Min sida utav myntet (problem med exfrun om umgänget med barnet)

Haft barn med mp allergi och röda rumpor kommer man inte undan hur noga man än är, blir så när man byter 10 blöjor om dagen när man introducerar mjölkprotein.
Tips, använd inte våtservetter utan tvättservetter som du blöter i ljummet vatten. Som tur växte min ur mp allergi vid 3 år ålder.
OnT Mamman verkar totalt dum i huvet tyvärr, blir inte bättre om mormor och hon triggar varandra. Mormorns karl säger väl bara som han blir tillsagd.. Ha med ett vittne om du fruktar att hon är dum i huvet igen. Någon släkting, bästa vän eller nåt. Dock ingen kvinnlig vän för då lär det bli hus i helvete även om det just bara är en vän

Det är ett bra tips!

Ljudinspelning och gärna video, investera i en kroppsmikrofon

Tala om för din vän att det finns något som heter umgängesrätt, som ingen kan hindra. Behövs inga jurister för det.
Sen kanske du ska fråga din om han vill berätta, mellan fyra ögon, vad han faktiskt har gjort.

Tjena! Varning för lång text!

Trodde det här med att få barn skulle vara en underbar tid. Att få se barnet växa upp och få vara delaktig i att uppfostra barnet till en klok ung man.

Just nu känns det långt borta...

Det här är delar av min historia, såklart finns det en annan från mammans sida.


Inom barnets första år var det mycket tumult i relationen mellan mig och mamman.
bland annat en polisanmälning från min sida om misshandel, varför jag gjorde en polisanmälan just den här gången var för att barnet bara ca 5 månader gammal bevittnade allt och grät väldigt mycket.

Efter min anmälan så uppstod det lögner från mammans och mormorns sida om att jag skulle ha kastat vårat barn i backen vid ett tillfälle, en händelse som uppstod ca 1 månad innan (jag kan förklara tydligare exakt vad som hände om ni vill veta. deras ord är så långt ifrån sanningen man kan komma)
Detta var någonting dom sa att dom skulle använda sig av i en motanmälan mot mig. En efterhandskonstruktion helt enkelt.

Vi tog hjälp av familjerådgivning och försökte komma fram till hur vi skulle få det här att funka. Vi gick ett par gånger och det kändes bra. bättre än innan, men det är fortfarande så att jag inte har speciellt mycket att säga till om när det kommer till sonen. Det sköter mamman och mormorn. Man blir lite som en beta hane i sitt eget liv, precis som mormorns karl. Man ska bara lyda och inte ställa till problem. Hur som haver valde jag att inte medverka i utredningen kring misshandeln pga att jag trodde vi kunde klara detta jag och mamman så den lades ner, soc utredningen lades också ner.

Jag ville att det skulle fungera! Men mamman kunde inte komma över att jag kunde polisanmäla henne när hon slog mig med knyten näve rakt i ansiktet framför våran son. Hon känner absolut ingen ånger utan allt är mitt fel. Och det blir jag som får åka runt till hennes släkt och be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan. Nånting både mamman och de flesta i släkten tyckte skulle lösas privat.

Trots tipsen från familjerådgivning lyckas vi inte få ett sunt förhållande
utan det uppstår ofta konflikter och våldshandligar så som köttiga rivsår och saker kastade på mig.. Hon säger saker som "Jag ångrar att jag fick barn med dig, du är den värsta personen som finns" och när hon räcker över sonen till mig kan hon säga "stackars dig som måste vara med pappa"
Men jag vill inte lämna realtionen för det betyder att jag knappt kommer få se min lilla grabb.

Men när sonen är 11 månader är separationen ett faktum. Först ska jag flytta, men jag hatar att flytta och hittar inga intressanta objekt, sen ska hon flytta. skönt tänker jag. Bostaden är väldigt nära jobbet så det blir perfekt. Sen ändrar hon sig igen så det blir jag som flyttar.. flyttar ca 3 mil ifrån lägenheten till ett hus där jag bor just nu. Letar efter radhus eller liknande på markplan närmre sonen men de är verkligen svårt att hitta, har förlorat några budgivningar.

