Citat:
Ursprungligen postat av
Onkel Kostia
Jag ser barnens problem som en konsekvens av Anders Tegnells usla strategi mot epidemin. Sverige, och övriga Europa, borde ha satsat på att bekämpa epidemin tidigt. I det tidiga skedet hade epidemin kunnat bekämpas med förhållandevis lindriga åtgärder. Men istället valde man att vänta tills krisen blev mer akut, och krävde mer drastiska motåtgärder.
Dom drastiska åtgärderna har varit smärtsamma.
Under en begränsad period skulle det fungera för barnen att hålla sig hemma. Men när krisen bara fortsätter på obestämd tid, så blir det en påfrestning.
Jag undrar hur barnens hälsa ser ut på Taiwan och Nya Zeeland.
Jag ser det som att både barnet, och dom tjugo 90-åringarna är offer för samma misslyckade strategi.
Det var ett intressant sätt att försvara någonting som man själv har varit med och hejat fram.
Stora delar av Europa stängde ner och det hjälpte inte.
Norge ändrade nyss sina restriktioner för fyrtiotredje gången läste jag och det kommer få stora konsekvenser för dom med.
Varenda gång det har ropats på hårdare restriktioner, skolstängningar och lockdowns så har jag och andra varnat för att konsekvenserna kommer bli stora bla för barnen och att "lagom" kan vara bäst om man tänker på HELA folkhälsan.
Varenda gång har man blivit hånad att barnen är gnälliga, osv.
Jag tycker det har varit en närmast panisk skräck för viruset som gjort att folk tappar förmågan att se i ett längre perspektiv.
Allt har för vissa handlat om att rädda dom mestadels väldigt gamla som har dött och det har varit en slags tävling om lägsta inrapporterade dödsfall som det ända mätverktyget i pandemin.
Men nu börjar vi så smått se dom riktiga konsekvenserna av pandemin inklusive nedstängningar och restriktioner och vi kommer få lida i säkerligen ett decennium.
Nu börjar rapporter om våld i nära relationer komma in, det pekar på en uppgång på ca: 20%
https://www.gp.se/debatt/m%C3%A4ns-v%C3%A5ld-mot-kvinnor-%C3%B6kar-i-g%C3%B6teborg-1.42419517
