Citat:
Ursprungligen postat av
Merapi
Skitsnack. Man tar inte något ”större ansvar” för barn bara för att man stannar som gift!
Är man inte med sina barn alls ex. så tar man ju inte ett skit ansvar för dem.
Det för ju däremot en skild farsa som ex. har delad vårdnad.
Herregud! Vilken jäkla tid lever ni i???? Antiken?
Barn behöver män för att:
1. Det är tryggare med 2 nära vuxna kontakter, än enkom en. Och föräldrarna ör i regel de närmsta och mest självklara som borde ta detta jobb.
2. Båda könen behöver en nära relation till just en mansperson, av olika skäl möjligen. Men man behöver en manlig förebild, och återigen pappan är närmast.
3. Man uppbär i regel olika roller för barn ja, men dessa behöver inte alla vara könsbundna. Jag är själv ett typiskt exempel på pappas flicka, som sökte tröst hos min pappa, för han var den ”lugne trygga och ”moderliga” typen i vår familj.
Och så är det i rätt många relationer.
Det handlar om personlighet och inte kön.
Klart man tar ansvar för sina barn när man sliter som ett djur för att familjen ska ekonomiskt ha ett tryggt liv och sedan kommer hem och på olika sätt gör det bästa man kan med sin tid med barnen. Jag har haft en italiensk flickvän och känner till kulturen otroligt väl, pappor och deras barn (liksom alla familjemedlemmar) är mycket, mycket närmare varandra i Italien än i Sverige. Egentligen är de så nära att barn och vuxna aldrig någonsin skiljer sig från varandra bara för att barnen blir vuxna, familjen är något som alltid finns närvarande.
De behöver inga pappamånader då det är liksom så självklart att pappor och barn naturligt umgås utan statlig inblandning. Töntpappan eller lattepappan existerar dock inte som arketyp i Italien, de kan ärligt be sina barn att dra åt helvete ifall de är för högljudda och det finns inte den där lögnaktiga pappa-rösten som säger barn att de är speciella och alltid har rätt, och alla andra lögner som barn inte mår bra av i längden.
Vi borde fan skärpa oss att sluta prata med en töntig jävla papparöst eller mammaröst till barn (äcklas varje gång jag hör skiten i det offentliga, prata inte med 10-åriga barn som om de vore hundar!) och istället vara ärliga och kommunicera som om de fan är människor. Sverige har extrema nivåer av psykologisk ohälsa och vi vet hur illa barn mår av att bli presenterad en falsk Världsbild som inte överanstämmer med verkligheten de bemötter när de kastas ut till riktiga Världen.
Jag och min pappa hade en fantastisk relation, han talade aldrig någonsin till mig som om jag var ett barn, växlade mellan varma stunder med mycket skratt, intressanta diskussioner om allt mellan himmel och jord och välförtjänta uppläxningar när jag förtjänade det (och ibland kanske jag inte förtjänade det, men alla gör vi fel). Han behövde aldrig reservera "tid för barnen" som någonslags horribel Herkules-uppgift då han såg till att hans barn inte var irriterande skitungar som bara krävde massa oförtjänt uppmärksamhet. När jag sa något korkad sa han rakt ut att så var fallet, ifall jag kom hem med en ful produkt från träslöjden skrattade han ihjäl sig över hur fult det var, ifall jag spelade dålig fotboll på matchen så skakade han på huvudet och sa att ifall jag ska spela så dåligt så ska han nog inte ens slössa tid att komma till nästa matchen (alltid med lite skratt i halsen).
Det är ju bra att barn kan lita på att föräldrarna säger sanningen, vi lever i en Värld där barndomsåldern är någonslags låtsasvärld och sedan slår barn sig i nyllet så fort de bemöter verkligheten med all denna tsunami av psykologisk ohälsa som det resulterar i bland unga.
Tycker det är bra att du erkänner att man behöver en manlig förebild, men helst ska han ju vara en riktig man också och inte en lattepappa.