Selektiv ätstörning, en allt vanligare diagnos?

Någonting jag knappt hade hört talas om inte jag fick mitt första barn var selektiv ätstörning. Efter att ha spenderat 1,5 år i olika mammagrupper får jag känslan av att var och varannan unge verkar lida av den diagnosen. Föräldrar räknar upp allt sjukare listor med det enda som deras barn kan äta, ofta sånt som de flesta gillar, pannkakor, pasta, oboy, söt yoghurt, vitt bröd, pizza osv.

Min dotter var också väldigt kräsen med mat i början och det finns nog väldigt få saker hon accepterat direkt. Hade vi fortsatt att bara ge såna saker, typ som glass, digestivekex och jordgubbar, istället för att koka upp t.ex broccoli 40 gånger innan hon tillslut accepterat det, hade vi kanske också kunnat ge henne den diagnosen?

När vi introducerade mat var målet att hinna erbjuda så mycket som möjligt innan 2 års ålder, innan neofobi. Vi gjorde puré i början, men från 7-8 månaders ålder har hon fått äta samma mat som oss för att hinna testa så många olika smaker som möjligt. Ibland äter hon bra, ibland dåligt, men jag skulle aldrig orka stå och laga speciell mat till henne. Visst har jag varit orolig många gånger när hon spottat ut och knappt ätit någonting, men hon har alltid följt sin vikt och längdkurva.

Så det har fått mig att fundera på selektiv ätstörning. Är det en riktig diagnos eller är det ett resultat av att vi lever i överflöd som gör det möjligt för vissa föräldrar att åka till Mcdonals varje dag och köpa strips med smältost till sina barn med selektiv ätstörning, eftersom det är det enda barnen äter. Eller att bara servera pannkakor, pasta och korv/köttbullar eller hamburgare 7 dagar i veckan, medan de vuxna i familjen äter annan mat.

Fanns diagnosen i Sverige för några hundra år sedan när många familjer levde på gröt 365 dagar om året? Finns diagnosen i länder där större delen av befolkningen lever i svält, finns det då barn som hellre svälter ihjäl än äter maten som erbjuds? Finns det exempel i Sverige på barn som dött för att de inte fått sina strips med smältost?

Jag är medveten om att alla (?) barn är extremt kräsna mellan 2 och 5 års ålder, men hur kan det här hänga kvar efter den perioden? Jag har läst flera exempel på barn i låg- och mellanstadiet som fått specialkost i skolan för att de vägrar äta annan mat än pannkakor, hamburgare och pizza.

Finns det föräldrar med barn som har selektiv ätstörning här i forumet? Förlåt om det är en känslig fråga, men känner ni att ni skämt bort era barn eller var det oundvikligt att det skulle sluta i en väldigt selektiv matlista?

Vanligare blir det ju eftersom att medvetenheten kring sjukdomen varit så väldigt låg fram tills ganska nyligen. Men det är fortfarande väldigt ovanligt. Jag kan dock tänka mig att det är en diagnos som en del föräldrar själva kan sätta på sina barn för att förklara beteenden hos barnen.

Jag själv led inte av ätovilja som barn, men hade den problematiken i perioder(pga annan sjukdom).

Men fanns diagnosen innan den oändliga möjligheten i rikare länder att vara selektiv/kräsen? Fanns det barn som vägrade äta gröt, rågbröd och kålsoppa, när det inte fanns andra alternativ? Finns det barn som ratar FN-nödpåsarna med ris i länder med svält?

Nej. Det är naturligtvis en modern trams-diagnos

Som jag förstått det har barn (eller vuxna) med den diagnosen starka känslor av illamående av att äta annan mat än den de är bekväma med. Att det på riktigt resulterar i en uppkastning.

Tror det är en kombination av att vi förstår mer av människors diagnoser än vad vi gjorde förr, samt att folk som skaffar barn idag tyvärr är helt jävla efterblivna.

Kanske en 40/60-split? 30/70? De som faktiskt har diagnosen och där man äntligen kan få ett namn på problematiken och sätta in en plan samt de som bara har avlats av människor som inte är så bra på att uppfostra barn.

Men vad händer om föräldrarna/skolan/omgivningen vägrar möta barnets selektiva krav? Vägrar särbehandla barnen varje dag genom att erbjuda pannkakor, pizza och hamburgare som specialkost. Svälter sig barnet till döds då? Finns det såna exempel?

