Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Det jag menade var att jag Försökte separera vad som var bäst för barnen och hur självmordet kunde påverka dom.
Nu går det ju inte att sperarera de två delarna, eftersom de hör ihop på många sätt.
Jag kan hålla med om att barnen förmodligen skulle ha fått ett bättre liv utan SD helt och hållet, eftersom han var som han var. Strösselförhöret och de andra händelserna vi läst om är som du säger inga enskilda händelser, utan det har säkerligen förekommit mycket bakom dörrarna i det huset.
Det hade naturligtvis varit bättre om SD inte tagit sitt liv, utan erkänt brottet. Både för Lenas familj och för hans egen. När SD hade kommit ut hade barnen hunnit bli vuxna och kunde välja själva vilken hållning de önskade ha till SD. Så tänker jag.
Med SDs död kommer det aldrig att finnas möjlighet att få några svar, och många frågor kommer till, inte minst för de närmaste.
Jag kan också tänka mig att det kommer att finnas mycket ilska som riktas mot honom, som nu aldrig kan adresseras.
Jag tror att även om många inte tycker synd om SD, att det är inte det som är problemet, så kan jag tänka mig att självmordet blev som att det aldrig blev ett riktigt avslut. Jag minns inte riktigt hur Lenas föräldrar uttryckte det, men det som först kändes som en upprättelse för Lena, blev förbytt till något annat.
För mig känns det inte troligt att SDs självmord varken känns bra för hans barn eller är det bästa för dom på sikt. Det kan skapa hemska trauman, även (eller kanske särskilt) om man har haft en dålig relation till föräldern.
Däremot kan jag tänka mig att varje person som kom i närheten av SD på ett eller annat sätt skulle dra det kortaste strået. Det är givet att man förlorar på att ha vilken relation man än har med honom. Allra bäst är att hålla sig ifrån honom så gott det går.
Finns mycket att säga i saken. Jag skulle vilja skilja mellan känslor och logik. Mellan subjektivt och objektivt. Fakta. Vi har ett underlag. Vi har en dom. Vi vet faktiska omständigheter. Dvs om det uttrycks dödshot i fupen kan vi dra slutsatsen att A dödshotar B.
Vad vet då vi om A? A, är en person m begränsad impulskontroll. A, blandar in barn i ekvationen. Vi förstår att A är gränslös. När A känner sig stressad och pressad, då är A inte lösningsfokuserad på ett konstruktivt sätt. Vi vet också att den hotade B, sedan också i praktiken återfinns ihjälslagen. Sannolikheten att det finns ett samband mellan alla dessa parametrar är mycket hög. Därför blir A huvudmisstänkt. Det är rimligt.
I dina förslag utgår du från barn, barns känslor. Allmängiltiga föreställningar om trauman. Erkännanden, anhörigas rätt till sanningen. Rätten att få adressera sin ilska där den hör hemma osv. Det är inte mitt perspektiv. Hur barn känner. Jag diskuterar att det var bra att han dog. Något jag ansåg också redan innan han tog sig av daga. För omgivningens skull
Saken är att trots dina utmejslade drömscenarion hävdar jag att vi endast kan utgå från de givna förutsättningarna som faktiskt existerade i verkligheten. Det ser ut som följande:
Du kan inte utgå från att du ska få höra sanningen av en vanelögnare innan han suiciderar. Eller att du hade fått veta sanningen, om han aldrig suiciderar. S, slutar inte plötsligt ljuga efter 10 år eller mer. Då vore han inte S, och den väg han längesedan valde.
Själva anledningen till självmordet är just att han vägrar säga sanningen och stå för sina handlingar. Han drar, gör sig onåbar för ytterligare frågor.
Anser honom farlig, nedbrytande, någon som förgiftar omgivningen. Som är skadlig. Men främst för barn, att som barn växa upp i hans närhet. S kallar sitt eget spädbarn för den/det. Det berättar en del trista saker, redan i initialt i spädbarnets fortsatta liv.
Vi vet att när han fick en ny chans, så tog han inte den. Istället fortsatte han ljuga, bedra och vara otrogen. Motivationen till ärlighet saknas pågående.
När hans hustru tog ut skilsmässa blev han paranoid och dödade Lena, för att få chansen att återförenas med Hanna. Ingenstans i hans mentala status, dubbelliv, och leverne finns det någon förutsättning för att han ska ta ett vuxet föräldraansvar. Han kan inte leva flera parallella liv och förväntas finnas där för sina barn mentalt. Hans intresse. Lena. Jobbet. Resor. Tid, är en aspekt. Tyvärr, är hans barn bara objekt för honom. Det syns i filmen.
Barns frågor? Vrede är bra, rätt kanaliseras, kan leda till mången kreativitet. Det stora traumat i barnens liv är om de sammanblandar sig själva med honom och hans val. Och känner skuld, och undrar om min pappa är och gör så, vem är då jag som hans barn? Sådant händer dessvärre.
Det betyder att de kan skilja på rätt och fel hos sin pappa. Men de valde inte sin pappa. Han valde själv. Att aldrig ta ansvar.De är inte han, utan enskilda individer. De ansvarar inte för hans gärningar. Vet de detta, kan de leva fria utan skuld och skam. Det är det centrala. Jag tror också att de redan vet och förstår det. Därför är jag inte oroad å deras vägnar.
Alla som känner sig bedragna, eller snopen över avslutet fortsätter bara lämna över makten till S. Precis som S alltid ville ha det när han levde. Dominera omgivningen. Mitt tips: återta makten. Nu när han är död är alla fria, om de väljer att vara det. Skithögen är död.