När berätta för dottern att hennes mamma är narcissist?

Vet inte riktigt hur jag ska tackla min dotters besvär med sin mamma. Hennes mamma och jag har brutit med varandra sedan flera år, men bor i olika delar i vår villa. Det är ständiga bråk mellan mamman och dottern och jag försöker stödja min dotter så mycket som möjligt och förklara att det inte är hennes fel att det blir bråk, för det får hon alltid skulden för.

Mamman ska alltid ha sin vilja fram, lyssnar aldrig på dottern och går till hot om hon inte får sin vilja fram. T.ex. så hotar hon med att flytta eller med att hon inte kommer vara hennes mamma längre om hon inte gör exakt som hon säger. Gallskriker och ibland smäller hon till eller nyper henne. Ständigt klagar hon på allting dottern gör och på hennes utseende och sätt, ofta hånfullt. Säger att dottern är egoistisk, elak och aldrig tänker eller bryr sig om sin mamma. När andra personer är närvarande är dock mamman hur trevlig som helst mot henne och vill framstå som den perfekta mamman. När dottern gör exakt som hon vill går det också bra, åtminstone en stund. Eftersom det är hennes mamma älskar dottern givetvis henne, trots all skit hon får ta emot, men hon undrar ofta vad det är för fel på hennes mamma, varför hon inte lyssnar på henne eller varför hon kommer med märkliga och motsägelsefulla argument.

Som sagt försöker jag stödja henne och tala om att det inte beror på henne att hennes mamma beter sig mot henne som hon gör. Oerhört jobbig situation. Hennes mamma gör allt för att knäcka hennes självkänsla och jag försöker göra allt för att bygga upp den. Som förklaring till hennes mammas beteende brukar jag säga något vagt i stil med att hon är lite annorlunda, att hon egentligen inte menar något med alla elakheter och hot, men det börjar kännas som det inte är tillräckligt. På något sätt vill jag att dottern ska få en djupare förståelse för att hennes mamma har en psykisk störning som inte går att bota, för som det är nu försöker dottern göra allt för att vara sin mamma till lags. Hon har fått ge upp aktiviteter och kompisar för hennes mammas skull. Hon tvingas istället till andra aktiviteter som hon inte tycker om och hon ställer upp för att hennes mamma inte ska bli arg eller verkställa sina hot. Hon vill göra sin mamma glad.

Det gör ont i mig att se hur självuppoffrande min dotter är. Jag vill hon ska bli en stark och självständig tjej med bra självkänsla. Därför funderar jag på att förklara för henne att hennes mamma har en psykisk störning som gör att hennes mamma bara klarar av att se sina egna behov och att hon måste våga stå emot sin mamma för hon kommer bli styrd av sin mamma hela livet annars, aldrig göra det hon själv vill utan bara det hennes mamma vill. Samtidigt förstår jag ju att det inte kan vara lätt att få höra att hennes mamma har en psykisk störning och det sägs ju att man inte ska ställa diagnoser som privatperson och inte heller tala illa om den andre föräldern. Men förr eller senare måste man berätta att hennes mamma har en störning som gör att hon aldrig kommer ändra sig hur mycket man än gör henne till viljes.

Så min fråga är om det är lämpligt att berätta för min dotter nu när hon är 14 år eller ska man vänta till 16 eller 18 år?

Ditt sätt att beskriva situationen och hur du ser på din förmåga i jämförelse med psykologer och hur du ifrågasätter dom gör att jag tror mer på att du kan vara narcissist. Om någon skulle vara det.

Jag tycker det låter mer som att du bor där helt nära för att du vill hålla koll på din före detta ägodel. Som du beskriver kärringen så undrar man ju hur fan det kommer sig att du skaffade barn med henne?

Jag tror det bästa du kan göra är att flytta till andra sidan stan och skapa ett tryggt hem för flickan och är det problem för flickan hemma hos sin mamma så får du ta professionell hjälp. Du måste släppa ditt ex för flickans skull.

