Susanna är hemsk. Det finns inget annat ord. Hon letar fel. Johan försöker hålla humöret uppe men han håller på att ledsna märker man. Allt han gör och säger är fel. Uttrycker han sin ärliga mening - "Det här håller inte för regn" - får han kritik. Håller han inne med sin ärliga mening får han kritik för att han är vek. Psykologerna var inne på att Susannas beteende är någon försvarsmekanism för att inte behöva släppa honom in på livet, men jag tror att hon helt enkelt bara är dryg och otrevlig. Hon behöver någon som är otrevlig mot henne för att kunna ha ett förhållande. Ett sånt förhållande blir dock bara en evig maktkamp och håller inte i längden. Susanna är en katt-tant i vardande.
Jag tror att mycket hänger samman med hennes ideologi. Hon kan inte låta relationen utveckla sig naturligt utan är hyperkänslig för alla tecken på att det skulle vara han som styr. Hon vill sitta i förarsätet, men stör sig på att han då hamnar i passagerarsätet.
Jag tror att mycket hänger samman med hennes ideologi. Hon kan inte låta relationen utveckla sig naturligt utan är hyperkänslig för alla tecken på att det skulle vara han som styr. Hon vill sitta i förarsätet, men stör sig på att han då hamnar i passagerarsätet.
Har själv som sagt varit tillsammans med en kvinna som är precis som Susanna. Det är oerhört psykiskt påfrestande att höra att allt man gör är fel.
När jag väl högg tillbaka så blev det gråt och tandagnisslan och då var det fel istället. Fast hon sa flera gånger "att hon behövde motstånd".
Människor som Susanna och mitt ex är tomma individer och kommer aldrig få ett lyckligt liv.
Okej, mycket snack om skogspromenaden så jag har gjort en analys. (Känner mig som en hemsk människa men det är så pass intressant att den personliga utsattheten nu får stå åt sidan).
Här är dialogen i skogen. Inte 100% ord för ord, men essensen: (Ingen spoiler).
S: Håller vi kurs?
J: Vi ska vika lite vänster.
S: Vänster?
J: Ja, lite däråt tror jag.
S: Så?
J: Eller? Mm. Så om man siktar nedanför slänten.
S: Kommer vi inte för långt söderut då?
J: Tror du det?
S: Jag tror det. [Bortklippt sekvens]
Jag tror rakt fram så för solen var där. [Pekar på axeln]
Sen kommer den så, mitt på liksom.
J: Mm
S: Men jag tror inte solen ska ligga här framme.
J: Nej.
S: Som det blir om vi viker ner.
J: Ja. Mm. Nej.
S: Eller?
J: Jag tror liiite mer vänster. Men... [avvaktar reaktion] Ja...
S: Är du med på mina resonemang?
J: Ja.
S: Du säger bara "ja".
J: Ja men jag förstår vad du menar jag håller med, men jag... Jag går mer på känsla... [Resonemang om känsla]
S: Men då kommer vi ju komma fel om solen ligger här [pekar långt fram på axeln].
J: Ja, men det gör den inte.
S: Jaha, du vill inte gå såå långt ditåt alltså. [Spelad(?) förvåning].
J: Nej nej nej.
S: Men varför stoppar du inte mig när jag säger så då? [Pekar långt fram på axeln].
J: [Osäkert skratt.]
S: När jag sa så, varför sa du inte 'Nej så långt menar jag inte'?
J: Nej det antog jag du förstod.
S: Nej.
J: Jaha, nej så långt menar jag inte.
S: Okej, nej men vad bra. Då går vi. men då har vi samma, då är det bara att vi inte ser men då har vi samma riktning säkert då [pekar ut en riktning].
J: Precis.
S: Yes.
S: Det är ju svårt för mig att veta. Om jag säger nånting och du bara säger 'ja', då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat.
J: Jag förstår.
--
S enskilt: Det här var första gången vi hade en diskussion om hur vi ska göra. Och då kände jag att 'shit' [...] han kanske gav sig lite för lätt. Han borde stått på sig lite mer där.
[...]
Han borde stått på sig, för han hade ju också rätt.
Men för honom kanske det är viktigare att jag får må bra i att jag får ha rätt, än att vi når målet.
