Citat:
Ursprungligen postat av
Mortsubite
Nu när vi haft tid att andas ut och fått lite distans till Bulletin-projektet kan historieskrivningen från oss objektiva bedömare börja. Hur ska man förstå den här jättekollapsen? Här kommer ett försök att nagla fast de viktigaste orsakerna bakom Bulletins fall i punktform.
- Ägarnas naivitet om medievärlden. Medievärlden är en ankdamm fylld till bredden med medelmåttiga människor som av någon outgrundlig anledning har begåvats med enorma egon. Dagens journalister är dessutom ett bortskämt släkte som förväntar sig förmåner och vill ha snabba resultat utan att jobba för det. Till råga på allt genomsyras branschen av konformism och en outhärdlig kåranda. Ägarna verkar ha varit helt ovetande om de här förhållandena. De gick in i projektet som entreprenörer med startup-anda. Lagar och praxis på en tidningsredaktion verkar de heller inte ha bemödat sig med att läsa på om. Det var helt enkelt upplagt för katastrof när de här två världarna - journalistkultur och entreprenörskultur - möttes.
- Brist på en enhetlig vision. Vad skulle Bulletin vara? Även om Ivar Arpi säkert överdrev när han sa att ägargruppen ville ha ett altright-medium så är det ändå tydligt att ägare och redaktion inte såg samma slutprodukt framför sig. Paulina Neuding yrade som bekant om ett svenskt New York Times. Mest av allt ville nog hon och övriga redaktionen bara att allt skulle fungera som på deras tidigare arbetsplatser, men kanske med en “edgy twist”. Mer fokus på kontroversiella ämnen, dock utan kontroversiella slutsatser (det kunde ju få kompisarna i etablissemangsmedia att rynka på näsan). Arbetssättet skulle vara detsamma som på DN eller SVD. Ägargruppen å sin sida hade nog inget emot att skapa en respekterad tidning. Men hela poängen med att bygga något från scratch för dem var att bryta med gängse “sanningar” inom journalistiken, både i fråga om ideologiska utgångspunkter och arbetsmetoder. De verkar ha varit mindre oroliga än redaktionen över vad Peter Wolodarski och Jan Helin skulle ha att säga om det. Inte bara för att de är mindre insyltade i journalistvärlden, utan för att de ville sätta agendan för debatten i Bulletin snarare än att försöka navigera i DN:s och SVT:s åsiktskorridorer. Naivt? Kanske. Neudings gäng är istället fostrade i traditionellt svensk borgerlig anda och är därför reaktiva till sin natur. De har verkat i det nuvarande svenska medielandskapet hela sina karriärer och kunde inte tänka sig att det kan fungera på något annat sätt. De ville dessutom helst fila på sina “mästerverk” till texter i veckor innan de publicerades, medan ägarna ville ha ut allt så fort som möjligt. Det här leder tillbaka till mötet mellan journalistkultur och entreprenörskultur, vilket får ses som grundorsaken bakom kollapsen.
- Lathet. Flera i tråden har varit inne på ren lathet som en faktor, och jag tror inte att det perspektivet ska underskattas. Det här hänger förstås ihop med hur man rekryterat. Opinionsskribenter är i allmänhet rätt bekväma figurer. De är vana vid att tillbakalutat kommentera aktuella nyheter eller på sin höjd skriva en tyckartext utifrån någon bok eller artikel de läst (som ofta bara går ut på att sammanfatta boken eller artikeln i fråga). Det här är inte en grupp som lämnar redaktionsbyggnaden om de inte måste. Här gällde det dessutom inte unga och hungriga opinionsskribenter utan ganska trötta figurer som egentligen redan sagt sitt. “Feta katter” som Sanandaji träffande uttryckte saken. Såna fångar bara möss om de kilar framför tassarna på dem.
- Överskattning av skribenternas talanger. Det fanns en orealistisk förväntan på skribenterna att de skulle “ta ut svängarna” när de inte behövde rätta sig efter åsiktskorridoren på sina gamla arbetsplatser. Men de byggde sina framgångar där just på att uttrycka åsikter som låg kittlande nära det oacceptabla, men ändå var inom ramen för svensk mellanmjölksborgerlighet. Charmen med deras texter - och säkerligen motivationen för dem att skriva - var att utforska var gränsen gick och därigenom pusha den försiktigt åt höger. På Bulletin fanns inte någon stram åsiktskorridor att pusha. När åsiktskorridoren försvann så försvann också spänningen med dessa skribenter. Då avslöjades hur ointressanta “tänkare” Arpi och de andra egentligen är. De har inga särskilda sakkunskaper att luta sig mot. Då kunde de inte längre kryptiskt antyda saker “mellan raderna”, som läsaren kunde fylla med eget innehåll, utan de var tvungna att skriva vad de egentligen menade. Och det visade sig att de inte hade något särskilt intressant att säga.
