Citat:
Såg att någon nämnde plagiataffären. För att dokumentera denna pinsamhet för eftervärlden och uppdatera de som eventuellt inte hängt med i svängarna tänkte jag gå igenom vad som hänt.
Allt började med krönikan "Nej till bidrag för mikrovågsskyddande folie" av Carolin Dahlman den 23 februari, där hon på sitt sedvanliga raljerande sätt tog sin an att Umeå kommun betalar ut kommunbidrag till påstått elöverkänsliga invånare som vill "elsanera" sina hem. En legitim poäng mot slöseri med skattepengar, kan tyckas. Problemet var bara att Folkbladet Västerbottens Jonas Bergström hade skrivit en snarlik ledarartikel tre dagar innan.
Bergström upptäckte plagiatet samma dag och släppte genast lös en kavalkad av upprörda tweets. Dahlman refererade visserligen till Bergströms artikel i sin text, men nämnde honom först inte vid namn (detta redigerades senare). Förutom den detaljen riktade sig Bergströms irritation bland annat mot att han - efter att texten uppdaterats - benämndes med fel titel (ledarskribent istället för politisk redaktör) och att Folkbladet hänvisades till som socialdemokratisk (i själva verket är bara ledarsidan socialdemokratisk, medan nyhetsredaktionen är opartisk - eller utger sig för det i alla fall). Autistiskt hårklyveri? Möjligen. Men den främsta anklagelsepunkten, som är svårare att snacka bort, var förstås att Dahlmans text inte var tillräckligt självständig och innehöll samma poänger som hans. Bergström gjorde därför vad varje journalist i vårt land hade gjort i samma läge: han startade ett rum på Clubhouse och gnällde av sig till likasinnade kollegor.
Chefredaktör Ivar Arpi såg sig manad att bemöta kritiken i ett Facebook-inlägg. Efter DN:s avslöjande någon dag tidigare om att ett 20-tal nyhetsartiklar på Bulletin kopierats från pressmeddelanden och andra nyhetstexter - ett avslöjande som i sig var ett slags rewrite av inlägg i den här Flashback-tråden - behövde man ta kontroll över den framväxande skandalen. Arpi erkände att Dahlman på vissa ställen “borde ha angett Bergström som källa, eller fördjupat med egna ord” men tillbakavisade i stort anklagelserna om plagiat. Dahlman delade Arpis inlägg och lade till att Bergström borde känna sig hedrad över att hans ord fått spridning:
Minns att Håkan Hellström körde med ett liknande försvarstal när han konfronterades med att hans texter inte var mycket mer än svenska översättningar av gamla dängor från Bob Dylan och Bruce Springsteen. Inte heller Bergström lät sig imponeras. Först kom en ny ilsken Twitter-tråd, och ett nytt rum på Clubhouse bokades. Bulletins plagiat var också samtalsämnet i Folkbladets podcast Folkdomstolen samma vecka. De kommande dagarna twittrade Bergström som besatt om Bulletin, och han har än idag en tråd där han sammanfattar plagiathistorien fastnålad högst upp på sitt Twitter-konto.
Även flera andra medier plockade upp händelsen. Jonas Sjöstedt skrev en kulturartikel i Arbetet. Branschtidningen Dagens Media hade också en artikel, liksom Journalisten, och Kvartal poddade om saken.
Vad kan då vi vanliga dödliga ta med oss från den här historien? Som redan påpekats i tråden är det kutym med rewrites bland våra kära journalister, så den vinkeln har väl inte så mycket för sig. Utrikesbevakningen i svensk press är ju en enda stor rewrite av artiklar i utländska medier. Men visst, man får väl ge Bergström rätt i att det är ovanligt att rewritea en ledarartikel i en annan svensk tidning och sälja in den som en egen krönika.
Intressantare är dock att observera aggressiviteten från Bergström och Folkbladet. Det är tydligt att den mer vänsterinriktade pressen fortfarande är vaksam mot Bulletin. När Kvartal lanserades för några år sen var strategin mer att tiga ihjäl den (förvisso inbjöd man också mindre till konfrontation). Däremot verkar de större etablissemangsmedierna (DN, TT, SVD, SVT, Expressen och t.o.m. Aftonbladet) inte ha tagit upp Dahlmans felsteg överhuvudtaget. Den tystnaden är talande. Kåranda och instinkten att inte hänga ut en journalistkollega kan säkert spela viss roll här. Men viktigare är nog att man inte ser Arpis gäng som en viktig spelare och uppfattar inte Bulletin som ett hot mot den egna hegemonin.