Medans för mig är det att man står upp för sin sak, som är det viktiga. Så det beror på hur man ser på det.
Analys:
Hon öppnar upp för diskussion.
Han säger ganska bestämt att de måste mer åt vänster = en sydligare riktning.
Hennes känsla är dock att de redan har en riktning som är något för mycket åt söder.
Hon argumenterar då för sin sak genom att visa att hon vill ha solen i ett visst läge.
Efter att hon har framfört sina argument säger han:
"Nej, jag tror liiite mer vänster".
Han avvaktar sedan hennes reaktion på att han fortfarande tycker att de ska mer åt vänster.
Detta verkar hon ignorera totalt. Hon står på sig och frågar om han är med på hennes resonemang om var solens läge ska vara eller inte.
"Ja" svarar han. Varpå hon säger "Du säger bara 'ja'", trots att han bara sekunder tidigare sa "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Diplomatiskt säger då han att han håller med (antagligen om att solen inte ska vara så jättelångt fram på hennes axel) och att han går mer på känsla.
Då ihärdar hon och vill få bekräftat att de kommer komma fel om solen ligger långt fram på hennes axel.
Han menar då på att den inte kommer komma så långt fram på axeln även med hans riktning.
Då händer något intressant. Hon verkar spela att poletten trillar ner, att hon nu förstår att han inte vill vika såå långt åt vänster att solen hamnar i det extrema läget på hennes axel.
Han bekräftar detta. (Han har redan försökt genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".)
Varför spelar hon dum? Har hon medvetet försökt testa honom att få en reaktion? Det enda tillfället detta kan ha skett på är när hon först argumenterar om solens läge på axeln och han svarar "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hon fick alltså en reaktion där han - trots hennes argument - förmedlade att han fortfarande tyckte att de skulle vika av åt vänster.
Detta har hon överhuvud taget inte hört vilket styrks av att hon frågar varför han inte stoppade henne när hon först pratade om solens extremläge på axeln. Men det var precis det han försökte genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hans svar på varför han inte stoppar henne är bara ett osäkert skratt. Antagligen har hans hjärna vid det här laget fått nåt slags logic overload eftersom han faktiskt försökte "stoppa" henne genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Överens om att solen inte ska ligga i extremläget på axeln så tar hon ett mycket märkligt beslut: "Okej, nej men vad bra. Då går vi. Då har vi samma riktning". Så trots att han - efter att hon presenterat sina argument - säger "Nej, jag tror liiite mer vänster" så bestämmer hon plötsligt att de ska gå åt hennes håll. Inte att de ska vika av minsta vänster - utan att för den sakens skull få solen i extremläget - utan hon får det till att han tycker samma som hon, trots "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Sen fortsätter det:
Hon: "Det är ju svårt för mig att veta om jag säger nånting och du bara säger "ja", då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat".
Han sa inte bara "ja", han sa "Nej". "Jag tror liiite mer vänster".
Sammanfattning:
Med min ringa erfarenhet känner jag igen den här typen av diskussion, främst mellan män och kvinnor:
M: Jag tror A.
K: Jag tror B, för att X.
M: Jag tror fortfarande A, trots X.
K: Då bestämmer vi B, varför säger du inte emot om du tror A?
M: [Logic overload]
Hur ska man vinna? Man har ju redan sagt att man tycker A, TVÅ GÅNGER. Ska man tjata? Jag fattar inte.
En sista tanke kring Susanna (för den här veckan). Visst surrade hon om att hon vikit ner sig för mycket i tidigare relationer? Jag tänker att det skulle kunna förklara ganska mycket, om hon känt sig överkörd av män vid ett flertal tillfällen tidigare och lovat sig själv att det inte ska få upprepas i framtiden.
Problemet här (om ovanstående stämmer) är i så fall att hon nu har gått från den ena extremen till den andra. I stället för att tänka ”i nästa relation ska jag inte låta mig bli överkörd” tycks hon tänka ”i nästa relation är det jag som ska köra över honom”. I en sund relation kör ingen över den andre och man ger varandra spelrum, men hon tycks se det som att relationen är ett kampmoment som hon inte får förlora. Alternativt att hon undermedvetet vill ta ut sin revanch på en tidigare partner genom att dela ut den på sin nya.
