Citat:
Ursprungligen postat av
Lebel
Det är bra att 80- och 90-talister är intresserade av mordet. Det är ofta bra att se på saker och ting med fräscha ögon, men det gör inte den här författaren. Den här författaren försvarar
PKK-spåret. Det är en annan sak.
Vettiga människor som själva upplevde sommaren 1988 och hur en bisarr bokförläggare (som ironiskt nog var chef för Bonnier
Fakta) gav order åt landets justitieminister, rikspolischef och SÄPO-chef och ockuperade landets medier i flera månader är av naturliga skäl mer skeptiska mot det "spåret".
Essensen i författarens "analys" är att Ali Cetiner
påstod att det var Hasan Güler som ringde Ismet Celepli, att
tre opålitliga källor nämnde "Damaskus-mötet" och att GRK blandade ihop Skomakarligan och Turkligan, som båda höll till i Sollentuna.
https://kvartal.se/artiklar/del-1-pkk-sparet/
https://kvartal.se/artiklar/del-2/
Om källor är
oberoende är tre bättre än en.
Nu finns det tydligen ett stort material och författaren gör ett försök att
sammanfatta detta. Theutenberg är en annan namngiven person som
hänvisar till de här källorna som trovärdiga. Källa Eva har enligt
texten ingen koppling till andra källor.
Författaren skriver att det finns skäl att gå igenom PKK-spåret igen.
Med tanke på persongalleriet och kopplingen till Nerzjinskij och Curiel
verkar det rimligt.
Man kan spekulera i Holmérs motiv för att omge sig med
hårdföra livvakter utom den praxis som fanns. Ville han
vara säker på deras pålitlighet? I så fall pålitlighet i
vilket avseende. Såg han ett större hot i någon
annan form? I vilken riktning pekar det?