Lars Kepler

Playground var en mycket bra bok. Speglar dels kinesisk folktradition om dödsriket, samtidigt som det finns referenser till mer västerländsk mytologi.
Väldigt intressant grepp som jag tycker de har löst både bra och spännande.
Eftersom jag har svårt för Linna, men har läst alla böcker, får detta anses som min favorit av Kepler.

Någon som läst nya boken?

Ja. En riktig feelbadbook. Vidrig tyckte jag. Man kan skriva om våld oh elände på olika sätt. Dock inte på detta.
Varför handlar så mycket spänningslitteratur om samma sak numera, kvinnor som kidnappas och hålls fångna i källare, grottor och ödehus där de far riktigt illa på alla sätt som kan uppfinnas?
Är det vad alla män drömmer om eller är det författares gemensamma våta dröm?

Spekulation.
Jag har läst en enda bok av Sobril och ångrar det starkt. Det äckligaste jag läst. Skulle inte ta i Klas Äckler med tång. Och vad jag hört av andra och läst i recensioner stämmer min fördom. Men sånt säljer tydligen.

Vilken bok läser ni nu? Jag tänkte läsa hans böcker nu. Jag saknar några böcker med han. Jag har inte de nyare böcker av Lars Kepler Lazarus och Spegelmannen.

Jag läser Eldvittnet just nu och jag gillar boken, den är läsvärd likt alla hans böcker.

Sällan jag avbryter läsning av deckare mitt i handlingen. Men Spegelmannen är ett sådant undantag. Ett magplask. Konstruktionen håller inte någonstans.

Ursäkta att jag ligger efter men hur fick Aftonbladet reda på deras identitet? Vem skvallrade?

Jag läste precis klart Spegelmannen och jag undrar

Är det nån av böckerna som ”håller”? Jag läste bara första boken av dem och det var det sämsta skit jag läst. Maken till krystad historia får man leta efter. Helt obegripligt att nån på ett förlag lämnade ”go” på den.


Finns det nån bok av dem som ens är värd att öppna?

Jag tror snarare att det är många kvinnors dröm, eller åtminstone speglar deras känslor och rädslor. Sen kan man ju spekulera kring huruvida det är ett sätt att bearbeta mäns sexuella hat och hot – upplevt eller verkligt – eller om det handlar om självhat och egna förbjudna fantasier. Men nog är det påfallande hur just deckar- och spänningsgenren har förvandlats från den tid då den huvudsakligen var en "manlig" genre, och till stora delar bestod av pusseldeckare och agent-/detektiväventyr med skjutvapen, till att i stället domineras av kvinnliga författare och läsare och fyllas av skräckel över en på det hela taget hotfull tillvaro där män vill stänga in kvinnor, skära sönder dem och placera bitarna under preparatglas eller äta upp dem.

Tack för genomtänkt analys!
Jag har en fundering till. Det verkar trenda bland författare just nu att skildra mäns övergrepp mot kvinnor. Oftast väldigt unga. Efter att att ha läst fyra deckare i rad där det frossades i stackars kvinnors lidande så fort de träffade en man så undrar jag.. I en bok av Anna Jansson misstänktes samtliga män, även polisen Maria Werns egen man för att vara en vidrig våldtäktman.
Är det så man ser på män? Och är kvinnor alltid hjälplösa offer som i böckerna?
Då är Kepler rätt ute.
Jag som sällan träffat otrevliga män (tvärtom) och aldrig blivit utsatt för övergrepp är förvirrad.
Inte för att förringa det lidande som faktiskt skett, men är det verkligen så vanligt? Eller en trend inspirerad av Kepler och författarflocken?

Jag tänker att man inte behöver vara paranoid konspirationsteoretiker för att mena att det pågår ett slags kulturkrig mot mannen (eller så är jag en sådan ). Kanske ett medvetet och långsiktigt krig, kanske bara en tillfälligt säljande trend, men jag själv som medelålders man känner mig i alla fall numera oerhört förfrämligad och utfasad när jag tittar på det litterära utbudet hos bokhandlare och ljudbokstjänster. Ett av mina favoritexempel på sistone är Alex Schulmans Bränn alla mina brev som ju är en groteskt förljugen karikatyr av den europeiske kristne och intellektuelle kulturmannen i Sven Stolpes gestalt, framgångsrikt skriven för att uppröra och sälja till kvinnor. Även mycken feministisk litteratur går ju ut på att ganska ensidigt framställa kvinnan som offer – minns en historisk tecknad serie riktad till unga tjejer (men har glömt titeln) som på fullt allvar beklagade den stackars kvinnan som tvingades vara instängd i hemmet medan hennes make soldaten fick gå ut och roa sig med sina polare på slagfältet.

Och deckare som Keplers sätter ju på motsvarande sätt gärna det sexuella hotet mot kvinnokroppen i fokus på ett sätt som tidigare inte varit lika explicit i genren. Antar med valhänt analysförmåga att det kan ha att göra med en kvinnlig skräck för maktlösheten under graviditeten som ju intill våra dagar varit ett ganska dödligt hot.