Ni som fått Autism/Adhd diagnos i vuxen ålder!

Hej, jag ska nu i slutet av denna månad genomgå en neuropsykiatrisk utredning där de ska kolla om jag har autism och adhd.

Jag tänkte bara höra med er som fått en diagnos i vuxen ålder hur det blev för er, hjälpte mediciner er?

Jag skulle inte kalla mig ”speciellt vuxen” men är mellan 20-22

Jag fick min ADD diagnos under gymnasietiden och medicinerna hjälpte mig oerhört mkt.

Concerta, strattera och ritalin är rävgift. Jag mådde skit av dem.

Elvanse och attentin var de mediciner jag växlade mellan. Funkade väldigt bra

mvh

Fick aspie och add vid 31 års ålder.
Hade då stått i kö ett par år efter ånyo krasch pga jobb, studier och familjeliv.
Men hade redan djupa depressioner i tonåren och fick antidepressiva för det i 20-årsåldern.
Det är bara om man får bieffekter som t ex depression, ångest, sömnproblem eller koncentrationsproblem som man kan behöva medicinera.
För mig behövs SNRI och melatonin.
Är kvinna och fattig.

Förstår inte riktigt hur man kan ha så pass mild autism att det ska behövas en psykolog med specialkunskaper för att räta ut ett sådant frågetecken. En del är så milda att det bara framstår som löjligt. Faktiskt så att man själv känner sig mer autistisk än dem när man ser dom.
Har själv barn med autism, och där behöver man inte vara nån kebabtekniker för att förstå det - även om det för de flesta andra människor är svårt att uppfatta i en vardaglig situation.

Är det någon av er som har svårt för mat?

Jag har svårt för mat. Kan inte äta grönsaker, och då har min mamma när jag var yngre lurat i mig massor av grönsaker i maten. Så smaken tycker jag om.
Värre med konsitensen det gör ont i mig när jag tuggar på en gurka eller lök oavsett storlek. Frukt är något jag tycker samma med, gör ont i mig. Och annars så håller jag mig till några enkla rätter jag tycker om. Var väldigt speciell med kläder när jag var liten. Mamma var tvungen att lägga in alla kläder i frysen på morgonen för att jag skulle kunna ha på mig dem. Strumpor var hon tvungen att ha på sig en stund innan jag kunde ta på mig dem. När jag började spela ishockey som liten så fick pappa tvinga mig att ta på mig hockeyutrustning, allt var tvungen att sitta löst annars vägrade jag gå ut och spela. Nu när jag blev äldre som jag kunde helt plötsligt ha på mig tajtare kläder.

Avboka eller så släpper dom aldrig taget, den enes död den andres bröd. Du är en människa mer behöver du inte veta det enda som avgör om det är något fel på en är om man är snäll eller inte.

Jag fick min AST-diagnos vid 27 års ålder. Jag tar ingen medicin för min diagnos överhuvudtaget. Jag fick däremot medicin för min utbrändhet, som jag nu är återställd ifrån.

Jag tar medicin för mig mage, som har inget med min diagnos att göra. Bara för att man har en diagnos så betyder det inte att man får medicin för det.

Hur yttrar sig egentligen era de där problemen? Menar, om de inte upptäckts innan ni blir sådär gamla?
Är det lite av ett svepskäl när man inte hittar någonting annat att förklara det med, så det kan medicineras?

Medicinering var aldrig på tal om i mitt fall. Hade jag inte blivit utbränd hade jag nog inte ens fått min diagnos överhuvudtaget. Det var min läkare som föreslog en utredning i samband med att jag blev sjukskriven.

Intressant med melatoninet! Jag har också fått det. Får jag fråga av vilka anledningar du fick melatonin?

Jag har haft svårt att somna på kvällarna så långt jag kan minnas.
Senare dygnsrytm så passar inte med jobb osv.
En enorm skillnad sen jag fick sömnhormon!
Sover bra och ingen efterhängande effekt dagen efter.
En läkare frågade om jag hade sömnproblem och frågade om jag provat melatonin, så fick jag det.

För mig upptäcktes det av läkare i tonåren då jag hamnade i djup depression pga problemen jag hamnade i, men, jag var självmordsbenägen så fick ingen diagnos i journalen då jag hotade att ta livet av mig i så fall.
Däremot pratade man om det med mig och sa det till mina föräldrar.
Min mamma hade väl sett att jag var lite annorlunda också som barn, men var snäll och utan problem för andra och detta var 80-tal liksom.
Min situation komplicerades av att det tillkom ytterligare trauman, stress och ångest för mig pga situationerna jag hamnade i som vare sig jag eller de runt mig kunde förstå vad det berodde på.

Iallafall så när jag kraschade vid 28 års ålder efter några tuffa år så bestämde jag mig för att göra en riktig utredning iallafall.