Mina tankar efter femte avsnittet.
Elinor och Lasse
- Elinor när hon kommer upp till Lasses lägenhet: ”Jag har pratat med Satu.” Lasse (kan man tänka sig) ”Jaså, var det därför en kameraman stod och hängde på min balkong i en kvart och filmade gatan.”
- Lasses kommentar om ”kontrasterna” i sin respektive Elinors uppväxt var överraskande för mig. Hans kompisar kommer från ”en annan bakgrund” än Elinors och han ”golvas” av den fina och ”välbemedlade” miljön hos Elinors mamma. För några avsnitt sedan hade jag utgått från att Lasse vuxit upp i något liknande Elinors mammas Nacka-villa . . .
- Elinors pappa (styvfar?) gör en slät figur. Först trodde jag att det var Hans Blix som slagit sig ner vid bordet för att i tysthet observera konversationen. Humor i den lilla pausen när mamma Elinor smälter den uppseendeväckande informationen om att Lasse bott i andra hand . . . på ruffiga Söder.
- På tal om överraskande – jag hade inte gissat att Elinor är kristen, men samtidigt känns det så självklart. Dock något nedlåtande från Satu att, i nästan samma mening, konstatera att Elinor är ”kristen”, men också ”andlig mer än religiös”. Svenska Kyrkan ba: ”Okej, vi vet att vi inte är världens mest rigorösa dogmatiker, men kom igen . . .”
* * *
Efter konfrontationen på hälsobadet i förra avsnittet doppar Elinor tån i vattnet igen – i Lasses inre vatten (okej, det där lät äckligt) – och försöker sig, stärkt av närheten till den trygga kyrkan, på att beröra djupare ämnen (varning: barndom!). ”Vad kul. Vad fint”, blir Lasses svar, innan han diskret byter ämne.
Elinor tolkar Lasses relativa otillgänglighet, eller ovillighet att gå på djupet, som att han är oseriös inför själva relationen (”Är jag ännu ett äventyr?”). Så kan det förstås vara, men jag tror inte det. Jag uppfattar inte Lasses relativa känslomässiga slutenhet (relativ för att vara en modern man i storstad, men egentligen häpnadsväckande öppen jämfört med män för bara några generationer sedan) som en pose eller en gardering. Jag tror bara att han gör så gott han kan, och att han hoppas att det ska räcka till.
Om Elinor fortsätter att efterfråga en högre grad av känslomässig intimitet, vilket naturligtvis är något man kan önska sig i en relation, och Lasse fortsätter att avvisa sådana önskningar, vilket också är hans rätt, har vi ett ”matchningsproblem” som kanske är större än t.ex. Susanna och Johans, och där logiken i formatet då pekar mot att någon måste forceras att ändra kurs för sin personlighet. Klippningen där Lasses s.k. ”fasadleende” ska visas är illustrativ här. Det blir ett naturligt narrativ, sedan det har etablerats att relationen (eller giftermålet) kan lyckas endast om Lasse tillåter ytterligare angrepp på sin omsorgsfullt byggda inre mur. ”Måste det vara så forcerat?” frågar sig Lasse. Med tanke på programmets format blir svaret, dessvärre, ett rungande ja.
”Det gör inte ont att leva”, är Lars nöjda ordval om midsommarafton. Jag tror att Elinors livsfilosofi medger lite mer smärta i livet.
Sofia och Anton
- Mina känslor för Antons ”smarta” lägenhet gick från avsmak inför den fortsatta infantiliseringen (Stjärnornas krig-tricket . . .) till något slags acceptans. Sofia verkar ju gilla det, i alla fall.
- Antons föreställningsvärld framstår fortfarande som något schablonmässigt. I Alingsås tar man det lugnt, i Stockholm är det ”islatte med havremjölk” och stress. Han verkar i allmänhet tycka om att tänka på världen i sådana (av andra) tydligt definierade kategorier.
- Klassiskt boomer-grepp av mamma Anton att behålla bluetoothsnäckan på i örat. ”Jag träffar visserligen min svärdotter nu, inför rullande tv-kameror . . . men tänk om jag får ett viktigt samtal?”
* * *
Så, till avsnittets stora tilldragelse: Björn Rosenström-gate. Sofia går från att, på båtturen (Lasse är kanske inte den enda med en överraskande klassbakgrund) erkänna sig som ”lite såld på Alingsås” till att möta vad ”Alingsås” innebär (kan innebära) på ett kulturellt plan.
På middagen (midsommartacos, tro?) kommer varningen först, från Antons vän, om att Anton är ”skitrolig” efter lite alkohol. ”Spännande”, svarar Sofia, men presenteras snart för vad ”skitrolig” innebär: pubertal allsång, eller en duett, med de tre närvarande kvinnorna som allt mer frustrerade åskådare. Efter en stunds obekvämt lyssnande meddelar Sofia att ”det räcker”, men Anton insisterar på att vännen ska få sjunga klart först.
Klipp till något senare, där diskussion har uppstått om låtvalet. Stämningen hade nog fortfarande gått att rädda här, med några överslätande kommentarer, men Anton är sugen på debatt. Han läser upp sångtexten, under föresatsen att ”diskutera” den, men det visar sig bara vara tillfälle att upprepa, och skratta åt, just de sexistiska inslag Sofia (och de övriga närvarande kvinnliga middagsgästerna) vänt sig emot.
