Citat:
Fick rådet av en vän att kolla om inte Flashback kan lösa min gåta..
Jag växte upp i en utåt sett "normal" familj av arbetarklass i norra Sverige. Men min barndom präglades av skräcken för demoner, healingsessioner, konstiga "präster", mantran på latin och exorcimer. Problemet är att ingen i min familj vill tala om det och jag vet därför inte mer än de få saker jag minns. Varav jag ärligt inte kan veta vad som är hundra sant och vad jag upplevt pga vanföreställningar.
Ska försöka ge er de ledtrådar som jag själv försökt pussla ihop.
Mina föräldrar bar "heliga amuletter" som alltid var fastsatta i en ficka på ett speciellt plagg som de bar under sina vanliga kläder.
Jag mins min mammas som en tyggrej med röd brodyr på medan pappa hade en med en stjärna i guld på. Dessa fick ALDRIG röras och en gång berättade pappa att det var genom den de fick tillgång till "ljuset".
De talade ofta om Japan, och en japansk överstepräst. Även korea nämns ofta.
Huvudsyftet verkade vara att hitta och fördriva demoner. Ibland slogs demonerna rent fysiskt genom att ta över ens kropp och skada den innifrån (jag tror alla sjukdomar berodde på demoner). Min pappa reste ofta "ut i krig" med nån präst och kom hem med helt sjuka historier om demoner och hur de fördrivit dessa ur olika personer. (Märk väl att jag fick de här historierna berättade för mig som väldigt liten och därför trodde på demoner tills jag var 16..)
Det fanns krigare i olika nivåer, min pappa nekades att klättra i nivå och det tror jag var en av anledningarna till att han började supa (vilket jag tror i slutändan ledde till att vi uteslöts). Har vaga minnen om att alkohol var förbjudet..
Allt hände på sent 80-tal till sent 90-tal.
En präst, som förövrigt utförde exorsismer på mig som barn, fängslades under sent 90-tal. Jag tror pga nån sexuellt skit och kvinnofridsbrott.. men det här är minnen från en väldigt störd 13 åring som trodde den här mannen var i direkt förbindelse med Jesus. Så, jag litar inte på mitt eget minne här. Jag mins bara att jag trodde han var oskyldig och fallit offer för demoner (staten som drevs av demoner).
Mer vet jag inte. Jag har såklart tusentals minnesbilder. Citroner skurna i två som låg på fönsterbrädor. En kursgård ute i skogen. Att min pappa slogs med en avhoppare i vår trädgård. Att alla exorcimer innefattade latin och var "i Jesu namn". Healing, healing, healing. Mot allt från magont till huvudvärk. Och tecknade bilder på demoner. Minns att allt var hemligt och därför var jag ett klockrent mobboffer i skolan. Jag var ju skiträdd för ALLA men fick aldrig avslöja varför.
Jag tror vi lämnade där i samma veva som den är prästen hamnade i fängelse. Jag mins att mina föräldrar trodde vi var "buggade" så ingen fick prata. Varken hemma eller i bilen. Sedan flydde vi plötsligt landet under 6 veckor under en knäpptyst bilresa till Polen av alla jävla ställen.
När vi åkte hem igen var Soc inkopplade pga min skolplikt. Jag, som vid det här laget både hörde och såg demoner, fick genomgå en hel del utredningar och terapi och vid 17 hade jag lämnat den vanföreställningen bakom mig.
Problemet är att jag aldrig fått veta mer. Mina vanföreställningar finns dokumenterade i min journal men inget namn på sekten.
Har en äldre bror som vägrar prata om det, en mamma som låtsas att hon inte hör nått när jag tar upp det och pappa har supit ihjäl sig. Han trodde på demonerna till sin död.
Jag kan inte släppa det, det var ju inte bara min familj där på kursgården (södra Sverige?). Jag lekte med andra barn, vi hade mässor, fick lära oss lite latin. Det var alltså inte enbart min familj, det måste ha funnits ett namn på sekten?
Blev ett långt inlägg det här, men jag hoppas nån kan känna igen nått. Jag vet att amuletterna hette nått specifikt, ett ord som lät som nått på ett annat språk. Min hjärna vill kalla den Totem eller totema eller nått sånt. Men det genererar inget vettigt när man googlar på det.
