Vartenda år senaste tio åren har det varit reportage om patienter som ligger i korridorer på fulla sjukhus. I Sverige. Så om det inte gör det nu så har väl läget förbättrats?
Ja, fast inte IVA-patienter väl? Dom ligger väl inte i respiratorer i korridorerna, i alla fall? Det har dock hänt i andra länder under pandemin.
Med den här långsamma nergången, så kommer sommaren att vara öven innan vi har kommit ner på någorlunda låga nivåer. Sommaren blir förstörd.
Déjà vu!
Fast jag tror fortfarande att minskningen kan gå väldigt fort, bara sommarvärmen kommer igång ordentligt. Det är väldigt mycket det det hänger på. (I sådana här tegnellianska länder, där man är helt utelämnad åt naturens krafter.)
De stängde ner ganska hårt i samband med att man började vaccinera. I Sverige har ju smittan fått spridas, mer eller mindre, helt fritt. Hade man i Sverige stängt ner på samma sätt hade man kunnat öppna upp nu istället för fortsatta begränsningar, råd och restriktioner som lär ligga kvar över sommaren.
UK använder väl AZ, så det är nog inte vaccinet som har gjort den där skillnaden?
Folk har så extremt dåliga matematikkunskaper numera. Jag pratar om skribenter som Kvastfeningen, Hexen666, LeeVan med mera.
Dom tittar på olika vaccin och tror felaktigt att exempelvis 50% effektivitet betyder att det är som att singla slant huruvida man blir sjuk eller ej. I själva verket så avser 50% effektivitet att risken för sjukdom har halverats. Ni ser ju som sagt i artikeln som länkades ovanför, era jävla nötter.
Fast jag tror fortfarande att minskningen kan gå väldigt fort, bara sommarvärmen kommer igång ordentligt. Det är väldigt mycket det det hänger på. (I sådana här tegnellianska länder, där man är helt utelämnad åt naturens krafter.)
De allra flesta har bara fått 1 dos.
Även om UK och Israel verkligen hade en hög takt på vaccinationerna så dröjde det ganska länge innan det droppade ordentligt.
Med den här långsamma nergången, så kommer sommaren att vara öven innan vi har kommit ner på någorlunda låga nivåer. Sommaren blir förstörd.
Déjà vu!
1) Det går inte långsamt. 2) Man gör i något avseende sin egen olycka. Förra sommaren var alldeles förträfflig för egen del, och nu finns även ett vaccin på marknaden. Snacka om att söka med ljus och lykta efter orosmoln. Handen på hjärtat får jag intrycket att din sommar hade varit lika jävla miserabel alldeles oavsett om Covid existerade eller ej. Hos vissa känns det som att pandemin används som ett svepskäl till att få fortsätta ha en miserabel tillvaro.
__________________
Senast redigerad av karlkula12 2021-05-11 kl. 18:46.
Folk har så extremt dåliga matematikkunskaper numera. Jag pratar om skribenter som Kvastfeningen, Hexen666, LeeVan med mera.
Dom tittar på olika vaccin och tror felaktigt att exempelvis 50% effektivitet betyder att det är som att singla slant huruvida man blir sjuk eller ej. I själva verket så avser 50% effektivitet att risken för sjukdom har halverats. Ni ser ju som sagt i artikeln som länkades ovanför, era jävla nötter.
95% effektivitet är relativ effektivitet, inte absolut effektivitet. Folk tror att om man har vaccinerats så har man minskat risken att bli sjuk med 95%, vilket är långt från sanningen.
__________________
Senast redigerad av bottenslam 2021-05-11 kl. 18:29.
De allra flesta har bara fått 1 dos.
Även om UK och Israel verkligen hade en hög takt på vaccinationerna så dröjde det ganska länge innan det droppade ordentligt.
Nu får du läsa mitt inlägg igen, som du svarade på. Var nämnde jag några vaccinationer?
Aj då! Jag "köpte" ett gratisabbonemang bara för denna artikel - hatar betallösningar och folk som publicerar dessa på nätet, hehe! Nu är jag en av dem - sorry!
Förra månaden rapporterade flera medier om en stor kinesisk studie. Den beskrivs i Lancet som världens största kohortstudie med den längsta uppföljningen av covidvårdade som skrivits ut från sjukhuset.
På Sveriges Radio sattes rubriken: ”Två av tre svårt covidsjuka har symtom i flera månader”. Omni valde: ”Trötthet, andfåddhet och försämrad livskvalitet vanliga långvariga symtom”.
Jag vet att det inte går att pressa in allt i en rubrik. Men jag undrar ändå om detta verkligen var det mest intressanta. Lite fakta först: Forskargruppen har studerat 1.733 utskrivna från sjukhuset Jin Yin-tan i Wuhan. Vissa har vårdats på intensiven, andra på vanliga vårdavdelningar. Och det som förvånar mig mest är inte restsymtomen. Det är hur friska nästan alla är ett halvår senare.