När man introducerar fast föda till barn får man ju lära sig att det mesta måste testas 20 gånger innan smaken accepteras. Så det är det jag undrar, om många med selektiva ätstörningar har haft föräldrar som curlat/gjort det lätt för sig själva, och bara gett säkra smaklösa kort som pasta, korv, pizza och hamburgare, istället för att fortsätta erbjuda nya saker. Så att det blir en väldigt begränsad meny av mat som är trygg, och sen kommer 2-års ålder när alla nya smaker ratas helt, och när den åldern är förbi är det redan försent. Eller finns det barn som redan från början är programmerade att oavsett vad man erbjuder och hur många gånger det erbjuds, är det bara Mcdonalds-strips som inte framkallar kräkningar?

Jag kunde inte äta vissa saker som barn. Hade en otroligt strikt och hård mamma som mycket bryskt tidigt tvingade mig att äta trots kväljningar. Vi åt knappt något med socker eller onyttigt.
Fick allvarlig anorexi vid en väldigt ung ålder och slutade växa pga detta.
Jag kan fortfarande inte äta de saker som var svåra i barndomen.
Handlar inte om curling, det är så vi är. All har olika smaksinne och speciellt de på spektrumet verkar lida av detta.
Kanske det kan förbättras om man respekterar barnen och introducerar i deras takt, min mammas strategi var nog inte så bra iaf. Är 30+ kan nämnas.
Mina egna barn har också haft mat de inte tyckt om, ibland har jag provat efter något år och de har tyckt annorlunda. Men jag tror inte på att tvinga i någon mat de mår bokstavligen illa av att äta. Trots allt brukar det finnas mat de äter av så man får klura ut vad som kan funka.

Fy det låter som en hemsk uppväxt.

Men att tvinga i barn mat och/eller tvinga barn att sitta kvar tills de ätit upp varnas också för när man ska introducera mat, eftersom matsituationen då blir något negativt.
Om föräldrar istället erbjuder varierad mat och accepterar att det spottas ut, eller att barnet inte ens vill smaka första gångerna det serveras, kanske det inte behöver sluta så illa.

Jag accepterar som sagt att min dotter äter superlite eller ibland inte vill sitta kvar vid matbordet. Ibland kommer hon tillbaka. Andra gånger äter hon ikapp vid någon annan måltid eller någon annan dag. Oftast vill hon äta själv med sked/gaffel, men ibland får vi mata henne, men vänder hon bort huvudet accepteras det. Jag skulle däremot aldrig aldrig stå och laga till annan mat vid såna tillfällen, för jag tänker att det skulle bli en vana och tillslut är det bara köttbullar och pannkakor som accepteras.

Sen angående att undvika socker och ”onyttiga” saker är det inte heller något jag tror på. Dottern får fika när vi fikar, äta glass när vi äter glass, eller när hon haft ont i halsen. Jag kommer inte lära henne att det finns förbjudna livsmedel och ”dålig” mat.

Ja absolut, låter vettigt av dig. Men barns smak utvecklas, man kan försöka komma ihåg att få vuxna lever på enbart pannkakor och köttbullar
Sånt går ofta över med tiden. Gissar att du har lite mindre barn, alla åldrar har sina tjusningar och kommer med sina för och nackdelar. Snart kommer matvägran vara ett minne blott.

Masa diagnoser är ju relativt nya. Men detta förekommer även i fattiga länder. Barn förr och barn i fattiga länder dör dock. Min egen läkare har arbetat i Jemen och mötte även där barn med ätovilja.

Jag köper att barn förr i tiden och barn i området med svält idag har svårare att hantera svält, att deras magar har svårare att hantera mat igen efter veckor av svält och dör av den orsaken. Men du menar alltså att din läkare sagt att ett stort antal barn (gissningsvis samma %-antal som fått diagnosen här i Sverige) hellre svälter sig till döds än äter maten som erbjuds, eftersom det är fel sorts mat? Har du någon annan källa till det?

Jag var kinkig med maten som liten, men det löste sig till slut. Något som inte kommit upp än i denna tråd är att det som betecknas som ovilja i vissa fall kan vara matallergi.

Jag har alltid avskytt ärtor, utan att egentligen veta varför. Men i vuxen ålder fick jag för mig att laga ärtsoppa från grunden. Tog en jävla tid men blev fantastiskt gott. Tyvärr märkte jag att det börja klia i munnen när jag åt. Således var det antagligen en lätt allergi som fick mig att rata ärtor som liten.

Tror också att småbarn generellt uppfattar beska smaker som mer obehagliga än vad vuxna gör. Inte konstigt, då beskt ofta signalerar gift. Det är först som vuxen som jag uppskattar morötter, helst då fint rivna eller ångkokta så att beskan mildras (jag antar att det beska i moroten i och med finrivningen i högre utsträckning oxideras, alltså reagerar med syret, och då mildras).