Citat:
Ursprungligen postat av
Andthereshewas
Jag har varit deprimerad och suicidal och mitt hjärta brister för de två barnen - och mamman.
Det är klart. Vi vet inte vem hon är. Och vi vet inte om hon var deprimerad men jag skulle lätt sätta en bra slant på det.
Innan jag blev sjuk kunde jag inte förstå hur någon kunde välja att ta sitt liv. När jag var sjuk så kunde jag - på riktigt - inte se annat än att jag var en belastning för mina nära och kära, mina vänner och framför allt mina barn. Mitt beslut att ta livet av mig kom en vacker sommardag då jag inte kunde dölja hur dåligt jag mådde och jag såg rädslan och oron hos dem. De var inte rädda FÖR mig. De var rädda OM mig. Och i min sjukdom var det enda jag kunde göra för att rädda dem att dö för att de skulle slippa bli utsatta för oro o rädsla. Barn ska vara glada och föräldrar ska vara deras trygghet. Jag sökte inte hjälp. För att om man gör det blir socialen inkopplad och mina barn har en förälder till och jag - mitt sjuka jag - ville inte fucka upp ungarna med soctanter och ev placeringar. Vi är ju en "fin" familj. Min tanke var istället att livförsäkring trillar ut och de lever lyckliga i alla sina dagar.
Nu blev det inte så, jag hamnade på sjukhus istället och flera år senare är jag äntligen FRISK men minns det absoluta mörkret och min absoluta uppfattning att min existens var skadlig för alla. Jag kan bara beskriva det som en verklig vanföreställning. En sinnessjukdom.
Vad jag vill säga är att på samma sätt som kärleken till mina barn i mitt sjuka huvud ledde mig till slutsatsen att dö kan jag NU förstå att i ett ANNAT sjukt huvud kan det vara just kärleken till barnen som gör att man väljer att "ta med" dem. Det är FRUKTANSVÄRT. Men just sjukt.
Av den anledningen tänker jag att vi alla nog bör gå in i det här med lite empati och ödmjukhet inför vad psyket kan ställa till med hos en människa och vilka hemska följder psykisk ohälsa kan få. Istället för att döma kanske vi borde låta bli just det.
En mycket talande text, varm kram till dig, glad att du finns kvar hos dina nära och kära!
Så hemskt tragiskt att en mamma med sina två små barn kände att detta var den enda utvägen...