Bara jag när en serie tar slut?

åh fan, det har jag helt missat! Nice som fan ju, om det kommer en till säsong. Även Dexter kommer ju få en till säsong, om jag uppfattat det korrekt. Det ryktades om det även för 30 grader i februari, men har inte hört nått om det på länge så det var nog falskt larm.


Ja, till viss del. Det beror mycket på hur mycket som förändras mellan säsongerna. Ju större förändring, desto starkare "sorg/saknad" kan jag känna.

Jag tror mycket handlar om att jag har svårt för förändring.

Jag såg filmen låååångt innan jag ens kände till serien. Tyckte filmen var okej men inte mer. Sen såg jag serien flera år senare och filmen made more sense.

Grejen är ju att man så klart får en dos dopamin av att titta på filmer och serier som man gillar, och när serien väl är slut så får man inte den dagliga (veckovisa eller hur man nu tittar) dosen. Kroppen är van vid detta och tycker således att man är deprimerad.

Mycket som ligger på is just nu så det dröjer nog innan det kommer nytt även för de som har plan på nya säsonger.

Vissa serier ger förlustkänsla redan efter säsong 1 även om man vet att en uppföljare är på gång. Speciellt när det är nåt annorlunda och oväntat eftersom det finns så många dussinserier tillgängliga. Håller med om att serier med stora skillnader mellan säsongerna även påverkar mer. Speciellt om en favoritkaraktär försvinner.

Intressant. Jag kan inte minnas att jag fått speciellt starka band med någon karaktär i någon av mina favoritserier. Inte mer än att jag hoppas på att det ska gå bra för vissa karaktärer.

Fast det är klart, om vi inkluderar starka negativa band så kan det nog stämma in på mig. Jag mer eller mindre avskydde alla huvudkaraktärerna i House of Cards, t.ex. Huvudnöjet för mig bestod ofta av att se det gå dåligt för dom. Och det är nog en generell och stark drivkraft för mig, när det gäller filmer och serier. Jag gillar att se "onda" människor misslyckas, eller få igen för något dom har gjort. Det väcker något djuriskt i mig, och för stunden är det bara skönt att släppa lös det under kontrollerade och harmlösa förhållanden. Men det är långt ifrån alla filmer och serier som får till detta på ett bra sätt. De flesta klassiska actionfilmerna gör ju detta på papperet, men resultatet blir oftast bara menlöst.

Fast det förklarar inte känslan man kan få omedelbart efter att man sätt klart det allra sista avsnittet av en serie. Dvs medan eftertexterna fortfarande rullar...

Men man får ju förslustkänslan även om man ersätter det med en ny bra serie så förlusten av återkommande dopamin-kickar är bara en delvis förklaring.

Med serier som gått länge har man byggt upp relationer till serien och karaktärerna. Så det blir mer likt en sorgeprocess.

Jorrå. Du vet ju att det är slut. Du vet, känslor vänder på en femöring.

Ja, du har knutit an känslomässigt till karaktärerna. Då känner man saknad. Men saknad är krasst sett bara dopamin och serotonin i en viss blandning. I slutändan så kokar alla dina känslor ner till neurotransmittorer i olika blandningar.

Ja visst är allt kemi, men inte så enkelt som du beskrev eftersom en ny riktigt bra serie då hade fungerar som ersättning, vilket det inte gör.

Jepp. Och innan streamingtjänster kunde känslan av saknad komma. Som när jag såg klart Sopranos.
Men inte nu, med dagens utbud. Nu är det bara att börja med nya doser. Ibland blir det fulknark men förvånansvärt ofta kommer ny dos dopamin kort efter jag sett klart en bra serie. Nu följer jag två bra miniserier.

Precis, hade ju följt serien sen man var 9 år, sen avslutades det någon månad innan man skulle bli 19 år, så ens hela barn/ungdoms år hade man suttit och kollat på serien. Då kändes det riktigt hårt. Sen dess har jag typ inte följt en serie förutom FG. 😁

Fast det är ju något helt annat. Du skrev om att man under en period fått en regelbunden dos av dopamin, och sen plötsligt får man inte det längre. Dvs i princip (eller väldigt likt) den kemiska aspekten av abstinenssymtom. Dvs det är frånvaron av "något" under en period (säg ett dygn eller en vecka, men definitivt inte några få sekunder) som triggar det. Det kanske är samma kemiska signalämnen inblandade, men själva orsaken är en annan.