Citat:
Om vi ser till nutiden. Vilka är "vårt folk" idag?
Israeliter.
Det var israeliterna som fick löftet. Det är israeliter som utgör Nya Jerusalem.
Dock finns en förhoppning för hela skapelsen, "ovänner" om man så vill. Också hundarna får äta av det som fallit från barnens bord.
Israeliter är alltså den nya skapelsens härskare, Kristi medregenter, och då vi kom in på det vill jag påminna om vad Herren sa om det:
" 24. En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 25. Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. 26. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 27. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --28. Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 29. och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 30. så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter." (lukas 22)
Det är genom Nya Jerusalem, "Guds söners uppenbarande", som hela skapelsen kan bli frälst.
"
12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. 13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva. 14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn. 15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!» 16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn. 17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.
18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. 19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. 20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas, 21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.
22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. 23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. 24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? 25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet." (Rom 8)
Skapelsen är dock inte given ett löfte på samma vis som Abraham via Isak. Istället läser vi att den som välsignar Israel blir välsignad, och den som förbannar Israel blir förbannad.
... Men det är Gud som förhärdar och förhärligar vem Han vill. Alla människor bör be till och ropa efter Gud att förbarma sig över dem, just därför.
Det var israeliterna som fick löftet. Det är israeliter som utgör Nya Jerusalem.
Dock finns en förhoppning för hela skapelsen, "ovänner" om man så vill. Också hundarna får äta av det som fallit från barnens bord.
Israeliter är alltså den nya skapelsens härskare, Kristi medregenter, och då vi kom in på det vill jag påminna om vad Herren sa om det:
" 24. En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 25. Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. 26. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 27. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --28. Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 29. och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 30. så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter." (lukas 22)
Det är genom Nya Jerusalem, "Guds söners uppenbarande", som hela skapelsen kan bli frälst.
"
12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. 13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva. 14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn. 15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!» 16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn. 17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.
18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. 19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. 20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas, 21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.
22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. 23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. 24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? 25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet." (Rom 8)
Skapelsen är dock inte given ett löfte på samma vis som Abraham via Isak. Istället läser vi att den som välsignar Israel blir välsignad, och den som förbannar Israel blir förbannad.
... Men det är Gud som förhärdar och förhärligar vem Han vill. Alla människor bör be till och ropa efter Gud att förbarma sig över dem, just därför.
