Allra, tidigare Svensk Fondservice - Fängelsedom 2021-07-22

Den överenskommelse som Alexander Ernstberger och David Persson Rothman gjort med företrädare för Oak, som innebar att Oak fick förmedla warrantaffärerna mot att de förra fick sälja aktier i Supero till Firstmile, fordrade som tidigare redovisats för sitt förverkligande att betydande belopp frigjordes från SFS-fonderna och överfördes till Oak. Överenskommelsen är enligt hovrättens mening att bedöma som en brottsplan. Redan denna motivbild för warrantaffärerna innebär att affärerna inte var legitima och att någon ersättning inte skulle ha betalats till Oak från fonderna.

Flera omständigheter tyder vidare på att ersättningens storlek varit konstruerad för att komma upp i de belopp som krävdes för att genomföra brottsplanen, snarare än att vara bestämd av en konkurrensutsatt marknad. Av den skriftliga bevisningen framgår att warranten kravställdes för att kosta cirka fem procent av nominellt belopp hos banken och ha två och ett halvt års löptid. Olika parametrar i warranten anpassades till dessa krav. Samtidigt sattes priset som kunden, SFS-fonderna, skulle betala till åtta procent av nominellt belopp. Denna nivå, som påverkade storleken av Oaks ersättning, har inte konkurrensutsatts.

Vilken markandspraxis som rådde och skäligheten av Oaks ersättning har varit föremål för stor uppmärksamhet under rättegången och några av parterna har åberopat omfatt- ande bevisning i frågan. Med hänsyn till den bedömning hovrätten har gjort om motiven för warrantaffärerna, att dessa varit en del av en brottsplan och inte har haft något legitimt syfte, finns egentligen inte anledning att närmare utveckla hur hovrätten värderar bevisningen i denna del.

Sammanfattningsvis vill hovrätten ändå framföra att det genom de samstämmiga uppgifter som de partssakkunniga Henrik Käll, Phoebus Theologites, Fredrik Edlund, Daniel Karlgren och Jan Bernhard Waage lämnat står helt klart för hovrätten att en aktör som SFS, som även av Oak bedömdes som jämbördig motpart, som var förval- tare för investeringsfonder innehållande miljardbelopp, inte hade behövt anlita någon mellanman för att göra en affär som de nu aktuella warrantköpen, till ett värde av drygt 36 miljoner USD, utan hade kunnat vända sig direkt till en bank med rätt kompetens och likt Oak inte behövt betala någon ersättning för detta utöver det arvode till banken som är inkluderat i det pris som banken säljer produkten för. En jämbördig motpart ska ha den kompetens som krävs för att bedöma och genomföra en sådan transaktion med en bank som motpart. Har man inte den kompetensen får man skaffa sig den eller avstå från att handla med värdepappret. Vad de partssakkunniga Vikram Kapoor, Ibrahim Mardam-Bey och Colin Knight anfört påverkar inte den bedömningen.

Tilläggas kan att SFS naturligtvis inte varit förhindrat att anlita Oaks tjänster om det fanns behov av det för att kunna genomföra en investering för SFS-fonderna. Ersätt- ningen för Oaks arbete skulle emellertid då ha betalats av SFS och inte av fonderna.

I sammanhanget vill hovrätten också ta upp påståendet att Oak mellan september 2011 och maj 2012 skulle ha lagt ner ett omfattande arbete på att strukturera warranterna och att dessa skulle ha varit skräddarsydda för SFS-fondernas behov. Av utredningen framgår att warranterna inte var unika och att liknande produkter sedan tidigare även förmedlats av Oak för den s.k. retailmarknaden. Vidare har som berörts ovan fram- kommit att warranterna strukturerats för att ha ett visst pris och en viss löptid som passat in i brottsplanen snarare än att skräddarsys för fondernas behov. Redan av dessa skäl får påståendet om Oaks arbetsinsatser för att skapa warranten anses motbevisat.

