Kan man vara 100% säker på något?

När någon pekar på en kista och säger kista så antar jag att hen menar att det objektet kallas för kista. Men hur jag tolkar vad andra säger (språket, alltså), eller ja alla andras ageranden för att förstå andra, är bara en mängd antaganden jag gör, som jag finner nyttiga. Anledningen till att vi varseblir oss själva och vår omgivning på ett visst sätt beror på sannolikhet (vår hjärnas konstruktion och våra miljöfaktorer), även tex tolkning av signaler i kroppen som törst och hunger, för att maximera sannolikheten för överlevnad, men vi är subjektiva varelser i grunden och våra hjärnor är inte heller perfekta så någon absolut säkerhet är det inte. Även axiom tolkas av subjektet in i min subjektiva verklighet, inklusive matematiska axiom. Jag kan inte utesluta att någon en dag kommer med en matematisk härledning som inte överensstämmer med min tolkning av matematikens axiom. Så all kommunikation med andra bygger på en tentativ överensstämmelse som låter oss interagera med och hjälpa andra. Hypotetiskt kan det vara så att du bara ljugit om att kistor kallas kista och en dag kallar du det för något helt annat. Vi klarar oss i praktiken bra, men ultimat sett tror jag inte att vi kan vara 100% säkra på något.

Jag vet inte om det finns några trosuppfattningar eller vi lever i ett ständigt kaos där inget är helt säkert. Viss saker tycks säkra, men jag har inte hört något bevis för att inte det mesta av vårt beteende är slumphändelser.

Du kan vara 100% säker på att det finns en absolut objektiv sanning.

Påståendet ”Sanning existerar eller existerar inte” är absolut och objektivt sant.

Visst. Men om man inbillar sig cirklar på det vanliga sättet så får man en massa vanliga egenskaper på köpet. Det är lite som med schack, om jag inbillar mig det på det vanliga sättet så får jag löpare som bara rör sig diagonalt.

Är du säker på cirklar?

Upplevelsen är fundamental. Hade den inte varit där så hade ingen analys dykt upp som en delmängd av den.

Singular är viktigt däremot. Upplevelser i plural har jag ingen aning om. Jag har alltid bara haft en enda upplevelse.

Vad är sanning?

Klart man kan vara 100% säker.
Jag är 100% säker på att jag inte är Hitler. Jag är även 100% säker på att om jag skulle slå ihjäl dig idag så skulle du inte kunna slå ihjäl mig i morgon (dina polare kanske men inte du).

Så visst kan man vara 100% säker på saker både i dåtid och framtid.

Objektiv verklighet är ett axiomatiskt system som utgör allting som är. Men bra fråga, det finns ingen sanning, bara slump/tillfälligheter. En person frågade mig tom "Vad är verklighet?"

Du kan vara 100% säker på att du vet om att du har en upplevelse.
Du kan vara säker på att du som vet om att du har en upplevelse, inte är en upplevelse.

Det förutsätter att det inte finns någon okänd djävul som messar med ditt minne. Och hur vet du att du inte kom till för en sekund sedan med alla dina minnen (5-minutershypotesen)? Du kan inte vara 100% säker på någonting, som cpfan och TS skrev.

Jag har själv lite svårt med just identitet-delen. Medan jag upplever så finns det inte något specifikt inom upplevelsen som jag skulle kalla "jag" i bemärkelsen "den / det som har upplevelsen" och det är rimligt att det är på det viset. Samtidigt, varför kastar jag inte bara bort "jag" istället för att fortsätta insistera att det är jag / något som har upplevelsen? Hur går man från hypotes till insikt?

Vi blir direktkopplade till världen som spädbarn. Världen visar sig för det begreppsligt obeväpnade unga barnet och i världen som den så blir känd och gestaltad kan det äldre barnet senare med lite skolning och utökad begreppsapparat upptäcka saker som ett subjekt och upplevelser. Den logiska ordningen börjar med de enkla kända föremålen vars begreppsliga innehåll används för att definiera och förstå mer avancerade och abstrakta entiteter.

Filosofiskt kan man inte vara fullständigt säker på något, men till vardags och även i icke-triviala sammanhang kan man vara fullständigt säker på mängder av saker. Att den fullständiga säkerheten försvinner under filosofiska överväganden beror på att man i dessa tillåter att möjliga trick för att sätta säkerheten ifråga. Kravet på utom rimligt tvivel är ett sätt att tygla filosofers lyxiga lek som man inte alltid har tid med eller ser nyttan av. Att det är år 2021 när jag skriver detta är jag fullständigt säker på. Den som önskar så tvivel i påståenden av detta slag slösar bort tiden med att leka med möjligheter som inte kan tas på allvar.

Det fetade låter bak och fram. "Vem / vad" är det som upptäcker ett subjekt? Det "sanna" subjektet upptäcker ett "falskt"? Det är precis det jag pratar om i föregående inlägget. Det finns inget subjekt i min upplevelse; om det finns något alls så bör det ha positionen det som upplever, inte det som upplevs.

Samt, är det inte upplevelser som är det som alla upptäckter kommer från? Upplevelser är väl det mest fundamentala så att säga.