Bara av att bli äldre får ju de flesta av oss på andra sidan 50-strecket både sämre kondis och styrka
98 procent uppger inga besvär alls vid vardagliga aktiviteter. Medieuppgifterna om långvariga symtom utgår från en lista där personerna fått kryssa i om de upplever något av följande: trötthet, muskelsvaghet, sömnsvårigheter, håravfall, förändrad lukt eller smak, minskad aptit, yrsel, hudutslag, hjärtklappning, diarréer, kräkningar, bröstsmärtor, huvudvärk, feber, muskelvärk, ont i halsen, svårt att svälja.
24 procent uppgav att de inte haft något av dessa symtom. Medan alltså två av tre (63 procent) angav trötthet eller sämre muskelstyrka. Sömnproblem (26 procent) respektive håravfall (22 procent) var de näst vanligaste symtomen. Symtombilden korrelerade med sjuklighetens grad av allvar. Ju svårare sjukdomstid, desto fler och svårare restsymtom.
Hur skulle siffrorna se ut om man frågade någon annan grupp i samma åldersspann – medianålder 57 år – som sjukhusvårdats under det snitt på två veckor som de studerade kineserna låg inne? Bara av att bli äldre får ju de flesta av oss på andra sidan 50-strecket både sämre kondis och styrka. Att addera en svår infektionssjukdom lär ju inte precis stärka formkurvan.
Livet är överlag oväntat gott för de utskrivna. När de drygt 1.700 deltagarna i studien skattar sin livskvalitet på en skala från 1 till 100 landar de på 80.
Är det inte ett konstigt sammanträffande att just dessa personer hör till den lilla grupp på 1 eller 10 procent som inte blir friska?
I söndagens ”Agenda” diskuterades, som så ofta numera, gruppen med långvariga symtom efter bekräftad eller icke-bekräftad covidinfektion.
Det var tre uppgifter/uppfattningar i programmet som jag inte riktigt får ihop.
1. Nej, det rör sig inte om en kultursjukdom.
2. I Danmark räknar man med att 5 procent av de infekterade får långvariga symtom.
3. I Storbritannien utgör samma grupp 10 procent.
Om det inte finns inslag av social smitta och kulturell sjuklighet – hur kommer det sig då att dubbelt så stor andel av britterna som av danskarna drabbats av långvariga symtom? Och hur kommer det sig att kineserna i så hög grad klarar jobb och vardag som vanligt? Kan det vara så att förekomsten av kultursjukdomar är kopplat till existens av – och graden av accepterande – sjukförsäkringssystem?
En annan fråga att fundera över är hur det kommer sig att just de individer som framträtt frekvent i medierna som ”talespersoner” för ”långtidssjuka” i så hög grad återkommer i spalterna och på Facebook. Är det inte ett konstigt sammanträffande att just dessa personer hör till den lilla grupp på 1 eller 10 procent som inte blir friska?
Om man som svensk barnläkare kan bli mordhotad för att man i en registerstudie visar att få lärare och barn i grundskolan blivit svårt sjuka i covid, är det kanske inte så konstigt att ingen av de läkare som kontaktar mig om vad vissa inom kåren menar är en ny kultursjukdom vill träda fram med namn. Men i Norges upplaga av Dagens Medicin hittar jag två bekymrade doktorer.
Det som händer i våra kroppar är delvis en följd av det som händer i våra huvuden.
Henrik Vogt och Andreas Pahle skriver att medikaliseringen av det som i huvudsak är funktionella besvär (alltså utan biomedicinsk förklaring) runt covid-19 i sig bidrar till att göra symtomen kroniska. Och de efterlyser en helhetssyn på människan, skild ifrån det närmast maskinella felsökningsschema som karaktäriserar sjukhusspecialisternas verksamhet (och som där tjänar sitt syfte). Tankar, symtomfokus och stress kan också vara orsaken, skriver de två.
Självklart kan det tyckas. Ändå brukar varje artikel jag skriver om denna växelverkan mellan tanke och kropp avfärdas med att jag hävdar att alla är inbillningssjuka. Men man behöver inte gå längre än till sitt eget sovrum för att inse sambandet. Om man under en sexualakt ältar vilken idiot chefen är, att frysen måste frostas av och tvätten hängas – påverkar inte det lusten? Och är inte kroppens svar på beröring också en följd av vad man tänker om personen som rör en – och inte bara det mekaniska pillandet?
Det som händer i våra kroppar är delvis en följd av det som händer i våra huvuden. Och det som händer i våra huvuden är delvis en följd av vad som händer med våra kroppar. Den ensidiga jakten på biomedicinska förklaringar till funktionella symtom är huvudlös.
Tack väldigt intressant att läsa. Vi kommer säkerligen att kunna läsa om post-covid under lång tid framöver.