Starx efter separationen var vi på ett möte hos familjerätten där mamman tog fram ett umgänges schema så som hon tyckte att det skulle vara, ett schema som innebär att jag träffar sonen tisdag fredag vecka ett, tisdag lördag vecka två. Men utan övernattning. Jag ska hämta upp sonen på morgonen och skjutsa hem han till läggdags, ska alltså ge han välling hos mig och han ska få somna för natten i bilen påväg till henne. Aldrig sa jag! Tänk på sonen för fan, är detta den bästa lösningen för han? Men har ju inte så mycket att säga till om, så vi kom överens om att testa detta tills att mamman var bekväm med att han sov hos mig innan vi gick över till övernattningar. Mamman får mindre medhåll i de förslag hon lägger upp än vad hon hoppats på och blir så frustrerad att hon avbryter mötet där och då och vägrar gå tillbaka till familjerätten.

Efter 3 veckor sover sonen över för första gången och det känns underbart. Han trivs verkligen jättebra här och det känns skönt att få natta han på ett värdigt sätt och på morgonen få kliva upp tillsammans och starta dagen.

Det flyter på bra sonen är en bra bit över ett år och trivs här, jag och mamman har ett gott sammarbete hon tycker själv att det var bra att vi gick över till nattningar då det inte var nå bra för sonen att få somna i bilen. Som sagt, allt flyter på fram tills en dag när jag ska hämta sonen och samtidigt föreslå att vi kanske kan utöka till att sonen får sova över två dagar hos mig nån gång framöver istället för en dag då han inte riktigt hinner landa hos mig på 24 timmar. Varpå hon tänker motsatsen, hon tycker att sonen flänger för mycket fram och tillbaka och vill bromsa!
Hon säger att jag får ta med mig sonen över dagen men vill att han kommer hem till nattningen. Luften går ur mig och jag förstår inte riktigt hur hon tänker. Jag försöker förklara attt vi har gemensam vårdnad 50/50 över sonen varpå hon säger Nej. och står fast vid att jag får ta han över dagen. jag säger att jag inte går med på att köra hem han sovandes och att om hon vill ha hem han så får hon komma och hämta honom! Hon vägrar och viker inte en centimeter, hon har sonen i famnen och jag kanner att de är hopplöst att göra någonting utan att göra sonen orolig, så jag lämnar lägenheten hjärtekrossad.

Ringer till familjerätten och förklarar vad som händer och bönar och ber att vi ska få en ny handläggare så att mamman går med på att komma tillbaka till familjerätten.. chefen på FR ringer upp senare samma dag och bekräftar att vi ska få en ny handläggare.

Men på grund av jul ledigheter osv så dröjer mötet nästan 2 månader.

