I den här tråden nämns även några utländska exempel på kritiska Sverigeskildringar från 1900-talet:
(FB) "Sverge, det djävla nästet" - hundra år av Sverigehat i litteraturen
Mottagandet av dessa i Sverige är också ett intressant exempel på tidsandans krumbukter. Relativt hovsamma kritiska betraktelser som Kathleen Motts
A clean, well-lighted place (1961) och David Jenkins
Sweden and the price of progress (1968) togs vad jag förstår ganska illa upp på offentligt håll. Vid denna tid var ju Sverige ännu stolt över att vara "världens modernaste land" och tyckte inte om att utlandet uppmärksammade vad man ansåg som modernitetens och den svenska mentalitetens baksidor. Även britten Roland Huntfords
The new totalitarians (1971) hamnade på löpsedlarna med sin chockverkan. Den översattes visserligen till svenska (som
Det blinda Sverige), men på ett mindre förlag och översättaren Åke Ohlmarks var själv en engagerad Sverigekritiker som kanske tog sig an boken av personliga skäl.
På 80-talet däremot började den svenska självreflexionen och självkritiken ta fart och blev en kommersiell genre även hos de stora förlagen. Utöver de många inhemska betraktelserna över "svensk mentalitet" (varigenom etnologin plötsligt åter blev ett inneämne) publicerades nu i rask takt Sverigekritiska betraktelser från de närmaste grannländerna, som västtysken Hans Magnus Enzensbergers
Svensk höst (1982), dansken Mogens Berendts
Fallet Sverige (1983) och finlandssvenskan Marianne Alopaeus
Drabbad av Sverige (1983).