Jag växte upp i en utåt sett "normal" familj av arbetarklass i norra Sverige. Men min barndom präglades av skräcken för demoner, healingsessioner, konstiga "präster", mantran på latin och exorcimer. Problemet är att ingen i min familj vill tala om det och jag vet därför inte mer än de få saker jag minns. Varav jag ärligt inte kan veta vad som är hundra sant och vad jag upplevt pga vanföreställningar.
Ska försöka ge er de ledtrådar som jag själv försökt pussla ihop.
Mina föräldrar bar "heliga amuletter" som alltid var fastsatta i en ficka på ett speciellt plagg som de bar under sina vanliga kläder.
Jag mins min mammas som en tyggrej med röd brodyr på medan pappa hade en med en stjärna i guld på. Dessa fick ALDRIG röras och en gång berättade pappa att det var genom den de fick tillgång till "ljuset".
De talade ofta om Japan, och en japansk överstepräst. Även korea nämns ofta.
Huvudsyftet verkade vara att hitta och fördriva demoner. Ibland slogs demonerna rent fysiskt genom att ta över ens kropp och skada den innifrån (jag tror alla sjukdomar berodde på demoner). Min pappa reste ofta "ut i krig" med nån präst och kom hem med helt sjuka historier om demoner och hur de fördrivit dessa ur olika personer. (Märk väl att jag fick de här historierna berättade för mig som väldigt liten och därför trodde på demoner tills jag var 16..)
Det fanns krigare i olika nivåer, min pappa nekades att klättra i nivå och det tror jag var en av anledningarna till att han började supa (vilket jag tror i slutändan ledde till att vi uteslöts). Har vaga minnen om att alkohol var förbjudet..
Allt hände på sent 80-tal till sent 90-tal.
En präst, som förövrigt utförde exorsismer på mig som barn, fängslades under sent 90-tal. Jag tror pga nån sexuellt skit och kvinnofridsbrott.. men det här är minnen från en väldigt störd 13 åring som trodde den här mannen var i direkt förbindelse med Jesus. Så, jag litar inte på mitt eget minne här. Jag mins bara att jag trodde han var oskyldig och fallit offer för demoner (staten som drevs av demoner).
Mer vet jag inte. Jag har såklart tusentals minnesbilder. Citroner skurna i två som låg på fönsterbrädor. En kursgård ute i skogen. Att min pappa slogs med en avhoppare i vår trädgård. Att alla exorcimer innefattade latin och var "i Jesu namn". Healing, healing, healing. Mot allt från magont till huvudvärk. Och tecknade bilder på demoner. Minns att allt var hemligt och därför var jag ett klockrent mobboffer i skolan. Jag var ju skiträdd för ALLA men fick aldrig avslöja varför.
Jag tror vi lämnade där i samma veva som den är prästen hamnade i fängelse. Jag mins att mina föräldrar trodde vi var "buggade" så ingen fick prata. Varken hemma eller i bilen. Sedan flydde vi plötsligt landet under 6 veckor under en knäpptyst bilresa till Polen av alla jävla ställen.
När vi åkte hem igen var Soc inkopplade pga min skolplikt. Jag, som vid det här laget både hörde och såg demoner, fick genomgå en hel del utredningar och terapi och vid 17 hade jag lämnat den vanföreställningen bakom mig.
Problemet är att jag aldrig fått veta mer. Mina vanföreställningar finns dokumenterade i min journal men inget namn på sekten.
Har en äldre bror som vägrar prata om det, en mamma som låtsas att hon inte hör nått när jag tar upp det och pappa har supit ihjäl sig. Han trodde på demonerna till sin död.
Jag kan inte släppa det, det var ju inte bara min familj där på kursgården (södra Sverige?). Jag lekte med andra barn, vi hade mässor, fick lära oss lite latin. Det var alltså inte enbart min familj, det måste ha funnits ett namn på sekten?
Blev ett långt inlägg det här, men jag hoppas nån kan känna igen nått. Jag vet att amuletterna hette nått specifikt, ett ord som lät som nått på ett annat språk. Min hjärna vill kalla den Totem eller totema eller nått sånt. Men det genererar inget vettigt när man googlar på det.
Är du psykiskt sjuk idag? Tvivlar du på dina minnnen? Jag frågar eftersom du skriver att du tar mediciner p.g.a hörselhallucinationer.
Går det inte att få kontakt med den psykiatriker som hjälpte dig som barn? Hen måste väl veta mer om bakgrunden till dina problem.
Jag tycker även det är väldigt märkligt att varken din mor eller bror vill prata om den här tiden. Din mor kan jag förstå, men inte din bror? Du måste väl kunna övertala honom att berätta mer.
