Black- och Death metal: den stora rekommendationstråden

En bra platta som släpptes i år är för övrigt Livslede med danska Sunken.

Jävligt fin deppig mörk atmosfär trots att det är modernt.

Det där, det lät riktigt bra det!

Eftersom jag bestämt mig för att slänga ut tentaklerna i den nya BM-världen så kommer jag att lyssna på några av de skivorna som användarna listar ovan och kommentera dem. Jag har inte lyssnat mycket på BM alls sedan säg 2005, så jag är helt nybörjare inom det jag kallar "nu-svartmetal", alltså så som black metal låter nu (vilket ofta är helt annorlunda än så som den brukade låta). Vi börjar med Lastonwe:s etta:
Extremt poppigt. Mer pop än folk tycker jag nog. Gillar också tretakt och det blir en rätt skön lunk genom skivan, men det händer inte så mycket. Ganska "glada" harmonier och melodier, även om de också är vemodiga. Vemod i dur. Först i Vlek, den fjärde låten, känner jag egentligen att det här är Black Metal, och det då i det lite dissonanta versriffet - när det lugnare partiet kommer blir det väldigt pop igen.

Jag gillar ju pop, men jag vill att det ska hända mer. Det här lunkar på. Ett riff eller slinga - repeat en miljard gånger. Nästa riff eller slinga - repeat en miljard gånger. Jag inser ju att mycket av nu-svartmetalen funkar så, men det är rätt trist om det som repeteras inte är superbra. Tönten "MAKHASHANAH" skrev tidigare i tråden att han inte ville ha låtar, eftersom vi "riktiga skallar" behöver en hel platta. Och det är väl så det är. På många sätt är det här musik att ha på som atmosfär i bakgrunden. Bra låtar be damned. Jag kan tänka mig att nu-svartmetall gillas av många samtidigt som de röker hasch och spelar TV-spel, typ. Det är musik som bara ska finnas som bakgrundsatmosfär, men den får inte kräva något av dig, för då störs ditt rus/game. Det är nog också därför mitt tips om Mörk Gryning mötts med antingen öppet hån eller tystnad i tråden. Det är en skiva med riktigt låtskriveri, med variation. Det är en skiva som kräver uppmärksamhet. Eftersom den är bra och kräver uppmärksamhet finns det nog risk att den stör flowet i ruset/gamet.

Fluisteraars skiva är ok. Den är aldrig dålig, men den är för tråkig i längden. Jag ger den betyget 60/100. (Hinsides Vrede är 98/100)

Vi kör Psoglavs första tips också:
Otvivelaktigt black metal här. Varierat och roligt riffande inledningsvis. Ibland kommer inslag som får mig att tänka på Dream Theater, inte ett band jag gillar speciellt men i det här sammanhanget blir det rätt kul. Tröttnade lite vid deras försök till "episk långsam låt" - Psychic Death - den bara malde på för länge utan att uppnå nån sorts klimax. Känns lite som skivan dog efter det. Klart sämre kvalitet sista halvan. De bra och roliga riffen tog slut. Sista låten bygger iofs väldigt snyggt till ett crescendo som inte heller här kommer. "Stanna upp nu, kör ett iskallt snyggt svenskdoftande riff och bara kör på med blastbeats" bad jag om. Det hände aldrig, istället blev det bara extremt mycket mer Heavy Metal-gitarrer, till långsammare tempo!

Detta är dock klart metal, och klart svart sådan. Inget nu-BM. Kiss the Blood är nog favoritlåten, riktigt snyggt riffande där. Annars lite ojämnt låtskriveri. 70/100.

Jag rekommenderar Fluisteraars tidigare plattor om du vill ha mindre pop. Dock är det ju fortfarande repetitivt så det kanske inte faller dig i smaken. För egen del är det ingen fördel inom BM att det händer särskilt mycket precis hela tiden. Jag ger Bloem 7/10 så vi är väl ganska lika där iaf.

Detta gillade jag väldigt mycket. Påminner om ett annat danskt band, nämligen Afsky.

Väldigt intressant input.

Ja jag förstår, du gillar mer melodiös black metal och det gör jag också emellanåt (tex Dissection). Däremot älskar jag repetitiv, atmosfärisk black metal som liksom försätter en i trans. Vad tycker du själv om Burzum tex, eller ukrainsk black metal?

Sen Bloem är en speciell platta och bara omslaget gör ju att tankarna flyger iväg från allt vad black metal heter. Melodierna är "glada" men vemodiga som du säger, precis som väl riktig folkmusik är? Det är just detta jag tycker saknas inom mycket folk metal, som antingen är för glatt och festligt, eller alldeles för mörkt. Här har man verkligen fångat känslan i gammaldags folkmusik på ett sätt som man väldigt sällan ser inom metal. Det är detta, tillsammans med just det atmosfäriska och repetitiva som kanske gör att vissa ser den som tråkig, som gör att det blev min nummer ett i år.

Jag ska lyssna på Mörk Grynings nya också!

När vi redan är inne på Mörk Gryning... Hur håller sig plattorna mellan Tusen år Har Gått och Hinsedes Vrede? Aldrig orkat lyssna igenom. Tusen År diggar jag som fan. Tänkte köra igenom Hinsedes Vrede nu.

EDIT: Nå, Hinsedes Vrede. Sköna riff, skön ljudbild, lite halvtråkiga vocals. En bra men enligt mig själlös platta. Dock vill jag slå ett slag för Ondskapts Grimoire Ordo Devus. Sköna riff, skön ljudbild och skivan har en själ. Låtarna får en att känna något inom sig, vilket black metal enligt mig skall göra.

