Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Jaha, tycks vara tonen och raljerandet som stör dig. Är inget jag vanligtvis fäster vikt vid för egen del. Gör man det kan Flashbacks debatter bli stötande. Blandar inte in egna personliga känslor, det vore ohälsosamt. Är mest intresserad av roten, beteenden och utfall. Att lära mig mer om hur personer fungerar och varför, samt vilka följder det får.
Identifikation och inlevelseförmåga är nyttigt för att förstå hur andra människor fungerar och agerar. Att vara kreativ på detta område stimulerar.
Medkänsla kan vara bra till viss nivå, men att tycka synd om människor hjälper vanligtvis inte. Det förhållningssättet leder ofta till partiskhet och en skev bedömning.Då ursäktar man, är överseende och förbiser viktig information som inte passar in i ens egna förutbestämda bild. Man resonerar skevt. Stefan är ett bra exempel. Han kommer med simplistisk lösningar på komplexa problem. Nu tycker han då endast synd om sig själv, men ändå. Han förenklar, det som är komplicerat, för han brister i kreativitet. Gör honom korkad och ensidigt ologisk.
Men eftersom han kan skilja på rätt och fel, som alla övriga aspies varken tycker jag synd om honom eller har överseende. Han åker inte i en egen gräddfil för att han har en neuropsykiatrisk utmaning att hantera. Lika lite som mina syskonbarn. Istället förklarar man världen för dem genom att hjälpa dem tolka och förstå hur saker fungerar. Att det finns strategier som man kan utveckla för att leva bland andra även om man är annorlunda. Man tränar dem inför livet och bygger upp starka aspies som en injektion av motståndskraft. Att tycka synd om dem är förminskande. Nu fick kanske inte SD den hjälpen men han känner till lagen och dess funktion, den måttstocken kan han fortfarande förhålla sig till. Den är tydlig och klar inom en fyrkantig ruta, lättförståelig: Man får inte döda.
Du blandar korten och läser in saker som utgår från dina egna känslor. Har inte hävdat att aspies är mer benägna att mörda, jag delar egna erfarenheter och läser utdrag av Attwodd kopplat till uppgifter om SD ur Fup. Han är en aspie. Det Attwood beskriver överensstämmer tydligt med vad vi vet om SD via Fup. Attwood försöker inte stigmatisera, han vill förklara. Han är en världsledande forskare i ämnet. Hans egen son är aspie. Vad gäller forskning, fakta och information, är det en sak. Min raljerande ton en annan. Det är en stilistisk fråga och inbegriper värdeladdade element man bör fokusera på kärnbudskapet. Om du blir provocerad, triggad och besvärad uppmuntrar jag dig att scrolla. Är ingen mobbare som föraktar aspies, de upptar stor del av min fritid. Men jag särbehandlar inte människor, såtillvida att jag ursäktar. Däremot anpassar jag förhållningssätt eftersom jag är flexibel och anpassningsbar, till skillnad från den rigida- aspie gruppen.
Om Asperger stör din bild. Synd. Jag har inte sagt att SD inte kan ha psykopatiska, eller narcissistiska drag därtill. Precis som Lena upplevde. Det lämnar jag öppet men finner i högsta grad troligt. Min diagnos på vad jag tolkar som ditt huvudproblem är att du inte gärna vill att S visar sig vara aspie, för då måste du omvärdera hur du ska se på skuldfrågan. Eller graden av skuld. Men du måste inte välja mellan Lena, eller SD. Det känns mycket lättare för dig om du bara kan avvisa honom som en ond narcissist eller psykopat. Och betrakta Lena som ett värnlöst offer. Om SD nu visar sig ha en neurologisk utmaning, känner du dig tvingad att känna sympati också med honom. Och det stör dig. Men det är ditt eget känsloliv som spökar. Verkligheten är en annan. Stefan ansvarar för sina handlingar och bör dömas därefter. Han är tillräknelig.
Efter läsning i fup. Jag ser inga vinnare i triangeldramat. Inga hjältar eller glorior fortfarande intakta. Jag tycker inte synd om någon, allas byk är skitig. Vissa lever, någon dog. Men jag anser SD ska straffas för ett begånget mord.
Jag älskar dina inlägg!
Citat:
Identifikation och inlevelseförmåga är nyttigt för att förstå hur andra människor fungerar och agerar. Att vara kreativ på detta område stimulerar.
Medkänsla kan vara bra till viss nivå, men att tycka synd om människor hjälper vanligtvis inte. Det förhållningssättet leder ofta till partiskhet och en skev bedömning.Då ursäktar man, är överseende och förbiser viktig information som inte passar in i ens egna förutbestämda bild.
Det här är väldigt tydligt i tråden, tycker jag. Speciellt när det gäller LW. Där ursäktar man, är överseende och förbiser viktig information som inte passar in i ens egna förutbestämda bild.
Citat:
Du blandar korten och läser in saker som utgår från dina egna känslor.
Precis!
Citat:
Min diagnos på vad jag tolkar som ditt huvudproblem är att du inte gärna vill att S visar sig vara aspie, för då måste du omvärdera hur du ska se på skuldfrågan. Eller graden av skuld. Men du måste inte välja mellan Lena, eller SD. Det känns mycket lättare för dig om du bara kan avvisa honom som en ond narcissist eller psykopat. Och betrakta Lena som ett värnlöst offer. Om SD nu visar sig ha en neurologisk utmaning, känner du dig tvingad att känna sympati också med honom. Och det stör dig. Men det är ditt eget känsloliv som spökar. Verkligheten är en annan. Stefan ansvarar för sina handlingar och bör dömas därefter. Han är tillräknelig.
"Det känns mycket lättare för dig om du bara kan avvisa honom som en ond narcissist eller psykopat. Och betrakta Lena som ett värnlöst offer." Det här är nog sant för väldigt många i tråden. De vill inte läsa om ev Asperbergs. Det räcker med att veta att han är "en idiot", De vill inte veta mer. Och att få betrakta LW som ett hjärntvättat värnlöst offer är också viktigt för dem.
Citat:
Efter läsning i fup. Jag ser inga vinnare i triangeldramat. Inga hjältar eller glorior fortfarande intakta. Jag tycker inte synd om någon, allas byk är skitig. Vissa lever, någon dog. Men jag anser SD ska straffas för ett begånget mord.
Instämmer helt!
De fasader, som var så viktiga för dem alla tre, är krossade. Allt är ute i ljuset. Om de struntat i dessa fasader och istället levt öppet och ärligt så kanske det inte behövt sluta så här.