Citat:
Brottet bör rimligen anses vara preskriberat, iallafall för O.
För i Brottsbalken kapitel 35, paragraf 1 står det så här:
"1 § Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet."
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700
Pga hans låga ålder vid brottstillfället så gäller punkt 4 (enligt kapitel 29, paragraf 7).
Så inom 15 år från dagen då brottet begicks, så måste alltså åtal ha delgivits honom. Annars får ingen påföljd ådömas honom, och brottet är alltså då preskriberat för honom.
Delgivning av åtal skedde i O:s fall visserligen innan 15 år passerade sen brottsdagen, men vad var motivet till paragraf 1?
Lagstiftarna måste ju rimligen ha resonerat som så att i de fall där ett åtal fortfarande är pågående, då ska påföljd kunna ådömas, även om det när dom faller har passerat 15 år sedan brottsdagen. Och därför ser paragraf 1 ut som den gör i lydelsen "med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom...". ("med mindre" betyder "om inte")
Den lydelsen är alltså tänkt som ett undantag, och inte som en tvingande lag. Och utgångspunkten är att brottet ska preskriberas när 15 år har passerat sedan brottsdagen.
Och därför bör Högsta domstolen rimligen ta hänsyn till att det åtal som väcktes mot O innan de 15 åren hade passerat, det har avslutats för flera år sedan, närmare bestämt för ca 23 år sedan. Och därför bör den nyss citerade lydelsen i paragraf 1, inte anses gälla i detta fall. Och istället bör man utgå ifrån att de 15 åren har passerat, och att brottet därför har preskriberats, iallafall för O.
Och om vi jämför O:s fall med ett annat fall, där vi utgår ifrån att båda är skyldiga till brottet, och ser om skillnaden i preskribtion är rättvis:
Det har gått 25 år sedan brottsdagen i O:s fall, och eftersom han blev åtalad innan 15 år hade passerat sedan brottsdagen, så anser Högsta domstolen att han kan ådömas påföljd.
Det har gått bara 15 år sedan brottsdagen i ett annat fall, men eftersom åtal inte har väckts mot personen innan de 15 åren passerade, så kan han inte ådömas påföljd.
Jag ser då iallafall inte någon rättvisa i den skillnaden. Det enda rättvisa som jag kan se är därför att pågående åtal ska få avslutas och påföljd ådömas, även efter att preskriptionstiden har passerat. Men när åtalet har avslutats utan att påföljd ådöms, då är brottet preskriberat om preskriptionstiden redan har passerats innan domen. Möjligen att man kan ge en viss tid för överklagan, men inte som i O:s fall tillåta en paus på ca 23 år.
Så min bedömning är därför att brottet är preskriberat sedan ca 10 år, iallafall för O.
Och om man tycker det är fel, då får man ändra lagen istället för att tolka lagen fel.
För i Brottsbalken kapitel 35, paragraf 1 står det så här:
"1 § Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet."
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700
Pga hans låga ålder vid brottstillfället så gäller punkt 4 (enligt kapitel 29, paragraf 7).
Så inom 15 år från dagen då brottet begicks, så måste alltså åtal ha delgivits honom. Annars får ingen påföljd ådömas honom, och brottet är alltså då preskriberat för honom.
Delgivning av åtal skedde i O:s fall visserligen innan 15 år passerade sen brottsdagen, men vad var motivet till paragraf 1?
Lagstiftarna måste ju rimligen ha resonerat som så att i de fall där ett åtal fortfarande är pågående, då ska påföljd kunna ådömas, även om det när dom faller har passerat 15 år sedan brottsdagen. Och därför ser paragraf 1 ut som den gör i lydelsen "med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom...". ("med mindre" betyder "om inte")
Den lydelsen är alltså tänkt som ett undantag, och inte som en tvingande lag. Och utgångspunkten är att brottet ska preskriberas när 15 år har passerat sedan brottsdagen.
Och därför bör Högsta domstolen rimligen ta hänsyn till att det åtal som väcktes mot O innan de 15 åren hade passerat, det har avslutats för flera år sedan, närmare bestämt för ca 23 år sedan. Och därför bör den nyss citerade lydelsen i paragraf 1, inte anses gälla i detta fall. Och istället bör man utgå ifrån att de 15 åren har passerat, och att brottet därför har preskriberats, iallafall för O.
Och om vi jämför O:s fall med ett annat fall, där vi utgår ifrån att båda är skyldiga till brottet, och ser om skillnaden i preskribtion är rättvis:
Det har gått 25 år sedan brottsdagen i O:s fall, och eftersom han blev åtalad innan 15 år hade passerat sedan brottsdagen, så anser Högsta domstolen att han kan ådömas påföljd.
Det har gått bara 15 år sedan brottsdagen i ett annat fall, men eftersom åtal inte har väckts mot personen innan de 15 åren passerade, så kan han inte ådömas påföljd.
Jag ser då iallafall inte någon rättvisa i den skillnaden. Det enda rättvisa som jag kan se är därför att pågående åtal ska få avslutas och påföljd ådömas, även efter att preskriptionstiden har passerat. Men när åtalet har avslutats utan att påföljd ådöms, då är brottet preskriberat om preskriptionstiden redan har passerats innan domen. Möjligen att man kan ge en viss tid för överklagan, men inte som i O:s fall tillåta en paus på ca 23 år.
Så min bedömning är därför att brottet är preskriberat sedan ca 10 år, iallafall för O.
Och om man tycker det är fel, då får man ändra lagen istället för att tolka lagen fel.
HD har redan provat preskribering i samband med tvångstopsningen. Det är INTE preskriberat
Nu ska fanskapet dömas äntligen oh my god! Grattis hurra!