Problemet din dotter kommer att ha i framtiden är inte främst mamman utan de partners hon kommer att dras till pga sin dåliga självkänsla. Den största tjänsten vore att dela dina tankar med din dotter och se till att hon redsn nu kan få gå i terapi.

Men nu var det inte det här som diskussionen skulle handla om, utan när det är dags att tala om för barnet att hennes mamma har narcissistiska drag och vad det innebär. Så ge gärna era åsikter kring det istället för att ställa diagnoser på mig. Jag vet att jag inte är perfekt, men det är ointressant i sammanhanget.

Vet inte riktigt hur jag ska tackla min dotters besvär med sin mamma. Hennes mamma och jag har brutit med varandra sedan flera år, men bor i olika delar i vår villa. Det är ständiga bråk mellan mamman och dottern och jag försöker stödja min dotter så mycket som möjligt och förklara att det inte är hennes fel att det blir bråk, för det får hon alltid skulden för.

Mamman ska alltid ha sin vilja fram, lyssnar aldrig på dottern och går till hot om hon inte får sin vilja fram. T.ex. så hotar hon med att flytta eller med att hon inte kommer vara hennes mamma längre om hon inte gör exakt som hon säger. Gallskriker och ibland smäller hon till eller nyper henne. Ständigt klagar hon på allting dottern gör och på hennes utseende och sätt, ofta hånfullt. Säger att dottern är egoistisk, elak och aldrig tänker eller bryr sig om sin mamma. När andra personer är närvarande är dock mamman hur trevlig som helst mot henne och vill framstå som den perfekta mamman. När dottern gör exakt som hon vill går det också bra, åtminstone en stund. Eftersom det är hennes mamma älskar dottern givetvis henne, trots all skit hon får ta emot, men hon undrar ofta vad det är för fel på hennes mamma, varför hon inte lyssnar på henne eller varför hon kommer med märkliga och motsägelsefulla argument.

Som sagt försöker jag stödja henne och tala om att det inte beror på henne att hennes mamma beter sig mot henne som hon gör. Oerhört jobbig situation. Hennes mamma gör allt för att knäcka hennes självkänsla och jag försöker göra allt för att bygga upp den. Som förklaring till hennes mammas beteende brukar jag säga något vagt i stil med att hon är lite annorlunda, att hon egentligen inte menar något med alla elakheter och hot, men det börjar kännas som det inte är tillräckligt. På något sätt vill jag att dottern ska få en djupare förståelse för att hennes mamma har en psykisk störning som inte går att bota, för som det är nu försöker dottern göra allt för att vara sin mamma till lags. Hon har fått ge upp aktiviteter och kompisar för hennes mammas skull. Hon tvingas istället till andra aktiviteter som hon inte tycker om och hon ställer upp för att hennes mamma inte ska bli arg eller verkställa sina hot. Hon vill göra sin mamma glad.

Det gör ont i mig att se hur självuppoffrande min dotter är. Jag vill hon ska bli en stark och självständig tjej med bra självkänsla. Därför funderar jag på att förklara för henne att hennes mamma har en psykisk störning som gör att hennes mamma bara klarar av att se sina egna behov och att hon måste våga stå emot sin mamma för hon kommer bli styrd av sin mamma hela livet annars, aldrig göra det hon själv vill utan bara det hennes mamma vill. Samtidigt förstår jag ju att det inte kan vara lätt att få höra att hennes mamma har en psykisk störning och det sägs ju att man inte ska ställa diagnoser som privatperson och inte heller tala illa om den andre föräldern. Men förr eller senare måste man berätta att hennes mamma har en störning som gör att hon aldrig kommer ändra sig hur mycket man än gör henne till viljes.

Så min fråga är om det är lämpligt att berätta för min dotter nu när hon är 14 år eller ska man vänta till 16 eller 18 år?

Säg bara åt tjejen att mamma har fel, och att hon verkar ha någon sorts problem. Det där psykologiserandet du håller på är mer något som du behöver själv, och inget som tjejen har nytta av. Hon måste få bli arg på mamma för att hon beter sig illa. Den rätten tar du ifrån henne om du förklarar (och därmed ursäktar) mammans beteende.