- Ovilja till risktagande. Det här är nära kopplat till den föregående punkten. Bulletin-skribenterna ville äta kakan och ha den kvar. De ville vara lite “farliga”, lite mysradikala, men inte till priset av att klippa banden med sina kompisar i den mediala klassen. Ivar Arpi ville fortfarande bli inbjuden till SR-studion då och då. Paulina Neuding ville inte stänga dörren för lite gästspel i etablissemangsmedia när de behövde ett högeralibi i någon panel. Tomas Gür ville inte släppa möjligheten att skriva en krönika i typ GP ibland. Resultatet blev förutsägbara, fantasilösa och redan uttjatade vinklar.
- Undermålig mjukvara. Bulletins Wordpress-liknande ukrainska webbplats har redan hånats sönder och samman, så jag ska inte slösa tid på mer sånt. Förutom utseendet verkar själva publiceringsverktyget också ha varit undermåligt. Obegripligt att ägarna var beredda att betala fantasilöner till skribenterna men sparade in på webbplatsen.
Fyll gärna på med fler punkter om jag missat någon aspekt.
Konflikten betr. innehållet är rätt central. Neuding, Gür och Arpi ville inte, att nyhetsjournalistiken "skulle fungera som på deras tidigare arbetsplatser, men kanske med en “edgy twist”.
I lanseringspodden för Bulletin så identifierar Paulina Neuding och Thomas Gür tillsammans med Ivar Arpi tre områden, där de anser att MSM brister i sin bevakning:
● brottsligheten
● invandringen
● coronapandemin
Målsättingen var sålunda inte minst en
nyhetsjournalistik med ett annat innehåll, som även skulle inkludera en del fakta, som MSM anser, att gemene man inte ska känna till (t.ex. en gärningsmans bakgrund).
Ivar Arpi säger, att han ofta får kritik, att hans texter är alltför pessimistiska och svartsynta.
Paulina Neuding svarar: "Jag tror så här Ivar, om medierna hade varit bättre på att göra sitt jobb den senaste 10-20 åren, så hade vi inte hamnat i den situationen, som vi är i nu. Det gäller brottsligheten, det gäller migrationen, det gäller corona. Corona - oerhört intressant hur det uppstod en temporär åsiktskorridor i början av pandemin, som är på väg att falla först nu, när det är helt uppenbart för alla, att den svenska strategin har misslyckats.
Så det är inte frågan om.. som Thomas säger .. det är skillnad på att säga, att vi har stora problem och vi befinner oss i en kris. Och att säga: Det finns ingenting vi kan göra.
Vi som har gått in i det här projektet Bulletin, vi säger: Jo, det finns faktiskt någonting, som vi kan göra. Vi kan bidra med en bättre journalistik. Och det är vårt viktiga bidrag för att vi tror, att utvecklingen faktiskt går att vända."
Lite senare i podden återkommer hon till, att journalistiken har fallerat i Sverige och säger:
"Återigen, tillbaka till vilken betydelse har journalistiken.
Jag tror att, om journalister hade belyst dom här frågorna långt, långt tidigare, så hade vi inte varit i den här akuta situationen som vi är i nu. Och det fanns en debatt 2006, jag tror den t.o.m. kallades för Ekelund debatten, därför att en Fredrik Ekelund hade skrivit i Sydsvenskan om unga pojkar som attackerades av ett gäng för att dom var blonda och jävla svennar.
Och det gäller att komma ihåg då, på tal om det här med åsiktskorridorer, hur den svenska debatten och journalistiken fungerar att 2006 var det här extreeemt kontroversiellt att skriva detta, som alla då redan visste! Och som nu har tillåtits växa till ett problem som drabbar alla barn, som SVT:s Lilla aktuellt måste ta upp. Dom tar upp: Så här gör du, om du blir rånad.
Tänk om vi hade lyssnat 2006 .. eller vi .. om man hade tillåtit människor som Fredrik Ekelund 2006 säga det här och inte sagt: Du är rasist! utan [i stället haft inställningen] vad intressant att du tar upp det här; det här måste vi titta närmare på."
Utifrån detta är det uppenbart, att ambitionen hos Paulina Neuding, Thomas Gür och Ivar Arpi var, att Bulletin INTE skulle avstå från att publicera s.k.
hatfakta=fakta, som MSM anser, att gemene man inte ska känna till (t.ex. en gärningsmans bakgrund). Där blev det, som framgått, genast en konflikt mellan Negar Josephi och Paulina Neding.
Samtidigt blev det (enl Arpi) även genast en konflikt mellan ägarna (rimligen ff.a. Tino Sanandaji) och Paulina Neuding betr. 1. i vilken utsträckning som youtubes nedstängning av Swebbtv skulle kommenteras och 2. i vilken utsträckning som DN/Peter Wolodarski skulle kritiseras.
Den första konflikten om innehållet har DN låtit Negar Josephi framställa som "hatet mot journalistiken" (!) och en bristande pressetik hos Bulletin.
Medan den senare konflikten om innehållet förpackades av Neuding & co i termer av "oberoende journalistik" och såldes av Ivar Arpi till MSM i denna (för MSM) aptitretande och smakliga förpackning.
