Avla med en medelmåtta pga bråttom

Skriver från mobilen. Orka kontrollera.

Ja du verkar som en idiot som påstår att 34 är försent att skaffa barn

Men som alla andra med slut på argumet attackerar du min stavning istället. Starkt. Mycket stark.

Det här med avel på människor låter ju bara som något skumt i alla fall.
Vi talar ju inte om hästar eller hundar.

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Nä, men Mendels lagar gäller även människor. Jag ser inget konstigt i att tänka lite på, vilka förutsättningar man vill att ens barn ska få. VILL man att de ska få svåra ärftliga sjukdomar, extremt kort kroppslängd, dålig syreupptagningsförmåga, dålig balans och koordination, låg IQ, dyslexi, neger- eller judenäsa..? Det vill man väl inte, om det går att undvika? Och även om ens egen dotter inte får de vackra, väldefinierade kindkotorna, för att hon ärver ens egna mer bondska... så kanske ens dotterdotter kan få dem? Det har hon i så fall mer glädje av, än om man sparar en miljon år henne till hennes 18-årsdag.

Men då tycker jag att valet blir mellan om man vill ha barn överhuvudtaget eller om man bara vill ha ett perfekt barn.
Det är nog bara de svåra ärftliga sjukdomarna, som jag tycker är ett problem i sammanhanget.
Man kan ju få ett gott liv även med låg IQ eller dyslexi eller en ful näsa eller "bondska" kindknotor (vad det nu ens är).

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Tycker det är svinroligt att dina positiva egenskaper är att "se bra ut, tjäna 20k mer än din loserpojkvän och att ha en fallenhet för bollsport"

Varför blev du tillsammans med honom om du inte bryr dig om kärlek? Han verkar ju inte ha något praktiskt du bryr dig om.

Jag har såklart tusen andra egenskaper, såväl positiva som bedrövliga. Att jag tog med just dessa är för att inlägget handlar om vad vi till stor del ärver av våra föräldrar. Dvs:

• Intelligens (vilket jag också nämnde, den starkast bidragande faktorn till att jag har det välbetalda jobb jag har idag)
• Utseende
• Fysisk förmåga

Kändes inte relevant att ta med info som att jag är dålig på att laga mat eller att jag är helt fenomenal på att sätta upp förtält. Varför? Det är inte ärftligt.

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Vissa ärftliga sjukdomar hoppar ju över en generation, hur planerar du inför detta?

Håller med föregående talare: "Perfektionismen och falskheten är det som förstör vårt samhälle."
Gäller även spel med den s.k. Min-Max kulturen osv.


Man gör världen en tjänst genom att inte skaffa fler barn. Det bästa kanske vore att följa de nazistiska rasteorierna och endast låta de med perfekta gener och önskvärda egenskaper att fortplanta sig.

Jag menar.....varför inte?