dagen före jul besöker jag sonen hos mamman och tar honom på en promenad och till lekparken, när vi går upp till lägenheten igen så säger mamman att hon ska börja jobba snart och behöver skicka in ett schema, hon har även gjort 2 nya scheman för sonens umgänge med mig som båda är sämre än i dagsläget, viserligen innehöll ena schemat övernattning 2 dagar i rad men då innebar det 6-7 dagar med mamman och 2 med mig 4 med mamman 1 med mig alltså typ 6-2-4-1-7-2-4-1, vilket kändes helt åt helvete, jag önskar att sonen fick lika mycket tid med mig som mamman, T.ex 2-2-3 eller liknande, varpå hon svarar typ glöm det, Jag är hans anknytningsperson och han kommer bo mest hos mig passar inte dessa scheman så kan vi gå tillbaka till schemat vi gjorde på familjerätten utan övernattningar! Då säger jag att det känns som att hon manipulerar hela situationen till hennes egen fördel. Varpå hon blir rasande och skriker att jag ska ut ur lägenheten och skriker en massa annat som jag inte registrerar, jag tänker mest på att när hon skriker så har hon vår son i famnen och ber henne att inte bete sig så här framför honom, jag står i dörröppningen och säger detta, samtidigt ger jag sonen ett leende och en klapp på kinden och säger hejdå och stänger lägenhetsdörren. Hon blir galen och skriker, sparkar och slår på dörren medans jag håller emot handtaget så att hon inte tar sig ut i trappuppgången. Jag hör hur sonen börja gråta hysteriskt där inne så jag släpper handtaget och öppnar för att se hur han mår, han sitter på golvet och gråter och det är de enda jag hinner registrera innan hon trycker upp dörren och matar slag mot mitt ansikte och sparkar mot benen. Jag står där lite som ett frågetecken och undrar vafan hon håller på med, hon är galen, skirker och slår och börjar banka på grannens dörr. Jag går ner för trapporna och hon följer efter med sonen nu i famnen, hon gråter och går strax bakom mig, antagligen påväg för att banka på fler grannars dörrar. Då öppnar grannen på hennes våningsplan sin dörr i morgonrock och undrar säkert vad som händer. Hon springer in till han och stänger dörren bakom sig och jag hör genom den brandsäkra ljudisolerade dörren hur sonen sätter igång och stor grinar. stackarn, han kan ju inte förstå ett skit vad som händer. Hans två ankare i livet skrämmer han till gråt... Jag lämnar trapphuset och är väldigt ledsen över vad som precis har hänt, ledsen för sonens skulle. Jag gör så klart en anmälan på detta då sonen var tvungen att bevittna allting. De blir även en automatisk orosanmälan till soc. Denna gång tänkte jag medverka i förundersökningen! Blåöga över jul och nyår-check.


Efter den här händelsen har mamman upprepade gånger ställt till med umgänges sabotage, hon gör planer med sonen på de dagar sonen skall vara med mig och säger att han inte får sova över.
Ställer in umgängen helt utan anledning. och nu idag skrev hon att de skulle vara bäst för sonen om han bara sov hos mig en dag varanan vecka..

Jag blir helt mållös utav hela situationen. Hur kan hon tänka så egoistiskt? När vi egentligen ska trappa upp och ge sonen lika mycket tid med båda föräldrarna så vill hon hela tiden backa?

Fyfan vilket helvete det här kommer att vara.

Tjena! Varning för lång text!

Trodde det här med att få barn skulle vara en underbar tid. Att få se barnet växa upp och få vara delaktig i att uppfostra barnet till en klok ung man.

Just nu känns det långt borta...

Det här är delar av min historia, såklart finns det en annan från mammans sida.


Inom barnets första år var det mycket tumult i relationen mellan mig och mamman.
bland annat en polisanmälning från min sida om misshandel, varför jag gjorde en polisanmälan just den här gången var för att barnet bara ca 5 månader gammal bevittnade allt och grät väldigt mycket.

Efter min anmälan så uppstod det lögner från mammans och mormorns sida om att jag skulle ha kastat vårat barn i backen vid ett tillfälle, en händelse som uppstod ca 1 månad innan (jag kan förklara tydligare exakt vad som hände om ni vill veta. deras ord är så långt ifrån sanningen man kan komma)
Detta var någonting dom sa att dom skulle använda sig av i en motanmälan mot mig. En efterhandskonstruktion helt enkelt.

Vi tog hjälp av familjerådgivning och försökte komma fram till hur vi skulle få det här att funka. Vi gick ett par gånger och det kändes bra. bättre än innan, men det är fortfarande så att jag inte har speciellt mycket att säga till om när det kommer till sonen. Det sköter mamman och mormorn. Man blir lite som en beta hane i sitt eget liv, precis som mormorns karl. Man ska bara lyda och inte ställa till problem. Hur som haver valde jag att inte medverka i utredningen kring misshandeln pga att jag trodde vi kunde klara detta jag och mamman så den lades ner, soc utredningen lades också ner.

Jag ville att det skulle fungera! Men mamman kunde inte komma över att jag kunde polisanmäla henne när hon slog mig med knyten näve rakt i ansiktet framför våran son. Hon känner absolut ingen ånger utan allt är mitt fel. Och det blir jag som får åka runt till hennes släkt och be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan. Nånting både mamman och de flesta i släkten tyckte skulle lösas privat.

