I förra veckan om jag på en sak som faktiskt kan sägas vara positivt med Trump, i den meningen att han aktivt har gjort något mycket tydligare. Så här: många extrema feminister och medieglidare hyllar ju Valerie Solanas och hennes s k SCUM-manifest, där det upprymt och envetet tjatades om att män är djur, alla av mankön är fascister oh förtjänar att dö, män är en genetisk missbildning eller en cancer, alla kvinnor är förtryckta av alla män och underordnade varje enskild man de möter osv. Därför ska män dödas, förlöjligas och i varje fall kollektivt förvägras rätten att mentalt och socialt vara män.
Nå, när man försöker pressa dessa feminister på de här dumheterna och hur de kan tas på allvar brukar svaret ofta bli 1) texten är satir och måste förstås ironiskt (samtidigt som det intygas att den är
sann, riktigt bokstavligt sann) och 2) Valerie Solanas, och i förlängningen alla kvinnor, är offer för en stor manlig konspiration som syftar till att tysta och förslava dem.
Jag postulerar, och det här insåg jag för bara ett par veckor sedan: Om detta försvar kan tas på allvar, så måste man rimligen tillerkänna Donald Trump
samma rätt att bli tolkad så. Hans retorik svänger också hela tiden mellan det bokstavliga och det klatschigt "kanske-satiriska", ett gonzo-språk där det nog inte är så att allting måste vara bokstavligt sant men där poängen är att aldrig backa eller ens tveka inför ens de mest hårresande parollerna. Om man beskriver Solanas som en desperat, arg och yrvaken satiriker - i sina formuleringar, sitt sätt att tala/skriva - så måste man nog medge att även Trump kan beskrivas på samma sätt. Och även Trump är kroniskt, virulent besatt av dimmiga föreställningar om konspirationer, om att alla vill förstöra för honom och hans allierade.
Naturligtvis är den slutsatsen helt oantaglig för Solanas fans, men den exponerar deras hyckleri.