Gunnar Wall har också varit inne på det som diskuteras i tråden just nu.
""Hon [Lisbeth Palme] har ju blivit förvånansvärt lite hörd. Och det hon sagt har man ofta tagit dålig notis om.
Vi har tidigare berört hennes uppgift om de två mystiska männen på Västerlånggatan, en i blå och en i vinröd jacka. Det var det första konkreta spaningstips hon lämnade till polisen. Och förvisso fanns det skäl att ta det på allvar. Männen hade förefallit spana på statsministerparets bostad en kort tid innan Palme blev skjuten och de hade skrämt upp Lisbet så mycket att hon övervägt att ringa säpo. Efter mordet hade hon dessutom informerat polisen om att det hon sett på Sveavägen hade fått henne att associera till mannen i den blå jackan på Västerlånggatan.
Vad hände med detta spaningstips? I stort sett ingenting. Vi har tidigare konstaterat att Holmér bagatelliserade det. Långt senare, våren -95, ringde jag Lars Jonsson i spaningsledningen och frågade om de två männen var identifierade.
Frågan hade inte högre prioritet än att han var tvungen att förklara att han faktiskt inte visste det. Sedan han kontrollerat saken ringde han upp och berättade att polisen inte kände till vilka de var eller vad de gjort utanför statsministerbostaden.
Det är häpnadsväckande, kan man tycka. Och det blir inte bättre av att det finns ett ytterligare, närmast parallellt, exempel på likgiltighet inför Lisbets spaningstips.
I rikskriminalens förhör med henne våren -86 nämner hon att hon efter skottlossningen ser sig omkring efter hjälp och upptäcker en man som befinner ”ca 30 meter norrut på Sveavägen”. Han är ”spensligt byggd och förhållandevis lång” och är iklädd ”något beige plagg”. När hon försöker påkalla hans uppmärksamhet gör han ett avvärjande intryck.
Vad är det för en person? Det är inte känt och polisen har aldrig efterlyst honom i pressen. Ändå borde han – om Lisbet sett rätt – vara ett av de bäst placerade vittnena.
Och lite längre fram i samma bok:
Utredarna visade alltså extrem nonchalans gentemot Lisbets iakttagelser från såväl bostaden som brottsplatsen. Och vad hon sett på Västerlånggatan respektive Sveavägen var ändå det enda hon egentligen hördes om. Polis och åklagare ställde i stort sett inga frågor till henne om den möjliga bakgrunden till mordet – sådant hon kunde ha märkt i egenskap av hustru till offret. Eller snarare: blev hon hörd om det har anteckningarna om saken smusslats undan som om de aldrig funnits.
Bara för att vi ska få en uppfattning om proportioner: protokollen från de förhör som hölls med Lisbet Palme före rättegången mot Christer Pettersson ryms på 15 sidor. Dessa sidor är ofta inte fullskrivna och det finns åtskilligt med upprepningar. Förhörsprotokollen från samma period med knarkhandlaren Sigge C – ett avsevärt mer perifert vittne – omfattar 109 sidor.
https://gunnarwall.wordpress.com/201...-skjuta-palme/