Trots tipsen från familjerådgivning lyckas vi inte få ett sunt förhållande
utan det uppstår ofta konflikter och våldshandligar så som köttiga rivsår och saker kastade på mig.. Hon säger saker som "Jag ångrar att jag fick barn med dig, du är den värsta personen som finns" och när hon räcker över sonen till mig kan hon säga "stackars dig som måste vara med pappa"
Men jag vill inte lämna realtionen för det betyder att jag knappt kommer få se min lilla grabb.

Men när sonen är 11 månader är separationen ett faktum. Först ska jag flytta, men jag hatar att flytta och hittar inga intressanta objekt, sen ska hon flytta. skönt tänker jag. Bostaden är väldigt nära jobbet så det blir perfekt. Sen ändrar hon sig igen så det blir jag som flyttar.. flyttar ca 3 mil ifrån lägenheten till ett hus där jag bor just nu. Letar efter radhus eller liknande på markplan närmre sonen men de är verkligen svårt att hitta, har förlorat några budgivningar.

Starx efter separationen var vi på ett möte hos familjerätten där mamman tog fram ett umgänges schema så som hon tyckte att det skulle vara, ett schema som innebär att jag träffar sonen tisdag fredag vecka ett, tisdag lördag vecka två. Men utan övernattning. Jag ska hämta upp sonen på morgonen och skjutsa hem han till läggdags, ska alltså ge han välling hos mig och han ska få somna för natten i bilen påväg till henne. Aldrig sa jag! Tänk på sonen för fan, är detta den bästa lösningen för han? Men har ju inte så mycket att säga till om, så vi kom överens om att testa detta tills att mamman var bekväm med att han sov hos mig innan vi gick över till övernattningar. Mamman får mindre medhåll i de förslag hon lägger upp än vad hon hoppats på och blir så frustrerad att hon avbryter mötet där och då och vägrar gå tillbaka till familjerätten.

Efter 3 veckor sover sonen över för första gången och det känns underbart. Han trivs verkligen jättebra här och det känns skönt att få natta han på ett värdigt sätt och på morgonen få kliva upp tillsammans och starta dagen.

Det flyter på bra sonen är en bra bit över ett år och trivs här, jag och mamman har ett gott sammarbete hon tycker själv att det var bra att vi gick över till nattningar då det inte var nå bra för sonen att få somna i bilen. Som sagt, allt flyter på fram tills en dag när jag ska hämta sonen och samtidigt föreslå att vi kanske kan utöka till att sonen får sova över två dagar hos mig nån gång framöver istället för en dag då han inte riktigt hinner landa hos mig på 24 timmar. Varpå hon tänker motsatsen, hon tycker att sonen flänger för mycket fram och tillbaka och vill bromsa!
Hon säger att jag får ta med mig sonen över dagen men vill att han kommer hem till nattningen. Luften går ur mig och jag förstår inte riktigt hur hon tänker. Jag försöker förklara attt vi har gemensam vårdnad 50/50 över sonen varpå hon säger Nej. och står fast vid att jag får ta han över dagen. jag säger att jag inte går med på att köra hem han sovandes och att om hon vill ha hem han så får hon komma och hämta honom! Hon vägrar och viker inte en centimeter, hon har sonen i famnen och jag kanner att de är hopplöst att göra någonting utan att göra sonen orolig, så jag lämnar lägenheten hjärtekrossad.

Ringer till familjerätten och förklarar vad som händer och bönar och ber att vi ska få en ny handläggare så att mamman går med på att komma tillbaka till familjerätten.. chefen på FR ringer upp senare samma dag och bekräftar att vi ska få en ny handläggare.

