Vad har farsan för problem?

- han sitter hemma varje dag, går så gott som aldrig ut
- pratar nästan aldrig
- groteskt svartsjuk och uppviglar ibland till skilsmässa som aldrig tas ut
- kontakten med oss "barn" går via morsan, men när vi är på besök hemma hos dem så kommer han aldrig och pratar med oss
- sen barndomen har han inte pratat med oss så mycket
- han är osocial och söker aldrig kontakt med andra
- tystlåten och misstänksam
- han är paranoid men samtidigt lätt att lura på något konstigt vis
- inget sexliv överhuvudtaget på många år, säkert över 15 år
- lider i sin ensamhet och är aldrig glad
- han har inga intressen förutom att resa, spara pengar och typ slänga sopor
- hela hans mindset är stelt, saker ska vara på ett visst sätt och han blir förvånad när andra gör på ett annat sätt eller inte blir som han förväntat. Då stänger han in sig för att han typ inte känner igen sig hos andra.

Är det en djup depression eller typ autism? Autister har ju åtminstone ett intresse som de fastnar vid men han har inget sånt.

Kanske låter det som vanliga problem dessutom. Han är snart 70.

Frihet från drömmar och illusioner pga avancerad ålder och mognad. Anhedoni.

Det kan bero på mycket. Men jag var inne på din linje när jag läste. Åt det autistiska hållet och depression. Han kanske haft ett hårt liv som satt sina spår. Paranoia finns bla vid missbruk, djup depression eller någon psykisk sjukdom, demens.

Bitter. Män blir bittra i relation till kvinnan. Kommer du också genomleva.

Lösningen är en.

Förstå att emotionen mellan honom och henne är ett som sammansmälter med samhället. Det även att alla relationer i någon mån söker att vara egna. Men det går inte. Därför att det omedvetna hör till emotionen. Och det kollektivt omedvetna är också det omedvetna. Det sammansmälter. Vilket blir resultatet.

Fel och fel.

Vad har han för realistiska möjligheter att välja annorlunda? Det kräver en hel del att bryta upp och det låter som om det alternativet skulle leda till ännu mer social isolering.

Vad jag reagerar på i punkterna är de där han "aldrig kommer och pratar" med sina barn. Det verkar vara vuxna, utflugna barn det handlar om.

Så. Försöker ni närma er eller låter ni honom sitta och mögla ensam, på goda grunder övertygad om att ni egentligen inte är ett skit intresserade av honom?

En introvert personlighet som genom hela livet har haft svårt att ha relationer med andra människor. Han har med tiden blivit allt mer folkskygg och deprimerad. Förmodligen så minimerar han risken för att misslyckas och bli ratad genom att helt leva på sin kant och inte göra just någonting.
Detta är ett ganska vanligt fenomen.

Vi närma oss inte honom överhuvudtaget. Han gillar oss på ett sätt men han är så trist och icke-uppmuntrande. Vissa saker döljer vi för honom för att vi vet vad han tycker redan och orkar inte höra hans tysta kritik.

Han ringer aldrig oss vuxna barn för han har inget att säga. Han vet inte vad han ska prata om och tycker aldrig att det finns nåt att säga. Sådan är han bara.

Han skulle vara total ensam om han skiljde sig. Finns ingen som vill ha nån äldre man som är rätt sliten, mullig och så som män gör vid 70 oftast.

När jag och morsan samtalar så är telefonen alltid på högtalarläge för att han tror att vi pratar om honom och oavsett vad vi pratar om så är syftet med det att han är svartsjuk och kontrollerande.

Han kan få utbrott ibland som gör att han vill sälja allt och skilja sig osv en liten stund senare är allt "normalt" igen.

Kolla diagnosen vanföreställningssyndrom. Om misstänksamheten tilltagit i 40 års åldern. Medicinering med antipsykosmedicin och förtroendefull terapi kan lindra. Positivt att han uppskattar att resa.

Så du startade en tråd här för att få bektäftat att det är något fel på far din så att du slipper känna att du brustit någonstans på vägen. En ettikett att klistra över känslan att det kanske inte bara är hans fel alltihop?

Du har inget ansvar för dina föräldrars välmående. Det fungerar inte så. Föräldrar sätter barn till världen och det ger ett ansvar. Barnen har inget ansvar åt andra hållet men bör inse att föräldraansvaret har gränser. Ingen är skyldig att umgås med eller stötta vuxna barn, inte mer än vuxna barn har någon skyldighet att ha kontakt med sina föräldrar. Jag tror det perspektivet är svårt att ta till sig om man inte är man med vuxna barn, men dock.

Det betyder att om du vill föra ett samtal med din far så får du lämpa akterlykten ur vagnen och inleda ett samtal. Gnälla om det till andra hjälper inte, och lyssna nu:

Jag vet inte om gubben är paranoid. Men DU snackar per definition skit om honom bakom hans rygg. Herregud, det är ju vad tråden är.

Prata med honom om du vill hjälpa. MED inte OM. Ett riktigt försök då, det blir troligen svårt och smärtsamt att bygga upp förtroendet som krävs.

Eller skit i det och äg ditt dåliga samvete.

Over and out.

Han är olycklig. Livet blev inte som han drömde om.

Ganska säker på en medel svår depression som kanske har underliggande ångest i grad med diagnos eller att ångesten uppstått i samband med depression eller tidigare trauma eller sårbarhet. Ett förhållande kan tära på varandra och förmodligen skapa depression och Även fysiska symtom. Har detta med paranoian börjat senaste tiden bör han göra en ct för att kolla demens. Dessa tre hör ihop depression paranoian och demens. Tråkigt att han fått det så tufft att det påverkar omgivningen

Livet blev inte som han ville. Kärlekslös relation. Leder snabbt till bitterhet och jag tror att om man kombinerar det med en introvert personligen kan resultatet bli som detta.

Vad jobbade han med (antar att han nu gått i pension).

Det faktum att han inte ens pratat med er barn låter som att det gått ganska långt nu. Förmodligen har han en genuin depression pga många år av spiral.

Allt ovan är givetvis ren spekulation från TSs inlägg.