Avla med en medelmåtta pga bråttom

Ja, absolut, det är ingen dödsdom, men det är det ju inte heller att prygla barn, utsätta dem för sexuella övergrepp eller systematiskt utsätta dem för psykisk/verbal misshandel.

jag förmodar att du är konsekvent även där, att det inte är ondskefullt? det är även det exempel på faktorer som ökar risken för att de senare i livet ska ta livet av sig, bli psyikiskt sjuka, hamna i missbruk och kriminalitet osv

Jag tycker ju ändå inte att misshandel och övergrepp är jämförbart med att ha en ensamstående förälder.

Högre intelligens är alltid bättre än lägre intelligens såklart. MEN när du bara tar emot donatorsperma, och inte har känt mannen personligen, så kan du inte veta om han är en av de många där den höga intelligensen är kopplad till Aspergers syndrom/högfungerande autism. Detta är mycket vanligt på civilingenjörs- och läkarutbildningarna (där många donatorer rektryteras), och en timmes samtal med en utredare på Regionen behöver inte avslöja syndromet. Det kräver längre bekantskap för att man ska känna på sig att något är annorlunda.

Du kan inte precis ha sett på det med öppna ögon, eller menar du fortfarande på att det är en bra förutsättning för barn att växa up med 1 förälder.

du kanske tror att du är så pass skadad (emotionellt?!?) att du är oförmögen att välja en partner som är bra för familjebildning, jag skulle endå rekomendera dig att chansa på det, det är inte snällt att medvetet utsätta sitt eget barn för den ökade risken för problemen som barn med endast 1 närvarande biologisk förälder får.

Vad är det du inte förstår? Jag kan med största sannolikhet inte få barn på naturlig väg och har inte särskilt mycket alternativ. Dessutom har jag alltid fått för mycket män och gått på stolpskott efter stolpskott som ställt sig i vägen för de bättre. Sedan så vill jag helt enkelt inte ha vv vilket är frågor som givetvis kommer upp. Jag skriver inte under på delad vårdnad först jag vet att personen är pålitlig. Jag kommer inte skicka ett barn på långa våndor först dagen barnet själv är såpass emotionellt moget att det verkligen kan förstå att planera sin egen situation och det blir nog inte i tidigare skolåldern då. Däremot skulle jag såklart tillåta ett äldre barn flytta till fadern om det önskade det hellre osv. Män vägrar att acceptera det jag säger och barn kommer inte på tal för mig då med dem. En kille jag hade kontakt med vägrar att tänka sig att vabba eller vara föräldraledig men kräver gemensam vårdnad. Vilket är papper mest. Mannen blir inte mindre pappa och har inte mindre rätt till umgänge osv men jag behöver inte jaga någon om det ska fyllas i papper osv
Man vill då väldigt gärna veta innan att personen är ansvarsfull.

Jag kommer aldrig vika mig på dessa områden.

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Det kan jag inte veta och jag bryr mig inte heller eftersom det är din tolkning att autism med specialintressen är plågsamt baserat på att du förväntar dig att autistiska människor enbart mår psykiskt dåligt. Jag får hellre ett autistiskt barn som intresserar sig för fysik och matematik än ett medelmåttigt som intresserar sig för att festa och använda droger.

1. parrtner
2. som vuxna ska ni dela, barn är egna individer, de ska förmyndas av 2 vuxna (dvs 2 individer som förstår samspelet mellan rättigheter och skyldigheter), sina biologiska föräldrar är överlägset
3. tänk om eller skaffa katt. Bra partners, män och pappor skulle inte acceptera dina "villkor" bara skräp skulle, vilket iför fortfarande är bättre för barnet än att växa up med bara en förälder.

Nu är det för all del sant att många som har högfungerande autism får psykiska problem.
Det är dock inget skäl till att vi inte ska få finnas eller inte ska få skaffa barn.

Vad sägs om att du helt enkelt är tyst gällande andra människors beslut eftersom du knappast kan motivera deltidsföräldrar mot heltid eftersom vi i Sverige extremt sällan haft män som försvunnit ur bilden helt. Jo majoriteten av barn som vuxit upp i det här landet har haft närvarande föräldrar. Sedan har du fel. Männen har varit de mindre lämpliga och sett delad vårdnad som ett sätt att få kontroll. Jag är väldigt övertygad om att män med högre intelligens skulle förstå bättre. Männen jag träffat får istället njuta av att få barn med kvinnor som matchar deras krav. Skillnaden är att jag tänker.

Har du synpunkter på att 1 heltidsförälder inte är bättre för barnet än två så får du ta det med de ansvariga för studien, Vilka sagor och atypiska undtag du än hittar eller fantiserar ihop p så finns det mao fler sagor som slutade med självmord (dubbelt så många), och sagor som slutade med missbruk (3-4ggr så många) osv. Iafall utifrån emperi (du vet den där verkligheten bortom dina känslor och drömmar....)

Och du finner naturligtvis fler studier gällande andra variabler som når samma slutsttser, inte genom påhittade sagor om ghettot och föräldlösa som växer up på slottet.... utan utifrån emperi.


https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/12559862/

Conclusions: Growing up in a single-parent family has disadvantages to the health of the child. Lack of household resources plays a major part in increased risks. However, even when a wide range of demographic and socioeconomic circumstances are included in multivariate models, children of single parents still have increased risks of mortality, severe morbidity, and injury.




Nej, att något har varit sant och gått att observera sedan biblisk tid och numera är enkelt konstatera utifrån emperi har inget med dina känslor och åsikter att göra. den gemensamma nämnaren är frånvarande fäder, eller mödrar. varför det är så kan man spekulera i , men inte att det är det.



Det är möjligt att du inte har någon erfarnhet av att läsa studier eller bara är korkad, men även när du jämför barn utifrån samma demografi och socioekonomisk grupp , så kvarstår nackdelarna med bara 1 heltidsförälder.



jämförelsen är 2 föräldrar som tillsammans skaffar sitt barn och lever i samma hushåll vs 1 förälder och barn lever i samma hushåll.