__________________
Senast redigerad av Hydraulslangen 2021-05-13 kl. 00:53.
Senast redigerad av Hydraulslangen 2021-05-13 kl. 00:53.
__________________
Senast redigerad av Hydraulslangen 2021-05-13 kl. 01:14.
Senast redigerad av Hydraulslangen 2021-05-13 kl. 01:14.
Citat:
Obs Du behöver inte läsa om du inte pallar! 
Jag tycker att det finns många i detta samhälle som vi inte behöver kategorisera eller sätta etikett på men som inte vill arbeta då de kirrar stålar på annat sätt. Kriminalitet ,droghandel och annat som ger de snabba pengar och allt för att vara oberoende och slippa underordna sig. Simon är inte en av dessa som medvetet trotsar samhällets system eller grundlagar utan han har svårt att skapa sig en stadig grund att stå på.
Säkerligen har hans ADHD försvårat allt detta och i sin sårbarhet hamnat i olika trubbel situationer och prövningar precis som "alla" människor kan hamna i svåra situationer och sen får svårt att lösa och återställa det igen. Att försöka bygga upp en vardag med de mest grundläggande rutiner kan vara sjukt svårt
Att ha en diagnos som ADHD gör att man får svårt att organisera, hålla tider, mental uthållighet, nedsatta exekutiva funktioner, nedsatta kognitiva funktioner, och kan också leda till att man byter jobb flera gånger under sitt liv. Personer med denna diagnos löper större risk att hamna i depression och ångest som in sin tur kan leda till att de tar till självhjälp i form av alkohol och annat som sen leder in i en ond cirkel.
Alltså det är ingen dans på rosor och inget man löser genom att se dessa individer som bortskämda värstingar för snarare handlar det om att fånga upp dessa personer i tid och ju fortare de får veta om sin diagnos ju bättre kommer de förstå "varför" deras liv sett ut som det gjort. Nu vet ju Simon att han har ADHD och tycker det var starkt ändå att han i samband med sitt tal var ärlig och berättade om hur han fått hjälp av sin Mor pga festande och annat. En person som "vill" fortsätta det levnadssättet tror jag ALDRIG skulle berätta det öppet men han har ett samvete och han vet att han vill kompensera henne för allt hon hjälpt honom med.
Jag kan bara ta mig själv som ex, nu är inte min Mor i livet längre men den tid jag fick med henne skulle jag aldrig kunna kompensera henne för. Allt det som hon gjorde för mig och då inte materiellt först och främst utan all denna villkorslösa kärlek som hon bara gav och gav till den dagen hon somnade in.
Såklart älskade jag min Mamma över allt annat och jag visade det med att finnas där för henne och att hon fick känna den uppskattning som hon så förtjänade. Att göra detta dock kändes oerhört bra för mig och för henne betydde det så ofantligt mycket att få dessa små gester av kärlek då och då! Det jag menar är att om Simon ser en chans att få ge tillbaka till sin Mamma så handlar det inte om pengarna i sig utan hans samvete och gesten som sådan. Vinner han inte detta så är det så men hans motiv finns alltid där, att få kunna bidra på något sätt.
Att ha ständig kaos i hjärnan, dålig självkänsla för att man inte får ihop alla bitar som är ens eget liv och Skuldkänslor som nöter dag som natt. Det kan tära på en människa och visst det finns hjälp och knep för att lära sig hur man på bästa sätt kan leva med ADHD som ju trots allt är en del av personligheten där den förstärker det negativa men också det positiva. Såklart man inte helt och hållet ska se diagnosen som boven i dramat men den är en rätt stor käpp i hjulen för de som lever med ADHD.
Jävlar vilken novell eller snarare en roman!
Jag tycker att det finns många i detta samhälle som vi inte behöver kategorisera eller sätta etikett på men som inte vill arbeta då de kirrar stålar på annat sätt. Kriminalitet ,droghandel och annat som ger de snabba pengar och allt för att vara oberoende och slippa underordna sig. Simon är inte en av dessa som medvetet trotsar samhällets system eller grundlagar utan han har svårt att skapa sig en stadig grund att stå på.
Säkerligen har hans ADHD försvårat allt detta och i sin sårbarhet hamnat i olika trubbel situationer och prövningar precis som "alla" människor kan hamna i svåra situationer och sen får svårt att lösa och återställa det igen. Att försöka bygga upp en vardag med de mest grundläggande rutiner kan vara sjukt svårt
Att ha en diagnos som ADHD gör att man får svårt att organisera, hålla tider, mental uthållighet, nedsatta exekutiva funktioner, nedsatta kognitiva funktioner, och kan också leda till att man byter jobb flera gånger under sitt liv. Personer med denna diagnos löper större risk att hamna i depression och ångest som in sin tur kan leda till att de tar till självhjälp i form av alkohol och annat som sen leder in i en ond cirkel.
Alltså det är ingen dans på rosor och inget man löser genom att se dessa individer som bortskämda värstingar för snarare handlar det om att fånga upp dessa personer i tid och ju fortare de får veta om sin diagnos ju bättre kommer de förstå "varför" deras liv sett ut som det gjort. Nu vet ju Simon att han har ADHD och tycker det var starkt ändå att han i samband med sitt tal var ärlig och berättade om hur han fått hjälp av sin Mor pga festande och annat. En person som "vill" fortsätta det levnadssättet tror jag ALDRIG skulle berätta det öppet men han har ett samvete och han vet att han vill kompensera henne för allt hon hjälpt honom med.
Jag kan bara ta mig själv som ex, nu är inte min Mor i livet längre men den tid jag fick med henne skulle jag aldrig kunna kompensera henne för. Allt det som hon gjorde för mig och då inte materiellt först och främst utan all denna villkorslösa kärlek som hon bara gav och gav till den dagen hon somnade in.
Såklart älskade jag min Mamma över allt annat och jag visade det med att finnas där för henne och att hon fick känna den uppskattning som hon så förtjänade. Att göra detta dock kändes oerhört bra för mig och för henne betydde det så ofantligt mycket att få dessa små gester av kärlek då och då! Det jag menar är att om Simon ser en chans att få ge tillbaka till sin Mamma så handlar det inte om pengarna i sig utan hans samvete och gesten som sådan. Vinner han inte detta så är det så men hans motiv finns alltid där, att få kunna bidra på något sätt.
Att ha ständig kaos i hjärnan, dålig självkänsla för att man inte får ihop alla bitar som är ens eget liv och Skuldkänslor som nöter dag som natt. Det kan tära på en människa och visst det finns hjälp och knep för att lära sig hur man på bästa sätt kan leva med ADHD som ju trots allt är en del av personligheten där den förstärker det negativa men också det positiva. Såklart man inte helt och hållet ska se diagnosen som boven i dramat men den är en rätt stor käpp i hjulen för de som lever med ADHD.
Jävlar vilken novell eller snarare en roman!
Först och främst vill jag säga att jag beklagar sorgen över att du har förlorat din mamma 🌹.
Känner inte till så mycket om den diagnosen men det låter tråkigt för de som lider av det.
Simon vet ju om att han har det så då kunde han ju jobba med att lära sig hur man behandlar andra människor.
Särskilt dom som han tydligen älskar.
Känns annars som om man kan gömma sig bakom sin diagnos och använda den som en ursäkt.
Han vet ju dessutom att han gör fel men ändå beter han sig som ett bortskämt barn och om någon annan får något så skriker han som en gris över att det ska vara rättvist men när han hinner först till alkohol och annat så är dom andra snåla om han inte får mest.
Då handlar allt om honom.
Är detta typiskt för ADHD att de är egoister och offerkoftor?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera