Jag växte upp med en bror som är narcissist.

Växte själv upp med en utstuderat elak bror + far . Tog mig 40år att komma över och dom försöker fortfarande fördärva genom att hitta på lögner om mig. Dock faller allt ihop runtomkring dom med tiden vilken känns rätt skönt.

För att korta ned det hela lite, så blev jag och min vän anklagade för att ha använt min brors skateboard. Det var vår hund som råkat välta den. Vad vi inte visste var att min bror hade lagt någonting på sin skateboard för att se om någon rört den.

Vi låste in oss på mitt rum och han gick lös på dörren med kniv och sparkar. Tillslut var dörren så pass förstörd att jag inte vågade ha den låst längre. Under hot om att döda mig försökte han få sanningen ur min vän. Jag visste ju att min bror aldrig skulle döda mig, men det kunde inte min vän göra. När sanningen väl kommit fram så var allting frid och fröjd. Jag förstår vilken traumatisk upplevelse det måste ha varit för min vän. Det var det naturligtvis för mig också, men för mig var det en del av vardagen.



Han gillade att kväva mig och precis när jag påväg att bli medvetslös så släppte han sitt grepp. Han brukade spänna sitt luftgevär och testskjuta mig i ryggen för att se om det blivit någon mer kraft i luftgeväret. Att bränna mig med tändare var också något han hade stort nöje i. Nya slagkombinationer och sparkar övade han på mig och ville se vad som snabbast fick luften att gå ur mig genom att sparka och slå mig i magen på olika sätt.

Det var så många saker han hade för sig att jag inte kan minnas allt. Han kunde hota mig ibland med att förstöra dyrbara saker i hemmet och skylla det på mig om jag inte gjorde som han sa. Han satte eld på vardagsrumsbordet en gång för att låta mig ta skulden. Jag vågade inget annat än ta på mig det. Ofta fick jag fina saker av honom för att hålla tyst, men ibland kunde han stå med ett flin i ansiktet när mor skällde ut mig.

Vad gör han nu för tiden? Har han jobb och familj ?

Väldigt tråkigt att höra.

Visst faller allt förr eller senare, det har det gjort även för min bror som idag är väldigt ensam. Hans "storhetstid" är absolut över.

Som rubriken säger är jag uppväxt med en 5 år äldre bror som vid vuxen ålder fick diagnosen narcissistisk personlighetsstörning. Han har aldrig berättat det för mig, men jag fick höra det av min mor när jag var äldre och hade flyttat hemifrån sedan länge.

Som liten hade jag ett helvete med min bror, men eftersom det hörde till vardagen så förstod jag inte bättre och reflekterade inte över det. Jag trodde att det var så där det skulle vara. Första gången jag minns att jag blev medveten om att saker kanske inte stod rätt till, var då jag tog hem en ny vän. Jag tror jag hade börjat årskurs 7 och det var sommarlov. Min bror var hemma den dagen och jävlades som vanligt, men det var första gången jag såg någon utomstående reagera på hans beteende. Det var skräck jag såg och det räckte med det besöket för min vän. Vi umgicks hemma hos honom efter det.

Jag vet att vår mor hade mycket problem med honom också, men jag tror hon gjorde mycket för att hålla mig ovetandes. Jag vet inte så mycket om deras relation, trots att vi alla bodde under samma tak. Jag minns i alla fall att min bror sällan var med på resor utomlands, eller andra enklare resor under mors semesterdagar. Jag minns att han var på familjehem under vissa somrar. Min bror har alltid varit väldigt hemlighetsfull med det mesta som rör honom, så jag har aldrig riktigt fått veta hur han upplevde sin barndom eller om saker som hänt honom senare i livet.

Jag har aldrig upplevt äkta känslor från honom. Den enda gång jag såg honom gråta var under vår mors begravning. Jag är dock helt övertygad om att det var äkta. Mot mig som liten visade han dock enbart sin onda sida.

Jag är ingen expert i ämnet, även om jag levt med det vardagligen under lång tid. Vad jag har läst mig till så ska de vara ganska ego och självcentrerade. Kanske det ligger någon ytterligare diagnos bakom, för jag upplevde som sagt en mycket ond sida hos honom. Det var först i vuxen ålder jag lade märke till de typiska dragen man ofta hör talas om i samband med narcissism, att de vet bäst, aldrig viker sig, trots att de blir överbevisade, sätter sig själva framför andra osv.

Kan en narcissist också bära på genuin ondska? Jag trodde det mer var ett drag hos en psykopat/sociopat.

Ställ gärna frågor om ni vill så ska jag göra mitt bästa att svara...

Vill du hämnas på honom - strypa honom eller nåt..?

Tråkigt att höra. Jag blev också överlycklig när min bror en dag flyttade. Han blev utkastad av vår mor. Det var inte förrän långt senare i mitt liv som jag blev medveten om att det som hänt mig inte var normalt.

Är ni fler syskon?
Finns det släktingar som lidit av psykisk ohälsa?
Var er pappa närvarande?

Nej, jag ser nog honom mest som en ganska patetisk och liten person. Utan att jag behövde göra något så tog livet ut sin rätt på honom ändå. Jag vill gärna förlåta andra människor för det får mig att må som bäst, men visst har det funnits stunder i mitt vuxna liv då jag drömt om hur skönt det skulle vara att hämnas honom för allt. Men jag tror på karma och i det här fallet tycker jag att den har fungerat väldigt bra.

Nej, jag ser nog honom mest som en ganska patetisk och liten person. Utan att jag behövde göra något så tog livet ut sin rätt på honom ändå. Jag vill gärna förlåta andra människor för det får mig att må som bäst, men visst har det funnits stunder i mitt vuxna liv då jag drömt om hur skönt det skulle vara att hämnas honom för allt. Men jag tror på karma och i det här fallet tycker jag att den har fungerat väldigt bra.

Vi har väldigt sällan kontakt idag.

Han har jobb och tidigare familj, som inte längre vill ha något med honom att göra. De har flytt uomlands för att undgå honom.