Den överenskommelse som Alexander Ernstberger och David Persson Rothman gjort med företrädare för Oak, som innebar att Oak fick förmedla warrantaffärerna mot att de förra fick sälja aktier i Supero till Firstmile, fordrade som tidigare redovisats för sitt förverkligande att betydande belopp frigjordes från SFS-fonderna och överfördes till Oak. Överenskommelsen är enligt hovrättens mening att bedöma som en brottsplan. Redan denna motivbild för warrantaffärerna innebär att affärerna inte var legitima och att någon ersättning inte skulle ha betalats till Oak från fonderna.

Flera omständigheter tyder vidare på att ersättningens storlek varit konstruerad för att komma upp i de belopp som krävdes för att genomföra brottsplanen, snarare än att vara bestämd av en konkurrensutsatt marknad. Av den skriftliga bevisningen framgår att warranten kravställdes för att kosta cirka fem procent av nominellt belopp hos banken och ha två och ett halvt års löptid. Olika parametrar i warranten anpassades till dessa krav. Samtidigt sattes priset som kunden, SFS-fonderna, skulle betala till åtta procent av nominellt belopp. Denna nivå, som påverkade storleken av Oaks ersättning, har inte konkurrensutsatts.

Vilken markandspraxis som rådde och skäligheten av Oaks ersättning har varit föremål för stor uppmärksamhet under rättegången och några av parterna har åberopat omfatt- ande bevisning i frågan. Med hänsyn till den bedömning hovrätten har gjort om motiven för warrantaffärerna, att dessa varit en del av en brottsplan och inte har haft något legitimt syfte, finns egentligen inte anledning att närmare utveckla hur hovrätten värderar bevisningen i denna del.

Sammanfattningsvis vill hovrätten ändå framföra att det genom de samstämmiga uppgifter som de partssakkunniga Henrik Käll, Phoebus Theologites, Fredrik Edlund, Daniel Karlgren och Jan Bernhard Waage lämnat står helt klart för hovrätten att en aktör som SFS, som även av Oak bedömdes som jämbördig motpart, som var förval- tare för investeringsfonder innehållande miljardbelopp, inte hade behövt anlita någon mellanman för att göra en affär som de nu aktuella warrantköpen, till ett värde av drygt 36 miljoner USD, utan hade kunnat vända sig direkt till en bank med rätt kompetens och likt Oak inte behövt betala någon ersättning för detta utöver det arvode till banken som är inkluderat i det pris som banken säljer produkten för. En jämbördig motpart ska ha den kompetens som krävs för att bedöma och genomföra en sådan transaktion med en bank som motpart. Har man inte den kompetensen får man skaffa sig den eller avstå från att handla med värdepappret. Vad de partssakkunniga Vikram Kapoor, Ibrahim Mardam-Bey och Colin Knight anfört påverkar inte den bedömningen.

Tilläggas kan att SFS naturligtvis inte varit förhindrat att anlita Oaks tjänster om det fanns behov av det för att kunna genomföra en investering för SFS-fonderna. Ersätt- ningen för Oaks arbete skulle emellertid då ha betalats av SFS och inte av fonderna.

I sammanhanget vill hovrätten också ta upp påståendet att Oak mellan september 2011 och maj 2012 skulle ha lagt ner ett omfattande arbete på att strukturera warranterna och att dessa skulle ha varit skräddarsydda för SFS-fondernas behov. Av utredningen framgår att warranterna inte var unika och att liknande produkter sedan tidigare även förmedlats av Oak för den s.k. retailmarknaden. Vidare har som berörts ovan fram- kommit att warranterna strukturerats för att ha ett visst pris och en viss löptid som passat in i brottsplanen snarare än att skräddarsys för fondernas behov. Redan av dessa skäl får påståendet om Oaks arbetsinsatser för att skapa warranten anses motbevisat.