Här försöker Sofia argumentera emot. Hon känner instinktivt, skulle jag gissa, vad som är uppenbart för alla som ser scenen i efterhand: det handlar inte om snuskiga ord eller ens sexistisk humor, utan om att två personer på middagen, två män, mot de övrigas uttalade vilja genomför en liten uppvisning som bara handlade om dem, och som, med tanke på tjejernas skepsis, också kom att utföras på de övrigas bekostnad. Om det är så hon känner lyckas hon inte för stunden verbalisera det (inget konstigt med det), utan tar i stället upp ett argument om att barn kan tänkas höra texten. Först efteråt förklarar hon vad problemets kärna var: att Anton ”inte kan sätta sig in i hur det är att vara tjej”. Bristen på empati.
Vid det här skedet i middagen reagerar till och med Antons vän: ”Ska vi verkligen fortsätta?” ”Jag tror att vi har fattat”, fyller en annan middagsgäst i, i ett sista, desperat försök att avstyra den dåliga stämningen, Men Anton låter sig inte hejdas. ”Jo”, insisterar han. Här, om inte tidigare, står det klart att det här enbart är en utstuderad maktuppvisning, och så faller vännen in i sången igen, uppmuntrad igen. Mobilen plockas bort, kvällen är förstörd.
Antons försvar i diskussionen mellan honom och Sofia är att han ”inte tänkt på texten. Jag har inte reflekterat över vad han sjunger”. Det kanske han tror där och då, men om han granskade situationen på det sätt vi fått göra skulle nog också han sluta sig till att texten ju var
syftet med hela uppvisningen. Anledningen till att han skrattade medan han läste ur den text som han ”inte reflekterat över” var ju dess, för honom, subversiva kraft – att det fick ”stockholmarna” och tjejerna att gapa och (med rätta) känna sig tilltryckta. Nej, den här förklaringen hade varit mer på sin plats om Sofia invänt mot någon sexistisk fras i en hiphoplåt som stod på i bakgrunden, eller för all del om Anton och hans vän iscensatt allsång till en helt neutral, inte laddad låt.
Susanna och Johan
Jag behöver inte upprepa mina poänger från
förra inlägget om den smygande normaliseringen av Susannas kritik mot Johan, men vi kan till den bilden lägga en till synes avslappnad diskussion där Johans funkofobiska hatbrott (att han, för att bemöta tidigare kritik, erkände att han spottar ”som ett mongo”) avhandlas. Mycket dåliga vibbar av en relation där den här sortens detaljerade, kritiska genomgångar blivit sådan vardagsmat att det inte får någon part att höja på ögonbrynen.
Johan rationaliserar optimistiskt att han kan ”hålla med om” viss kritik, men poängen är väl inte om kritiken är giltig eller ej, utan dess intensitet och sättet den framförs på. Jag känner också ett visst obehag inför hur genuint roligt Susanna verkar tycka att krisen som uppstått i deras relation är, men det kan förstås handla om den stress hon känner i situationen.
Susanna snuddar vid självinsikt när hon säger att saker hos Johan ”triggar igång henne” och att detta är en ond cirkel, men glider sedan in i att glatt lista vilka dessa saker är. ”Varenda grej jag tycker är konstig säger jag till om”. Det har vi ingen tvekan om.
Närmare något intressant kommer Susanna när omdömet ”konstig” flyttas från det Johan gör till ett konstaterande om att det här (det Johan gör, och, kanske främst, att han inte säger emot när Susanna klagar) ”väcker jättekonstiga saker”
i henne. Det är väl huvudproblemet. Därefter serveras vi den bekanta tanken om att Susanna lovat sig själv att inte ”gå över sina gränser”. Som jag skrev i mitt förra inlägg – en rimlig inställning, men om ens egna hårt bevakade gränser överträds när ens partner inte är tillräckligt försiktig med köksknivar eller ställer en smutsig (skogshuggar-)väska på sängen blir det ju svårare att få till en lyckad relation.
Bra att Susanna erkänner att hon ”inte varit så skön” och att hon ber om ursäkt för det. ”Johan är så ödmjuk och prestigelös”, kommenterar hon därefter, ”vilket är helt fantastiskt”. Frågan är om det är det, för Susanna. Är inte snarare Johans ödmjukhet något hon lyft som ett problem? Men man skulle kunna tolka det här som ett försök att omvärdera den egenskapen hos Johan till något positivt.
I mötet med expert-Kalle får man känslan av att det är Susannes ord som kommer ur Johans mun när han ombeds beskriva problemet: det handlar om att han ”är mer frispråkig med att använda ord som är sexistiska”.
Är, inte ”kan tolkas som”. Det är ju en förlorande premiss i en diskussion, redan där. Men ja, Johan försöker verkligen!
Expert-Kalles sammanfattning efter att ha hört detta: ”Ni har samma grundvärderingar.” Jag undrar lite över hur bra råd han kan ge om han står fast vid att det stämmer, alltså bortom uppmuntrande eufemismer.
Susanna tar hur som helst genast till sig tesen om att det är en språklig fråga (ungefär som par som har olika modersmål!), och drar av det den inte helt ologiska slutsatsen att de nu måste hitta ett gemensamt språk. Så får scenen sin glada avslutning med löftesrikt piano, men har paret verkligen fått råd som kommer att bära?