Okej, mycket snack om skogspromenaden så jag har gjort en analys. (Känner mig som en hemsk människa men det är så pass intressant att den personliga utsattheten nu får stå åt sidan).
Här är dialogen i skogen. Inte 100% ord för ord, men essensen: (Ingen spoiler).
S: Håller vi kurs?
J: Vi ska vika lite vänster.
S: Vänster?
J: Ja, lite däråt tror jag.
S: Så?
J: Eller? Mm. Så om man siktar nedanför slänten.
S: Kommer vi inte för långt söderut då?
J: Tror du det?
S: Jag tror det. [Bortklippt sekvens]
Jag tror rakt fram så för solen var där. [Pekar på axeln]
Sen kommer den så, mitt på liksom.
J: Mm
S: Men jag tror inte solen ska ligga här framme.
J: Nej.
S: Som det blir om vi viker ner.
J: Ja. Mm. Nej.
S: Eller?
J: Jag tror liiite mer vänster. Men... [avvaktar reaktion] Ja...
S: Är du med på mina resonemang?
J: Ja.
S: Du säger bara "ja".
J: Ja men jag förstår vad du menar jag håller med, men jag... Jag går mer på känsla... [Resonemang om känsla]
S: Men då kommer vi ju komma fel om solen ligger här [pekar långt fram på axeln].
J: Ja, men det gör den inte.
S: Jaha, du vill inte gå såå långt ditåt alltså. [Spelad(?) förvåning].
J: Nej nej nej.
S: Men varför stoppar du inte mig när jag säger så då? [Pekar långt fram på axeln].
J: [Osäkert skratt.]
S: När jag sa så, varför sa du inte 'Nej så långt menar jag inte'?
J: Nej det antog jag du förstod.
S: Nej.
J: Jaha, nej så långt menar jag inte.
S: Okej, nej men vad bra. Då går vi. men då har vi samma, då är det bara att vi inte ser men då har vi samma riktning säkert då [pekar ut en riktning].
J: Precis.
S: Yes.
S: Det är ju svårt för mig att veta. Om jag säger nånting och du bara säger 'ja', då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat.
J: Jag förstår.
--
S enskilt: Det här var första gången vi hade en diskussion om hur vi ska göra. Och då kände jag att 'shit' [...] han kanske gav sig lite för lätt. Han borde stått på sig lite mer där.
[...]
Han borde stått på sig, för han hade ju också rätt.
Men för honom kanske det är viktigare att jag får må bra i att jag får ha rätt, än att vi når målet.
Medans för mig är det att man står upp för sin sak, som är det viktiga. Så det beror på hur man ser på det.
Analys:
Hon öppnar upp för diskussion.
Han säger ganska bestämt att de måste mer åt vänster = en sydligare riktning.
Hennes känsla är dock att de redan har en riktning som är något för mycket åt söder.
Hon argumenterar då för sin sak genom att visa att hon vill ha solen i ett visst läge.
Efter att hon har framfört sina argument säger han:
"Nej, jag tror liiite mer vänster".
Han avvaktar sedan hennes reaktion på att han fortfarande tycker att de ska mer åt vänster.
Detta verkar hon ignorera totalt. Hon står på sig och frågar om han är med på hennes resonemang om var solens läge ska vara eller inte.
"Ja" svarar han. Varpå hon säger "Du säger bara 'ja'", trots att han bara sekunder tidigare sa "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Diplomatiskt säger då han att han håller med (antagligen om att solen inte ska vara så jättelångt fram på hennes axel) och att han går mer på känsla.
Då ihärdar hon och vill få bekräftat att de kommer komma fel om solen ligger långt fram på hennes axel.
Han menar då på att den inte kommer komma så långt fram på axeln även med hans riktning.
Då händer något intressant. Hon verkar spela att poletten trillar ner, att hon nu förstår att han inte vill vika såå långt åt vänster att solen hamnar i det extrema läget på hennes axel.
Han bekräftar detta. (Han har redan försökt genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".)
Varför spelar hon dum? Har hon medvetet försökt testa honom att få en reaktion? Det enda tillfället detta kan ha skett på är när hon först argumenterar om solens läge på axeln och han svarar "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hon fick alltså en reaktion där han - trots hennes argument - förmedlade att han fortfarande tyckte att de skulle vika av åt vänster.
