Gud vill att vi ska älska vårt folk.

Matt 5:44 Luk 6:27,35

Hur ska någon som inte ens älskar sin nästa kunna älska sin ovän? Låt mig citera Matteus som du hänvisar till:
" 43. I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata din ovän.' 44. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, 45. och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. 46. Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? 47. Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? 48. Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.»"

Som vi ser så skiljer här Herren på att älska de våra och älska den som inte är helig. Som Paulus sa: den som inte först och främst ser om sina närmaste är värre än den som inte tror. Observera att Herren Jesus poängterar att också syndare älskar sina egna!

Poängen är att Jesus utvidgar betydelsen av "sin nästa" till att gälla även de som inte delar din tro, men jag håller med om att älska sina trosfränder/familj först.

Hur är det en poäng?

"vem är nästa med vem"?

" 25. Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 26. Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?» 27. Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'» 28. Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva, 29. Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?» 30. Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. 31. Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. 32. Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. 33. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom 34. och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. 35. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --36. Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?» 37. Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»"

Den lagkloke här ville snärja Jesus och var således inte Herrens nästa.
Ett gott råd fick den lagkloke likafullt av Herren. "gå du och gör sammalunda!"
... För den som tjänar en av Herrens minsta ska få sin lön.

Vi ser här i Lukas 10 Herren praktisera "älska din ovän" och "gör inte skillnad på människor", dvs den onde lagkloke får ett sant och gott råd utan hänsyn till person.

Tolkningen blir att den som behöver din hjälp är din nästa oavsett vem det är.

Samariern var den utsatte mannens nästa, eftersom han visade honom barmhärtighet tillskillnad från prästen och leviten.

Man tar inte brödet från barnen och kastar det åt hundarna. Hundarna får det som faller från barnens bord.
En hund gör väl i att vara husbonden trogen och värna Hans barn. Sådant ger lön.

Frågan är ju om samariern och den hjälpbehövande tillhörde samma folk?

Det gjorde de.

"nästa"= "granne"= samma folk
Det är vad Bibeln säger är "vår nästa".

Eftersom himmelriket består av ETT släkte- Guds söner och döttrar- är den eviga lagen "älska din nästa som dig själv". Man kan inte vara i himlen om man inte älskar Guds barn, givetvis.

Vad är då definitionen på "folk" här?

Har man förståndet i behåll och är vid sina sinnens fulla bruk, låter detta som religiöst påhitt.
Sjukt att en del styrs av sådant.

Älska ditt folk? Haha, nej.

Bäst att du lämnar detta forumet då för ditt eget bästa.

Israeliter.

Det var israeliterna som fick löftet. Det är israeliter som utgör Nya Jerusalem.

Dock finns en förhoppning för hela skapelsen, "ovänner" om man så vill. Också hundarna får äta av det som fallit från barnens bord.

Israeliter är alltså den nya skapelsens härskare, Kristi medregenter, och då vi kom in på det vill jag påminna om vad Herren sa om det:

" 24. En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 25. Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. 26. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 27. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --28. Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 29. och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 30. så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter." (lukas 22)

Det är genom Nya Jerusalem, "Guds söners uppenbarande", som hela skapelsen kan bli frälst.

"
12. Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. 13. Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva. 14. Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn. 15. I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!» 16. Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn. 17. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.

18. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. 19. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. 20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas, 21. att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.

22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. 23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. 24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? 25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet." (Rom 8)

Skapelsen är dock inte given ett löfte på samma vis som Abraham via Isak. Istället läser vi att den som välsignar Israel blir välsignad, och den som förbannar Israel blir förbannad.

... Men det är Gud som förhärdar och förhärligar vem Han vill. Alla människor bör be till och ropa efter Gud att förbarma sig över dem, just därför.