Altruism - finns det någon handling som är helt osjälvisk?

Den absolut värsta sorten är nog de som skaffar sig en tjusig fasad av godhet men är helt ruttna på insidan.

Enligt mig kan man inte göra något för någon annans skull. Man kan hjälpa andra personer, men man gör det inte för deras skull utan bara för ens egen.

Självklart är en individs motivation att maximera sin egen lycka.
Evolutionens trick är att utnyttja detta som motor i altruistiskt beteende.

Att "göra något för någon annans skull" är alltså i praktiken ett sätt för en individ att maximera sin lycka. Och gruppen tjänar på detta. Win-win.

Om osjälvisk handling överhuvudtaget betyder något så är det detta.

Men som vanligt så blir det abstraktionsfel när människor använder samma språk för att beskriva olika abstraktionsnivåer.

Precis som med fri vilja.

Det är en väldigt kristen diskussion. Kan en människa vara Jesus?

Istället för att utvärdera om en människa kan vara Jesus, så kan man samtala om människor som är dugliga i relation till andra, som är hjälpsamma, som tänker på andra osv. och så kan man tala om människor som helt utgår ifrån sig själva i sitt handlande och inte skulle tveka en sekund att våldta, lemlästa och mörda för att tillfredsställa sina egna lustar.

Både rent biologiskt såväl som socialt så fungerar och agerar människor olika och vi kan upprätthålla en konsensus om högre resp. lägre beteenden.

Frågan är i stort om vi vill vara som reptiler, däggdjur eller människor och för det sistnämnda uppstår möjligheten för samtal, diskussion, filosofi, vetenskap och religion.

Just nu lever vi väl i en tid där kulturen är hedonism och intet högre, varaktigt eller fruktsamt kan skapas eller upprätthållas.

Vi kan tala om hela ämnet i termer av handling och konsekvens, som jag anser vara det bättre perspektivet. Vad händer om jag sår frön av misstro, tvivel och uppgivenhet bland oss arma människor? Vad händer om jag lyfter upp min kamrat om jag har styrkan därtill?

Vad händer om jag fokuserar helt på mina egna mål? Kanske att det är det bästa för alla, eftersom att jag är människa och eftersom det som är högt för mig kanske även är högt för någon annan. Fokuserar jag endast på aktivitet som ger mig en större bit av kakan, eller ägnar jag mig också åt sådant som gör hela kakan större?

Precis. Det blir en fråga om vilka motiv som ligger bakom en viss (osjälvisk) handling. Kan alltså inte finnas ett entydigt, universellt och avgränsat svar för vad som är "en osjälvisk handling".

För att få ett så sant svar som möjligt på om en handling var osjälvisk, skulle det bl. a. behövas en djupgående analys av subjektets medvetna och undermedvetna psykiska processer. Om det här inte kan påvisas några egenintressen bakom handlingen kan vi som utomstående ändå inte vara på det klara med motiven.

Subjektets grad av självmedvetenhet påverkar möjligheterna till att gräva fram motiven ur psyket. Tror även att närstående som levt vid subjektets sida under flera år behöver vara med och göra ett "expertutlåtande" innan man vågar dra några slutsatser.

Och jag förstår vad du menar, håller med om det mesta också..

Om man väljer att hjälpa nån som vill bli hjälpt så har väl vissa gemensamma mål redan uppnåtts..

Instämmer, men jag menade att bli nöjd av att hjälpa nån som verkligen vill ha och kan ta emot ens hjälp.. Inte nån lömsk, narcissistisk välgörenhet..

Dynamiken är olika mellan att människor samarbetar om ett gemensamt mål eller att människor hjälper varandra.

Jag kan skänka till de fattiga och jag kan kolonisera rymden med de starkaste. Det ena utesluter inte det andra, men handlingen och fokuset skiljer sig på så sätt att den starke kan expandera och den starke kan lyfta upp de som har fallit.

Jag har alltid önskat att vår kultur hade ett större fokus på vad de mest kapabla är förmögna att åstadkomma, eftersom det är deras aktivitet som gör livet verkligt intressant i form av nya upptäckter, expansion och äventyrslusta.

Vissa av de mest kapabla är nog mest intresserade av att hjälpa sig själva..

Vad tycks om oss som gärna visar upp en rutten fasad men som innerst inne kanske egentligen är ganska tjusiga?
Är vi helt själviska eller inte?

Jag har inga problem med att folk ofta tycker att jag är en rutten idiot, så länge jag handlat med god intention.
Andras reaktioner ska man väl inte behöva ansvara för?

Som ansvarig för andras människors arbete känner jag mig ofta tvungen att framstå som ganska rutten för deras bästa.
Kan tänka mig att föräldraskap är en extremvariant av samma sak.

Ok, men samtidigt är det väl själviskt att inte bry sig om att man gör andra upprörda hela tiden? På sätt och vis skiter du ju i hur de mår..