Detta har hon överhuvud taget inte hört vilket styrks av att hon frågar varför han inte stoppade henne när hon först pratade om solens extremläge på axeln. Men det var precis det han försökte genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hans svar på varför han inte stoppar henne är bara ett osäkert skratt. Antagligen har hans hjärna vid det här laget fått nåt slags logic overload eftersom han faktiskt försökte "stoppa" henne genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Överens om att solen inte ska ligga i extremläget på axeln så tar hon ett mycket märkligt beslut: "Okej, nej men vad bra. Då går vi. Då har vi samma riktning". Så trots att han - efter att hon presenterat sina argument - säger "Nej, jag tror liiite mer vänster" så bestämmer hon plötsligt att de ska gå åt hennes håll. Inte att de ska vika av minsta vänster - utan att för den sakens skull få solen i extremläget - utan hon får det till att han tycker samma som hon, trots "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Sen fortsätter det:
Hon: "Det är ju svårt för mig att veta om jag säger nånting och du bara säger "ja", då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat".
Han sa inte bara "ja", han sa "Nej". "Jag tror liiite mer vänster".
Sammanfattning:
Med min ringa erfarenhet känner jag igen den här typen av diskussion, främst mellan män och kvinnor:
M: Jag tror A.
K: Jag tror B, för att X.
M: Jag tror fortfarande A, trots X.
K: Då bestämmer vi B, varför säger du inte emot om du tror A?
M: [Logic overload]
Hur ska man vinna? Man har ju redan sagt att man tycker A, TVÅ GÅNGER. Ska man tjata? Jag fattar inte.
Här är min analys av ditt inlägg och frågan om hur man kan bära sig åt för att få den här typen av kvinna att förstå. Tror egentligen inte det har med man/kvinna att göra, utan snarare personlighetstyper. I det beskrivna fallet: Mannen behöver stå på sig ta ögonkontakt och förklara med lugn, klar och tydlig röst varför han tror A och inte B.
Citat:
M: Jag tror A för att Y
K: Jag tror B för att X
M: Ok, men A för att Y
K: Hur kan du veta det?
M: Därför att A ger Y, om du inte tror mig så kan vi splitta oss så ser vi vem som kommer rätt, eller så följer du med mig.
Vik inte ner dig om du vet att du har rätt, var vänlig men bestämd. Det kommer bli liv och gnäll från kvinnans håll, då kan du markera att du inte vill höra på det och att ni kan diskutera saken senare när ni inte är i affekt. Visa att du tycker om henne ändå men att det är du som bestämmer, det beteendet skapar trygghet.
---
Citat:
S: [..] får se om du klarar dig ute i naturen i vildmarken.
J: Du tror det blir jobbigt?
S: Jag vet inte, det ska bara bli kul att se hur du .. [här har produktionen klippt bort vad S. säger].
Susanna litar inte på, eller respekterar, män. Hoppet finns att kunna göra det med Johan, även om hon börjar tvivla. Därför ser hon ännu inget "vi" i deras relation utan Johan ska "testas" om han håller måttet på bröllopsresan, inget annat. Enligt henne är det fel på det mesta med Johan. Han försöker vara till lags och anpassa sig, men då pressar hon ännu hårdare för att få motstånd. Susannas fantasi/längtan om "skogshuggartypen" är en person som inte viker ner sig för henne, som hon kan se upp till.
---
05:00. Johan ser fundersam och beklämd ut.
Citat:
J: Det här blir nog skönt, en bra helg .. bara kunna vara .. slappna av.
Symboliskt att han säger
Citat:
kotte i röven .. så ..
och kastar iväg den. För tankarna till Susanna som en stickig skavande kotte som han vill bli av med.
---
Susanna klarar inte av att bejaka Johan. När hon antar hans förslag var skyddet ska byggas kommer hon med en brasklapp att de får göra om det [om det visar sig vara på fel ställe]. 21:45. På väg till torpet i skogen. Susanna går bakom och fäller kommentaren.
Citat:
S: Det är nu jag fäller krokben på dig när jag går bakom.
J: [skrattar ansträngt] Självklart ..
