en kanonbra platta på det stora hela tycker jag.

Värst vad folk är kräsna och negativa här. Är i.o.f.s. Iron Maidens fans vi pratar om så borde inte vara förvånad. Jag tycker att skivan är kanon. Att säga att det skulle vara Maidens sämsta skiva någonsin är direkt förolämpande när det finns oseriösa skivor som Virtual XI, Fear Of The Dark och No Prayer For The Dying. För egen del skulle jag säga att det är deras bästa skiva sedan A Matter Of Life And Death. Jag har alltid höga krav när det kommer till Maiden och kan inte säga att jag blev vare sig missnöjd eller besviken.

1. Senjutsu

Bomb 1. Får rysningar vid varje lyssning. Hård, episk, nedstämd… Den som säger att Maiden inte går utanför sin comfort zone och inte vågar experimentera bör lyssna på titelspåret och tänka om. Kanske inte den mest uppmuntrande inledningen på ett album men vem fan bryr sig? Får man tunga pjäser av den här kalibern får det gå hur jävla långsamt som helst. Kan redan nu säga att detta är en av Maidens bästa låtar på 00-talet för mig. Kan förstå om den är svårsmält då den är långsam och inte det man förväntar sig av Maiden, men när man läser texten och sätter in låten i sitt sammanhang växer den och blir en rejäl kioskvältare. 10/10

2. Stratego

Gillade den innan albumet kom och med helheten i beaktning blir den ännu bättre. Minnesvärd sång och en refräng som är värd att dö för. Passar utmärkt som uppföljare till titelspårets dystra, mörka natur. Definitivt deras bästa korta spår sedan Rainmaker 9/10

3. The Writing On The Wall

Det närmaste skivan kommer en ”klassiker” och med facit i hand är den faktiskt förvånansvärt minnesvärd. Gillar Bruces sång i fr.a. verserna och melodierna är såväl minnesvärda som emotionellt drivna. Annorlunda för att vara Maiden då den har en del folkiga inslag men det är samtidigt ett välkommet tillskott till katalogen. Det slår återigen hål på myten om att Maiden inte vågar experimentera med sin musik på senare år. 8/10.

4. Lost In A Lost World

Här faller saker och ting tillbaka en aning. Gillar det mystiska och spöklika introt väldigt mycket. När låten sedan drar igång på allvar är det med ömsom vin, ömsom vatten. Håller med om att den påminner mycket om Blaze-eran och medan jag uppskattar musiken är jag inte lika såld på sången. Förvånansvärt simpelt och inte mycket sång som verkligen sätter avtryck. Inte dåligt på något sätt. Bara okej. Det tar sig mot slutet dock med gedigna melodier och ett mysigt outro. 7/10.

5. Days Of Future Past

Okej här får t.o.m. jag ge vika och erkänna att saker och ting inte fungerar. Introt är okej men efter det faller det totalt. Mediokert riff och lika mediokra verser. Refrängen är direkt usel och känns som den sattes ihop på 10 minuter i förbifarten. Bruce sjunger inte utan skriker mest utan sammanhang. Och folk vill se Maiden gå tillbaka till 80-talsstilen? Nej tack. Den här låten om någon visar att den tiden är förbi och att bandet inte är bekväma med att skriva den typen av musik längre. Albumets enda plattfall och en rejäl besvikelse. 4/10.

6. The Time Machine

Nu ställs saker och ting till rätta igen. Älskar det Talisman-liknande introt och när låten väl tar fart är igenkännbarheten på maximal nivå. Varje riff och varje strof är minnesvärd och låten gör inget annat än att sätta ett leende på mina läppar. Den är helt ärligt bara skön och rolig. Janick Gers täpper återigen till truten på de som hävdar att han borde lämnat bandet 1999. 9/10.

7. Darkest Hour

Hade inga förväntningar på den här låten då den beskrevs som en ballad och det kanske var bra. Introt sätter direkt en mörk och pessimistisk atmosfär och låtens fortsättning är därefter. Albumets kanske bästa lyrik framförs av Bruces kanske bästa sånginsats på albumet. Låten känns som en bättre och mer seriös version av Wasting Love och den passar väl som en avstickare på albumet. 8/10.

8. Death Of The Celts

De som beskrev den här låten som en Clansman-klon hade inte fel. Av de 3 Steve Harris-skrivna eposen mot slutet på skivan är detta förmodligen den jag gillar minst. Det innebär dock inte att den inte är kanon. För det är den. En positiv överraskning den här gången är att jag njuter mer av sången än av det instrumentala, något som jag inte hade räknat med på förhand. Bruce sånginsats är bland de bästa på albumet och varje strof etsar sig fast på hjärnan direkt. Älskar dessutom det lugna och melodiska introt. Det sätter direkt lyssnaren i rätt sammanhang. Den långa, instrumentala sektionen i mitten är bra men känns aningen ”safe” och bjuder inte på något storslaget. Därav blir den inte lika bra som The Clansman men likväl en värdig uppföljare. 9/10.

9. The Parchment

Bomb 2. Här har vi den. Albumets förmodligen bästa låt och en låt som konkurrerar med Paschendale, The Red And The Black och For The Greater Good Of God om att vara bandets bästa låt på 00-talet. Introt är episkt och när den väl drar i gång gör den det med dunder och brak. Varenda melodi och varenda strof känns noggrant utstakad och inget lämnas åt slumpen. Det är den här typen av kompositioner som gör att jag älskar 00-talets Maiden så mycket som jag gör. Outstanding! 10/10.

10. Hell On Earth

Bomb 3. Wow… bara wow! Känns som en musikalisk uppföljare till When The Wild Wind Blows utan att för sakens skull kännas som en karbonkopia. Är förälskad i den melodiska inledningen och när den väl drar i gång på riktigt gör den det med en känsla av vemod och sorg. Återigen är de melodiska arrangemangen på topp och känslan av musikalisk mognad och precision gör sig gällande överallt. Ytterligare en i raden av epos signerade mannen, myten, legenden Steve Harris. 10/10.

I dagsläget vill jag ge Senjutsu 8.5/10 i betyg med reservation för att den kan närma sig 9/10 inom kort. Den är bättre än The Book Of Souls på så sätt att det finns fler högklassiga spår. The Book Of Souls hade enligt mig 4 världsklasslåtar, 5 bra låtar och 2 mediokra låtar. Detta medan Senjutsu har 6 världsklasslåtar, 2 bra låtar, 1 stabil låt och 1 dålig låt. Tycker även att flowet och genomförandet är bättre på Senjutsu. Övergångarna på The Book Of Souls kändes stundtals besvärliga och några låtar gav ibland intrycket av att vara snabbt ihopsnickrade. Här känns övergångarna mer naturliga och med undantag för Days Of Future Past finns det ingen låt som enligt mig ger intrycket av att ha varit ihopskriven på en kvart på fyllan. Som helhet är det förmodligen deras bästa album sedan, om men inte lika bra som, A Matter Of Life And Death.