Citat:
Ursprungligen postat av
Paponim
Hm, då kanske du ska tala lite tyst om hur nordkoreanska gästarbetare har det utomlands... På 60-talet jobbade många gästarbetare från Sydkorea som gruvarbetare under svåra förhållanden i västtyska gruvor. Nästan allt de tjänade fick dom skicka hem till Sydkorea. Har för mig att det t o m fungerade som en slags säkerhet för lån som Sydkorea fick från Tyskland.
I det huset sitter du inte helt säker... 2019 spenderade jag en del tid i Wando, inte så långt därifrån, he, he...
Sluta desinformera trådens läsare!
Framförallt inte i frågor eller ämnen som de flesta följarna inte är djupt insatta i och förmodligen har svårt att faktakontrollera.
Därför vill jag i detta inlägg delge tråden FAKTA, kring de Sydkoreanska sjuksköterskor och gruvarbetare som utvandrade till Västtyskland eller endast stannade de 36 månader som vid den tidpunkten var den maximala tid som en ”Gastarbeiter” kunde arbeta i Tyskland.
Att många Sydkoreaner blev kvar och stannade i Västtyskland beror på att Tyskarna var mycket nöjda med de Sydkorenska arbetarnas insatser och lojalitet samt att dom mycket snabbt lärde sig språket, vilket ledde till snabb integration.
Lönerna för en sjuksköterska var mellan 7-800 D-mark och ungefär detsamma för gruvarbetarna. Detta var enormt höga löner med Sydkoreanska mått mätt, och många gjorde sig en mindre förmögenhet under tiden i Tyskland trots att de flesta sände hem penningeemisser till familjer och för att hjälpa till med landets återuppbyggnad.
OBSERVERA HÄR ATT DE PENGAR SOM SÄNDES HEM FRÅN ARBETARNA I TYSKLAND, INTE GICK TILL ATT BYGGA UPP VARE SIG KÄRNVAPEN ELLER EN ENORM MILITÄR VILKET ÄR FALLET MED DE PENGAR SOM NORDKOREAS SLAVARBETARE ARBETAR IHOP OCH SOM KONFISKERAS AV REGIMEN.
Att Du har svårt med sanningen och med fakta har vi lärt oss vid det här laget i tråden. Något annat är väl inte att vänta av en Jucheriddare i extrem ideologisk rustning vars krackelerade färg ofta tenderar att att övergå från röda till bruna nyanser......
Men, jämför ALDRIG, en gång till, den kriminella Nordkoreanska regimens människohandel och dess system med hårt övervakat slavarbete under tvång utomlands.
Efter Koreakriget var Sydkorea enormt fattigt, arbetslösheten var enorm, även för högutbildade, det kalla kriget en realitet, och någon demokrati existerade ännu inte i Syd.
ERP-planen, den så kallade ”Marshallplanen” fick aldrig Sydkorea ta någon del av eftersom ERP-planen endast omfattade europa, European Recovery Plan. Sydkorea fick ett enskilt direkt stöd från USA på ca 850 milj USD samt ett lån från Västtyska staten på 150 milj D-mark för vilka Sydkorea förpliktigade sig att möjligöra för de som önskade åka till Tyskland för att arbeta som gruvarbetare eller sjuksköterskor genom annonser eller rekryteringskampanjer samt att betala för flygresan med alla därtill hörande reseomkostnader.
Mycket tidigt uppstod en välutveckkad ömsesidig vänskapsallians mellan Västtyskland och Sydkorea, av flera skäl, varav ett var ett öde de delade gemensamt, nämligen det faktum att länderna blev delade efter kriget.
Mycket tidigt insåg man att goda förutsättningar fanns för att bilda en strategisk allians.
Alliansen var mycket omfattande där focus låg på ekonomiskt och tekniskt samarbete samt utväxling av arbetskraft, allt för att främja utveckling i båda länderna.
Alliansen hade också en annan mycket betydande gemensam nämnare, avskyn mot kommunismen och dess utbredning.
Alla vet idag, att detta samarbete visade sig vara mycket framgångsrikt och få stor betydelse för både det ”Tyska undret” och Det Sydkoreanska undret” eller rättare, ”The Miracle of the river Rhine” resp ”The Mircle of the river Han”.
Än idag är relationen mellan Sydkorea och Tyskland god och årligen hyllas de Sydkorenska arbetarna för deras insatser, ofta vid den Tyska ambassden i Seoul.
För den som vill fördjupa sig i ämnet respektive få uppgifter från det Tyska Riksarkivets senaste forskningsdokument, sänd mig ett PM så återkopplar jag.
