Ni med ADHD?

Hej Flashback. Jag har under hela mitt liv haft ett problem som kan sammanfattas enklast med att jag alltid väljer kortare belöningar än långsiktiga. Om inte de finns kortsiktiga vinster i något långvarigt är jag världens absolut bästa på att hitta en ursäkt till att skjuta på uppgiften.

Det har lett till ett uruselt resultat i skolan med flera avhoppade utbildningar i ryggen och jag känner att jag faktiskt mår riktigt dåligt psykiskt med vetskapen om att jag underpresterar utifrån mina förutsättningar. Jag är inte dum, snarare smartare än de flesta. När jag väl ger mig in i något som jag gillar blir jag oftast bäst bland de jag omges kring.

Jag skrev ett iq prov förra året och fick 129 i resultat. Jag vill minnas att jag då skulle tillhöra den högsta percentilen. Detta intellektuella övertag jag uppenbarligen känt av och märkt hela mitt liv har knappast legat mig till gagn i något annat avseende än när det kommer till tjejer och att skapa sociala kontakter, skulle jag tro. Men allt eftersom mitt liv mer eller mindre stått stilla ända sedan gymnasiet har det ju börjat bygga upp en enorm frustration och mild grad av depression. Jag vill vara försiktig med att slänga mig med diagnoser och jag är på något vis deprimerad på riktigt utan snarare nedstämd. För innerst inne vet jag att när det väl gäller så fixar jag alltid mina problem.

Men för mig behövs ett stort lejon i ryggen för att ta tag i viktiga saker. Jag märkte att när jag började på ett nytt jobb nyligen så fick jag stor respekt för min dåvarande chef. Det fick mig att verkligen lägga mig i tid på kvällarna och stiga upp i god tid och vara på plats först på arbetet. Det spelade ingen roll om jag festat hårt under helgen och som normalt sett brukar krångla till det så hittade jag denna inre motor som såg till att jag la mig i tid och gick upp till jobbet.

Jag misstänker starkt att jag har någon form utav neuropsykiatrisk sjukdom, kanske ADHD.
För en obildad person som får en snabb inblick i mitt liv skulle den säga att jag har dålig disciplin vilket naturligtvis stämmer men roten till detta känns starkt pådrivande på ett biologiskt plan.
Jag fixar liksom inte att läsa en kurs eller ett program på högskolan pga att jag inte känner det där lejonet i ryggen som jag gör med min chef och att inte göra honom besviken. Jag skjuter bara på uppgifter till sista deadline och då sitter man där och avhandlar 8 veckor på 8 timmar och fullständigt demolerar mig själv.

Ni som lever med ADHD hur gör ni för att motverka detta kortsiktiga begäret som fullständigt tar över? Om man inte har ADHd kan man inte begripa hur starkt detta är, det är som att titta på porr och försöka motverka en erektion som helt enkelt bara sker av sig själv - just att hitta en lösning på ett ”problem” som inte ger dig dopamin för stunden och helt enkelt skjuta det framför dig.

Hur gör man för att leva med detta och använda denna fullständiga superkraft, som det är när jag väl får just dopamin utsöndring, till att fungera i praktiken?

Skulle jag kunna rikta detta drivet mot något skulle jag bli bäst i hela världen på just det jag ägnar mig åt och det låter kaxigt men i en yrkessituation hade jag kunnat jobba dygnet runt verkligen. Jag har köpt boken ”Haja ADHD” och avser läsa den under helgen. Men såvitt jag förstår behandlar den bara vad ADHD är och inte hur man ska leva med det.
Just denna superkraft är ju precis vad tex IvyLeague Jurister som arbetar 100h veckan på McKinsy&Co och andra managementkonsulter. Det är vad Steve Jobs och i princip alla framgångsrika personer har, så jag ser det absolut som ett vapen som helt enkelt används felaktigt utav mig nu.

Hoppas någon med ADHD här kan ge lite konkreta tips på HUR man ska förändra sitt belöningssystem eller åtminstone få det att fungera i vardagliga livet?

Jag är en stark beroende människa för just dopamin. Jag går till överdrift väldigt enkelt och det ställer som sagt till det.

Jag tror att du är lat, prokrastinerar och om du nu fått din IQ mätt på ett vettigt sätt(inte nån 10 frågors illustrerad vetenskapstest utan de testbatterier som utförs på t ex rättpsyk) så kan detta ha lett till att eftersom du tidigt i livet haft enkelt med skolarbete och liknande gjort att du blivit väldigt bekväm av dig. Du har aldrig behövt anstränga dig nämnvärt i tidig ålder och pga skolsystemet som tvingar intelligenta barn att arbeta på lägsta växeln pga ålder istället för intelligens så har du fått in en sådan studie och arbetsmoral så att säga.

Man ska vara försiktig med att diagnostisera sig själv av många olika anledningar. Den främsta är att väldigt få, om någon, saknar självkännedomen för att ställa någon vettig diagnos. Finns antagligen på sin höjd 1 person per 250 000 miljoner vars inre bild av sig själv stämmer 100% överens med ddn yttre bilden av en själv.

ADHD är absolut ingen superkraft, det där ett meme som sprids av medelålders misslyckade ADHD barn som inte vill känna sig misslyckade så de reducerar en komplicerad diagnos till ett par meningar med flosker. ADHD och liknande diagnoser är en form av ett handikapp. Du har fel på dopaminsystemet i hjärnan helt enkelt. Exakt vart gränsen går och de grader av ADHD som finns är ett ämne man fortfarande inte vet så mycket med säkerhet om.