Allt började med krönikan "Nej till bidrag för mikrovågsskyddande folie" av Carolin Dahlman den 23 februari, där hon på sitt sedvanliga raljerande sätt tog sin an att Umeå kommun betalar ut kommunbidrag till påstått elöverkänsliga invånare som vill "elsanera" sina hem. En legitim poäng mot slöseri med skattepengar, kan tyckas. Problemet var bara att Folkbladet Västerbottens Jonas Bergström hade skrivit en snarlik ledarartikel tre dagar innan.
Bergström upptäckte plagiatet samma dag och släppte genast lös en kavalkad av upprörda tweets. Dahlman refererade visserligen till Bergströms artikel i sin text, men nämnde honom först inte vid namn (detta redigerades senare). Förutom den detaljen riktade sig Bergströms irritation bland annat mot att han - efter att texten uppdaterats - benämndes med fel titel (ledarskribent istället för politisk redaktör) och att Folkbladet hänvisades till som socialdemokratisk (i själva verket är bara ledarsidan socialdemokratisk, medan nyhetsredaktionen är opartisk - eller utger sig för det i alla fall). Autistiskt hårklyveri? Möjligen. Men den främsta anklagelsepunkten, som är svårare att snacka bort, var förstås att Dahlmans text inte var tillräckligt självständig och innehöll samma poänger som hans. Bergström gjorde därför vad varje journalist i vårt land hade gjort i samma läge: han startade ett rum på Clubhouse och gnällde av sig till likasinnade kollegor.
Chefredaktör Ivar Arpi såg sig manad att bemöta kritiken i ett Facebook-inlägg. Efter DN:s avslöjande någon dag tidigare om att ett 20-tal nyhetsartiklar på Bulletin kopierats från pressmeddelanden och andra nyhetstexter - ett avslöjande som i sig var ett slags rewrite av inlägg i den här Flashback-tråden - behövde man ta kontroll över den framväxande skandalen. Arpi erkände att Dahlman på vissa ställen “borde ha angett Bergström som källa, eller fördjupat med egna ord” men tillbakavisade i stort anklagelserna om plagiat. Dahlman delade Arpis inlägg och lade till att Bergström borde känna sig hedrad över att hans ord fått spridning:
Minns att Håkan Hellström körde med ett liknande försvarstal när han konfronterades med att hans texter inte var mycket mer än svenska översättningar av gamla dängor från Bob Dylan och Bruce Springsteen. Inte heller Bergström lät sig imponeras. Först kom en ny ilsken Twitter-tråd, och ett nytt rum på Clubhouse bokades. Bulletins plagiat var också samtalsämnet i Folkbladets podcast Folkdomstolen samma vecka. De kommande dagarna twittrade Bergström som besatt om Bulletin, och han har än idag en tråd där han sammanfattar plagiathistorien fastnålad högst upp på sitt Twitter-konto.
Även flera andra medier plockade upp händelsen. Jonas Sjöstedt skrev en kulturartikel i Arbetet. Branschtidningen Dagens Media hade också en artikel, liksom Journalisten, och Kvartal poddade om saken.
Vad kan då vi vanliga dödliga ta med oss från den här historien? Som redan påpekats i tråden är det kutym med rewrites bland våra kära journalister, så den vinkeln har väl inte så mycket för sig. Utrikesbevakningen i svensk press är ju en enda stor rewrite av artiklar i utländska medier. Men visst, man får väl ge Bergström rätt i att det är ovanligt att rewritea en ledarartikel i en annan svensk tidning och sälja in den som en egen krönika.
Intressantare är dock att observera aggressiviteten från Bergström och Folkbladet. Det är tydligt att den mer vänsterinriktade pressen fortfarande är vaksam mot Bulletin. När Kvartal lanserades för några år sen var strategin mer att tiga ihjäl den (förvisso inbjöd man också mindre till konfrontation). Däremot verkar de större etablissemangsmedierna (DN, TT, SVD, SVT, Expressen och t.o.m. Aftonbladet) inte ha tagit upp Dahlmans felsteg överhuvudtaget. Den tystnaden är talande. Kåranda och instinkten att inte hänga ut en journalistkollega kan säkert spela viss roll här. Men viktigare är nog att man inte ser Arpis gäng som en viktig spelare och uppfattar inte Bulletin som ett hot mot den egna hegemonin.
Bra sammanfattning. Dahlmans raljanta svar är rätt typiskt för hur opinionskastrullerna skramlar på.
Även kultursidorna innehåller många rewrites av artiklar i utländsk press, kryddade med lite egna åsikter och formuleringar. Alexandra Pascalidou har blivit påkommen med plagiat ett flertal gånger. Inom litteratursvängen kan man ibland se kollage av andra texter utan att kritiker påpekar det.