[båda skrattar och det pratas bort]
Vad Susanna behöver höra:
Varje gång du ger mig en nedlåtande kommentar om hur jag är, vad jag gör, mina åsikter eller kommer med förtäckta budskap att du vill mig illa [typ krokben i skogen] d.v.s så kallade "skämt", kommer jag att säga STOPP!
Vi kan komma överens om ett klockslag då jag lovar att lyssna och då kan du ventilera vad du vill, men inte detta konstanta skavande mot min person. Om du inte vill gå med på detta lämnar jag omgående.
__________________
Senast redigerad av Passepartout 2021-03-15 kl. 12:57.
Vik inte ner dig om du vet att du har rätt, var vänlig men bestämd. Det kommer bli liv och gnäll från kvinnans håll, då kan du markera att du inte vill höra på det och att ni kan diskutera saken senare när ni inte är i affekt. Visa att du tycker om henne ändå men att det är du som bestämmer, det beteendet skapar trygghet.
---
Det är så det fungerar. Detta är en anledning till varför snälla män gång på gång hamnar i väsnkapsfacket. De beter sig som barn gentemot en förälder.
Det är så det fungerar. Detta är en anledning till varför snälla män gång på gång hamnar i väsnkapsfacket. De beter sig som barn gentemot en förälder.
Förstår hur du menar. Finns det något svårare än mänsklig kommunikation? Det bästa är väl om båda kan vara vuxna. En hälsning till deltagarna om ni läser här, modigt av er att ställa upp, ni blir som en sorts arketyper för mänsklig samvaro.
En sista tanke kring Susanna (för den här veckan). Visst surrade hon om att hon vikit ner sig för mycket i tidigare relationer? Jag tänker att det skulle kunna förklara ganska mycket, om hon känt sig överkörd av män vid ett flertal tillfällen tidigare och lovat sig själv att det inte ska få upprepas i framtiden.
Problemet här (om ovanstående stämmer) är i så fall att hon nu har gått från den ena extremen till den andra. I stället för att tänka ”i nästa relation ska jag inte låta mig bli överkörd” tycks hon tänka ”i nästa relation är det jag som ska köra över honom”. I en sund relation kör ingen över den andre och man ger varandra spelrum, men hon tycks se det som att relationen är ett kampmoment som hon inte får förlora. Alternativt att hon undermedvetet vill ta ut sin revanch på en tidigare partner genom att dela ut den på sin nya.
Håller med, men jag tror att det är omedvetet från hennes sida. Hon är så marinerad i tanken på att kvinnor är förtryckta och män har privilegiet, att kvinnokampen blir en kamp som hon även för på det personliga planet. Jag tror dock som sagt att hon är omedveten om det.
Jag har sökt till nästa säsong. Har efter ansökan gjort tre stycken enkäter och imorgon ska jag träffa castingansvarige. Någon fråga jag inte ska missa att ställa?
Ps. tack för alla skratt i den här tråden. Flera klockrena analyser.
En sista tanke kring Susanna (för den här veckan). Visst surrade hon om att hon vikit ner sig för mycket i tidigare relationer? Jag tänker att det skulle kunna förklara ganska mycket, om hon känt sig överkörd av män vid ett flertal tillfällen tidigare och lovat sig själv att det inte ska få upprepas i framtiden.
Problemet här (om ovanstående stämmer) är i så fall att hon nu har gått från den ena extremen till den andra. I stället för att tänka ”i nästa relation ska jag inte låta mig bli överkörd” tycks hon tänka ”i nästa relation är det jag som ska köra över honom”. I en sund relation kör ingen över den andre och man ger varandra spelrum, men hon tycks se det som att relationen är ett kampmoment som hon inte får förlora. Alternativt att hon undermedvetet vill ta ut sin revanch på en tidigare partner genom att dela ut den på sin nya.
Så tror jag också att det kan vara. Taggarna utåt big time.
Jag har sökt till nästa säsong. Har efter ansökan gjort tre stycken enkäter och imorgon ska jag träffa castingansvarige. Någon fråga jag inte ska missa att ställa?
Ps. tack för alla skratt i den här tråden. Flera klockrena analyser.
kommer inte på någon fråga men lycka till! så spännande!