Det var inte popen som var problemet egentligen, utan det repetitiva. Och låtskrivandet i stort. Jag har svårt för musik, oavsett genre, som bygger mer på en "stämning", ett "beat", en "puls" eller liknande mer än på gediget låtskrivande. Jag vill ha en sorts resa i musiken snarare än en statisk mer diffus känsla. Så jag är tvärtom, jag vill att det ska hända saker. Det behöver inte alltid hända supermycket, men jag vill se nån sorts utveckling eller variation genom ett album.

En personlig anekdot som förklarar lite av min aversion mot vad jag i mitt förra inlägg beskrev som "musik för tv-spelande haschpundare" (som egentligen inte var riktad så mycket mot just Fluisteraars utan något jag tänkt på rent allmänt när jag lyssnat på en del "ny" black metal, och som jag ville skriva ner i tråden. Lyssnade på Mgla för några dar sedan och fick den där känslan då också):

När jag var yngre umgicks jag en del med folk som rökte mycket hasch. Det var egentligen aldrig en drog som jag gillade (var mer av en tjackperson) men det var ju mina kompisar så det var det man gjorde, liksom. Efter ett tag blev det en jävligt sunkig stämning i det där gänget (och i den lägenheten vi ofta var), tyckte jag. Det var aldrig nån som ville gå ut på stan eller göra något rent allmänt utan det var jävligt mycket TV-spel och röka som gällde. Dag efter dag. Vad jag märkte var att det var en sorts musik som smög sig in i och liksom blev ett soundtrack till allt det där. Och det var alltid repetitiv musik som aldrig ville nånstans. Jag kopplade ihop det där - musiken med levernet - oavsett om det var tråkig beatorienterad flumhiphop, ambient, psykadelia, shoegaze, repetitiv stonerrock eller vad som helst. Till slut lärde jag mig att hata den typen av musik lika mycket som jag hatade den sunkiga stämningen och det viljelösa och livlösa levnadssättet som regerade i kompiskretsen.

Nu, när jag lyssnar på viss musik inom den här nya blackmetalen så slår det mig ibland: De här jävlarna hade älskat att ha på det här till sina nedrökta Halo-maraton. Det är lika repetitivt, men också lika "lagom" på ett sätt. Det är easy listening, bakgrundsmusik. Det är en ljudbild som aldrig stör, musik som aldrig stör och det bygger på en puls eller stämning som bara ska gå på repeat om och om igen. Så om jag kanske låter extra sur när jag diskuterar vissa inslag i den här musiken så är det för att jag är det. Den typen av musik blev en fiende till mig, på samma sätt som haschpundandet och viljelösheten blev det. Och för mig hör det ihop.

Det leder mig till en fråga som faktiskt är seriös: Är det någon som vet om haschrökande är utbrett bland nya black metal-artister eller black metal-fans idag? Jag skulle inte bli förvånad om haschrökandet har brett ut sig i samklang med att just den här sättet att skriva och lyssna på BM brett ut sig. Och ta de två skivorna jag lyssnade på och "recenserade" igår: Jag är ganska säker på att om ett av de banden röker på så är det Fluisteraars snarare än Acherontas...

Nu är det ju så att mycket av det du gillar inom BM verkar vara just det jag ogillar, så jag tror att i vårt fall kommer vi nog aldrig att bli överens, vi gillar helt enkelt olika saker, och vi letar efter olika saker, i musiken.
Fair enough.

Pop och folk hur väl ihop till viss del? Jag har alltid tänkt att popen utvecklades ur folkmusiken (medans rocken kom ur bluesen). Det jag hörde på skivan var mer toner som skulle kunna varit från rena popskivor än specifikt folkaktiga, men det är kanske en grad- och definitionsfråga. Jag förstår din poäng.
Gör det. Men lyssna på den som en "bra metalskiva", ungefär som du skulle lyssna på Ride The Lightning eller Painkiller. Den där atmosfären som du letar efter kommer du inte att hitta. Däremot jävligt bra metallåtar som får igång adrenalinet och som gör en glad.

Mina intryck när jag lyssnade igenom skivorna för ett tag sedan (var aldrig varit ett MG-fan på den tiden och tycker att den nya slår allt annat de gjort):

Return Fire är den som är mest lik den första. Lite råare är mitt intryck, lite mindre mejslade melodier. De övriga är i varierande grad mer industriella, många band verkar ha tagit den vägen i början på 2000-talet. Maelström Chaos är även lite symfonisk, något som också var populärt då.
Själllös? Det är en jävla geist i skivan!

Däremot kanske den inte har den där "atmosfären" som ni BM-fans ofta verkar leta efter, det kan jag förstå. Men det är absolut inte samma sak som "själ".

Måste bara tipsa om en skiva jag precis upptäckte. Vilken jävla riffest!

Well of Night - The Lower Planes of Self-Abstraction

https://www.youtube.com/watch?v=DO41V6JaQxs

Väldigt mycket och väldigt frenetiskt riffande av en typ av "uppåtsvensk" variant. Mer "heroiskt" eller klassiskt än melankoliskt. Mer Dawn än Dissection. Det händer extremt mycket. Mycket harmoniskt dubbelriffande där två gitarrer spelar antingen samma riff i olika tonart eller ibland olika riff. Blir aldrig rörigt dock, utan bara snyggt. Även en del "breakdowns" som får mig att tro att de här har tagit viss inspiration från hardcore-scenen, för en del takt och stilbyten känns lite abrupta för ett "rent" BM-band. Det kanske kan störa en del men för mig höjer det bara grejen till ännu högre höjder.

Om ni bara ska lyssna på ett parti, lyssna härifrån och ett par minuter framåt:

https://youtu.be/DO41V6JaQxs?t=1948

Alltså, det som händer vid 33:29 är ju nästan obeskrivligt bra! Så jävla elakt och tungt det låter!