Men på grund av jul ledigheter osv så dröjer mötet nästan 2 månader.

dagen före jul besöker jag sonen hos mamman och tar honom på en promenad och till lekparken, när vi går upp till lägenheten igen så säger mamman att hon ska börja jobba snart och behöver skicka in ett schema, hon har även gjort 2 nya scheman för sonens umgänge med mig som båda är sämre än i dagsläget, viserligen innehöll ena schemat övernattning 2 dagar i rad men då innebar det 6-7 dagar med mamman och 2 med mig 4 med mamman 1 med mig alltså typ 6-2-4-1-7-2-4-1, vilket kändes helt åt helvete, jag önskar att sonen fick lika mycket tid med mig som mamman, T.ex 2-2-3 eller liknande, varpå hon svarar typ glöm det, Jag är hans anknytningsperson och han kommer bo mest hos mig passar inte dessa scheman så kan vi gå tillbaka till schemat vi gjorde på familjerätten utan övernattningar! Då säger jag att det känns som att hon manipulerar hela situationen till hennes egen fördel. Varpå hon blir rasande och skriker att jag ska ut ur lägenheten och skriker en massa annat som jag inte registrerar, jag tänker mest på att när hon skriker så har hon vår son i famnen och ber henne att inte bete sig så här framför honom, jag står i dörröppningen och säger detta, samtidigt ger jag sonen ett leende och en klapp på kinden och säger hejdå och stänger lägenhetsdörren. Hon blir galen och skriker, sparkar och slår på dörren medans jag håller emot handtaget så att hon inte tar sig ut i trappuppgången. Jag hör hur sonen börja gråta hysteriskt där inne så jag släpper handtaget och öppnar för att se hur han mår, han sitter på golvet och gråter och det är de enda jag hinner registrera innan hon trycker upp dörren och matar slag mot mitt ansikte och sparkar mot benen. Jag står där lite som ett frågetecken och undrar vafan hon håller på med, hon är galen, skirker och slår och börjar banka på grannens dörr. Jag går ner för trapporna och hon följer efter med sonen nu i famnen, hon gråter och går strax bakom mig, antagligen påväg för att banka på fler grannars dörrar. Då öppnar grannen på hennes våningsplan sin dörr i morgonrock och undrar säkert vad som händer. Hon springer in till han och stänger dörren bakom sig och jag hör genom den brandsäkra ljudisolerade dörren hur sonen sätter igång och stor grinar. stackarn, han kan ju inte förstå ett skit vad som händer. Hans två ankare i livet skrämmer han till gråt... Jag lämnar trapphuset och är väldigt ledsen över vad som precis har hänt, ledsen för sonens skulle. Jag gör så klart en anmälan på detta då sonen var tvungen att bevittna allting. De blir även en automatisk orosanmälan till soc. Denna gång tänkte jag medverka i förundersökningen! Blåöga över jul och nyår-check.


Efter den här händelsen har mamman upprepade gånger ställt till med umgänges sabotage, hon gör planer med sonen på de dagar sonen skall vara med mig och säger att han inte får sova över.
Ställer in umgängen helt utan anledning. och nu idag skrev hon att de skulle vara bäst för sonen om han bara sov hos mig en dag varanan vecka..

Jag blir helt mållös utav hela situationen. Hur kan hon tänka så egoistiskt? När vi egentligen ska trappa upp och ge sonen lika mycket tid med båda föräldrarna så vill hon hela tiden backa?

Fyfan vilket helvete det här kommer att vara.

Förlåt, men du ger verkligen ett väldigt korkat intryck i denna tråd. Tror du bara för att det finns lagar så är allt löst och inga jurister, rättegångar etc. behövs? Knappast, lagar hindrar inte att en part kan obstruera. Men det är ju inte unikt inom familjerätten utan inom flera rättsliga områden.

Korkat? Du, den här killen har gjort något han inte berättar. Så är det bara.

Korkat? Du, den här killen har gjort något han inte berättar. Så är det bara.

Det är möjligt att TS har sig själv att skylla, men till skillnad från dig är jag inte säker eftersom det uppenbarligen finns individer som "tappar" det när det sker något omvävlande i livet (som att få barn exempelvis). Sedan tillkommer de fall där en part använder barnen som "vapen" för att straffa den andra för ex. en otrohet, att den andra ville skilja sig, svartsjuka att den andra hittat någon ny efter separation etc.