Problemet är att dottern aldrig klarar av att stå emot sin mamma. Visst kan hon bli arg på sin mamma men det slutar alltid med att mamman får sin vilja fram då hon drar till med de allra värsta hoten om det behövs. Även om dottern och jag har samma uppfattning om en sak så är det alltså alltid mammans uppfattning som gäller för mamman har ALlTID rätt och våra åsikter är värda noll och intet för henne. T.ex. nu senast tvingades dottern sluta med sin enda idrottsaktivitet för annars skulle mamman flytta och aldrig träffa dottern mer. För om dottern inte lyder henne då säger hon att det är ingen mening med att vara hennes mamma. Dottern blir givetvis förtvivlad när hon får höra det, ber om förlåtelse för att hon sagt emot och har nu slutat med sin idrottsaktivitet som hon tycker så mycket om.

En annan gång försvann mamman utan att säga något efter att de bråkat om en småsak. Först efter tre dagar svarade hon i telefonen efter att dottern ringt och ringt. Visst försöker jag förklara med att mamman gör fel och att det inte beror på dottern utan helt och hållet på mamman. Men det hjälper inte mycket. Dottern vill ju inte mamman ska lämna henne utan att mamman ska vara glad och nöjd därför tycker hon det bästa är att göra som mamman säger om en sak, även om dottern och jag tycker motsatsen. Det kan inte vara bra att ständigt få ge vika för sin vilja för att hon lever under dessa ständiga hot.

Det var därför jag undrade om det kanske nu var dags att ge dottern en djupare förklaring till mammans beteende så att hon förstår att det är ett beteende som aldrig kommer ändras och att hon kommer bli styrd av sin mamma hela sitt liv tills dess hon vågar gå emot henne.

För det första är jag inte säker på att du sitter inne med en djupare förklaring, och för det andra så får du nog inse att mamman - hur dåligt omdöme hon än har - är lika mycket förälder som du. Du måste låta dottern sköta relationen till sin mamma själv. Hur kan du vara så säker på att dottern kan eller bör "stå emot" sin mamma?
Din historia låter som hämtad ur vilken vårdnadstvist som helst, och du framstår inte nödvändigtvis som den "goda" parten. Ni måste självklart vara överens om dotterns fritidsaktiviteter och annat. Din "vi är två mot en"-logik visar på dålig respekt mot den ena föräldern, oavsett om dennes ego verkar bräckligt och skört.
Och så här är det: Om ett barn upptäcker att vägen till pappas uppmärksamhet och kärlek är att snacka skit om mamma, så kommer barnet göra precis det. Om du tror att du vet hur din dotter egentligen känner för sin mamma så bedrar du dig förmodligen.
Varenda vårdnadstvist ser ut så här. Den ena föräldern anklagar den andra för att vara narcissist och psykopat, och beviset är att den "dåliga" föräldern "vägrar" gå med på en rad olika saker, som barnet och den "goda" föräldern kommit överens om tillsammans.
Du är ju noga med att berätta om mammans överreaktion, men du berättar inte om varför mamman inte gillade fritidsaktiviteten, eller tyckte att den skulle upphöra. Hon kanske kände sig maktlös och förtvivlad, och tvungen att dansa efter din pipa totalt för att få dotterns kärlek. Hon lär ju knappast hota med att dra från stan och överge sitt barn bara för att jävlas.
Jag har varit i ungefär din situation själv, och lärde mig den hårda vägen att man inte kan mobba ut den "dåliga" föräldern. Skulle det bli en verklig vårdnadstvist, så skulle en sådan utredning mycket väl du kunna bli av med vårdnaden, eftersom man absolut skulle kunna tolka det som att du svartmålar den andra föräldern, och därmed försvårar umgänget.
Nu kanske jag är djävulens advokat här, men det kan behövas ibland.

Du bör inte säga sånt till din dotter om det inte finns en diagnos satt av vården. Det kan användas emot dig i en eventuell vårdnadstvist.

Det går inte att få en narcissist diagnosticerad.