Svenska kvinnor, det är något stort fel på er < 45
Jag har nu vistats i Sverige i 14 år.
2006 träffade jag en underbar svensk man i mitt hemland (Filippinerna), stark attraktion från första ögonblick och det tog inte lång tid innan vi gifte oss. Jag utbildade mig under denna tid till sjuksköterska och började sedan arbeta som det när jag kom till Sverige.
Mannen jag då träffade var 39 år gammal, riktigt snygg, lång, välutbildad. Detta, medans jag under denna tid, var 22 år gammal, helt genomsnittlig till utseendet, kort och inga specifika kvalitéer som utmärkte mig. Jag kunde för en sekund inte förstå varför denna karl valde just mig, en vanlig tjej från ett fattigt land, när han såg så bra ut och var (är) verkligen en önskedröm för en överväldigad majoritet av kvinnor där jag bodde.
Med tiden frågade jag honom om det varav han förklarade att kvinnor i hans land hade tappat sin femininitet. Jag förstod då inte riktigt vad han menade.
Men nu gör jag det.
Det är nästan omöjligt för mig att bilda djupa vänskaper med svenska kvinnor i det här landet, synen på livet, äktenskapet, familj är i min mening helt från vettet.
Äktenskapet är för svenska kvinnor sällan något heligt, att begära skilsmässa ses som något helt normalt, att bevara familjen bryr man sig inte om. Det största intresset är ofta shopping, någon reality-serie eller dricka vin. Att ha djupare samtal är väldigt svårt med dessa (inte alla, men en väldigt stor majoritet, i min erfarenhet).
Att vara kvinnlig ses ned på, att ta hand om sin man, dyrka sin man, göra allt för sin man. Ta hand om hus och hem, göra allt för sina barn, sin man och familj, det fnyser man åt.
Ingen tro över huvud taget, "gud existerar inte", allt handlar om materialism, ego, sig själv, "man måste sätta sig själv först!".
Ändå är dessa kvinnor oftast djupt olyckliga, man ser det på sättet dom för sig, rör sig, hur de pratar, det är som att deras själ är ... borta.
Rent sexuellt så verkar det som att inget spelar någon roll, att ha haft gruppsex, lebbsex (!!!!!!!), sex med fem, sex, tio, tjugo, trettio män ... ja, det är helt normalt. Sen förstår de inte varför de inte längre klarar av att bli riktigt kär och vara lojala sin man? Ja, vad konstigt, de har redan särat på benen för femton stycken män, förstår de inte att sex är något väldigt intimt, känslomässigt och att man kopplar samman med sin partner på ett känslomässigt, eller till och med spirituellt plan, när man har sex?
Make up make up make up! Oerhört mycket make up, onaturligt mycket. Plastikkirurgi, anknäbbar, kaxig attityd, otacksamhet, att vara ute på krogen och leta män när man är 36 år gammal, snabba ligg, snabba kickar, alkohol, droger.
Fetma. Hur tar ni hand om er själva, egentligen? Svenska kvinnor verkar inte bry sig alls om sin livsstil och vad de äter, otroligt många tjocka kvinnor här, i ett land som är så rikt, med så många (billiga) gym, hur kan det vara så svårt?!
Attityd, försöka vara nån man inte är, trotsa sin man, tro att man äger världen. Fattar ni inte att det är just de män ni konstant klankar ner på, som gett er denna trygghet, dessa hus, elektricitet, avlopp, internet, bilar, ALLT har män byggt åt er, och ni visar absolut noll tacksamhet, "förtryck!!!!".
Har ni den blekaste aning om vilken tur ni har? Svenska män ser ut som modeller, de är långa, tar hand om sin kropp, tar hand om kvinnan, är otroligt hårt arbetande, lojala, förstående, ändå spottar ni på dom?
Förstår ni hur män är i många andra delar av världen? Vet ni hur många män jag känner till från mitt hemland som våldtar sina barn för att frugan inte vill ha sex? Som slår sin kvinna varje dag (för det är knappt några konsekvenser), som tar droger, dricker konstant, vägrar arbeta, spelar spel hela dagarna, är otrogna konstant?
Ni har VÄRLDENS BÄSTA MÄN här, ändå plöjer ni igenom förhållanden på löpande band, INGEN passar för er, ni är aldrig nöjda, alltid är det något som är fel.
Jag har verkligen försökt skaffa vänner här under dessa år, men det är otroligt svårt, ni tänker på ett sätt som för mig är helt ... från vettet, idiotiskt, själviskt, egoistiskt.
Jag har fått några enstaka vänner, lite äldre kvinnor från kyrkan, resten är kvinnor från mitt hemland som också är här, de är av samma åsikt som mig, de bara skakar på huvudet.
Jag vet inte vad mer jag vill ha sagt, men jag vill hemskt gärna veta vad ni kvinnor har att säga om det, ni är ju djupt olyckliga, förstår ni inte att det är vad som händer när man går emot mannen, sin familj och gud? Kvinnan är till för att behaga mannen, ta hand om familjen, vara feminin, snäll, förstående, mjuk. Inte kaxig, "manlig", "karriärkvinna!", "självständig", det gör kvinnan djupt olycklig då det går emot hur moder jord/gud skapade oss.
Vad är det som har hänt med kvinnor i det här landet, är det feminismen? Indoktrinering under många års tid?
Jag såg en dokumentär från Sverige 1950, kvinnorna agerade på ett helt annat vis då, ungefär som kvinnor i mitt hemland, mjuka, försiktiga, omhändertagande, det är som en helt annan värld när man kollar på det.
Alla svar uppskattas.