Känner du att du behöver en utredning så föreslår jag att du vänder dig till vuxenpsykiatrin, men gör enbart detta om ditt tillstånd förhindrar dig att leva ett normalt liv, annars kan en adhd diagnos eller annat stjälpa mer än vad det hjälper, du kan t ex få problem med att ta körkort eller inte få söka vissa jobb.

Jag rekommenderar att du börjar med rutiner och slutar hitta på ursäkter. Folk med grov dyslexi lär sig läsa och skriva men de har fått sitta med det 4-5 timmar om dagen med. Börja med att gå upp samma tid varje morgon, och sen bara gör dina arbetsuppgifter. Inga ursäkter, inga undan flykter, inget sådant. Bara gör det helt enkelt, gör såhär varje dag i två månader minst sedan återkoppla. Misslyckas du en dag eller en halv dag så bara glöm det och fortsätt. Inget "nu blev det ju ändå inte av pga x så kan lika gärna strunta i det", istället så tänker du inget på att du misslyckats och bara gör det du ska.

Jag håller med dig i mycket men jag kan inte hålla rutiner? Hur fungerar en person med ADHD som har problem med att följa rutiner?

Finns inget som heter "jag kan inte hålla rutiner". Vad du säger är "jag håller inte rutiner" eller kanske även "jag vill inte hålla rutiner". Det är bara att göra det, inget som hindrar dig rent fysiskt, du har själv stängt in dig i ett tankefängelse, som den vuxna elefanten som med ett vanligt rep och en liten påle i marken är 100% övertygad om att den är fjättrad och inte kan fly, eftersom när den var barn så kunde den inte slita sig loss.

Ditt problem behöver inte alls vara adhd, skulle lika gärna kunna vara en missbrukarpersonlighet i allmänhet, beroende av dopamin, eller annat.

När jag fungerar som sämst i min adhd så spelar det ingen roll vem som ställer krav på mig, jag klarar det helt enkelt inte oavsett vem som tycker. Möjligtvis kan studier fungera så för mig, att om jag vet att det är inlämningsdatum imorgon så kan jag göra hela uppgiften som skulle ha tagit en månad på en dag.

Samtidigt, har jag inte sovit ordentligt på ett tag så tappar jag bort hemnycklar, bankkort och körkort samma vecka, glömmer uppgifter på arbetet, får inget gjort hemma då hjärnan inte fungerar. Hade inte spelat någon som helst roll i de lägena vad någon sagt, jag hade bara blivit mer sönder i hjärnan av det.

Men riktig adhd så visst kan man hålla rutiner, men man glömmer bort dem, de sitter inte som en självklarhet i ryggmärgen, utan allt måste utföras under ett annat system i hjärnan, ett som inte är automatiserat. Nästan inget i mitt liv går på automatik, allt måste utföras medvetet.

Händer då något oväntat, som jag får ett negativt besked om något, så har jag glömt rutinen helt den dagen. Har jag skrivit ned rutinen så glömmer jag att läsa eller tappar bort saken jag skrivit i. Har jag påminnelser på mobilen så har jag glömt ha ljudet på, eller så har jag glömt ladda luren.

Det är ett helvete att leva så.

Jag har ett minne som en elefant och vet precis vad jag ska göra för hålla rutiner och vara disciplinerad problemet för mig som jag ser det är att inom mig finns det ett kärnkraftverk som arbetar emot all form av långsiktighet?

Jag själv har en eller annan NPF, så du predikar för kören, men att sitta och hitta på ursäkter och gnälla på internet är i sammanhanget bara patetiskt enligt mig. Lathet, bekvämlighet osv är vad jag kallar det. Bara gör det.


Det är inte lätt för någon människa att följa rutiner, men även folk med ADHD eller liknande kan få in rutiner, visst blir det svårare men långt ifrån omöjligt, man får helt enkelt anstränga sig och sluta tycka synd om sig själv. Eventuellt får man medicinera med.

Okej ja, det låter ju inte helt som adhd, men jag vet inte, säkert är det olika för olika människor. Jag har lika bra minne som en lätt dement person. Ungefär.

Bara för det är på ett sätt för dig så är det inte så för alla andra. Jag har provat alla adhd-mediciner som finns, förutom rent amfetamin. Jag har ansträngt mig hela mitt liv, och är inte ens särskilt ung längre. Det är helt enkelt en diagnos som skiftar i hur pass grav den är. Längst ner ligger de som inte ens klarar av att ha ett arbete.

F.ö. har bara 35% av personer med adhd över 30 år ens ett fast arbete. Tror inte att det är så för att de tycker synd om sig själva, ytterst få vill leva på bidrag i längden.

Jag tycker inte synd om mig själv, jag försöker att förstå varför jag klarar av (när jag väl är motiverad) att läsa ur alla kapitel i en matematik bok på en vecka och naila en matematik kurs som många inte ens klarar att ta godkänt i men samtidigt kan jag inte långvarigt hålla ordning och reda på mitt hem, mina sömnrutiner eller fortsätta en längre akademisk utbildning. Jag ser det som en superkraft som man måste koncentrera på rätt sätt. Precis som X-Men snubben som skjuter laser ur ögonen behöver jag hitta mina glasögon som får mig under kontroll och anledningen tror jag är en stort beroende utav dopamin därav ADHD hypotesen.

Med din logik så menar du att innan man hade bidragssystem så levde människor med ADHD på, vad? Blev de försörjda av sina föräldrar eller svalt de ihjäl? Kom igen, de som inte tar ett arbete kan mycket väl arbeta, problemet är samhällets inställning till dessa. Till och med folk med down syndrom kan ju jobba för i helvete.